mamaja

Ni vet den där känslan av att man är oumbärlig. Att hela världen stannar upp och krig utbryter, om du för en enda sekund tänker på dig själv framför din omgivning, ditt jobb eller vad det nu kan tänkas vara.

Well, bullshit.

Jag lärde mig för länge sen att världen fortsätter vare sig jag är på jobbet eller hemma och är sjuk. Mina vänner fortsätter vara mina vänner, även om man tappar greppet för ett tag.

Så därför låter jag mig själv vara hemma när jag är sjuk. Visst, kanske inte bara för mig själv, utan för mina kollegors skull så de ska slippa den där hostande, hysteriska människan i hörnet.

I mitt jobb brukar man få ganska dåligt samvete när man är hemma och är sjuk, för det innebär automatiskt att ansvaret läggs över på någon annan. Någon kollega, som redan kanske har häcken full. Men jag har även ändå där lärt mig att släppa det där dåliga samvetet, och faktiskt bara rå om mig själv.

Och ibland, vilket egentligen är väldigt ofta, blir jag påmind om vilket underbart jobb jag har. På olika sätt varje gång.

Alldeles nyss var det tack vare min chef. Han ringde mig, och ville "bara kolla läget" och hur jag mådde. Han försökte på ett fint sätt släta över att jag egentligen verkligen behövs, inte för att världen stannar utan mig, utan för att jag har ett sånt jobb att jag faktiskt skapar lite ordning i kaoset.

Men även, i samma veva, så nästan tvingar han mig att inse att jag ska tänka på mig själv i första hand, och sen andra. Jag må kanske inte ha någon feber, men jag hostar fortfarande. Ibland förskräckligt (fast det vet ju såklart inte han om... än.).

Så han fick mig att lova att jag ska känna efter imorgon om jag kanske inte ska vara hemma en dag till.

Och ja, det är klart att de gör. För jag är inte oumbärlig.

Jag är en helt vanlig människa, som får ta hand om mig själv.

Men det hindrar mig ändå inte från att sakna mitt jobb och vilka gå tillbaka imorn hur mycket jag än hostar.

 

Jag har beställt en "personlig almanacka" från nätet. Som man kan designa själv.

På framsidan fick man välja vad det skulle stå.

För mig var det superenkelt.