Den där anmälan alltså

Bah. En bit av mig vill bara ge upp. Inte tjafsa. Inte skriva. Inte bry sig.
Men nej. Jag måste tjafsa. Jag måste bry mig.
I det här fallet var det synpunkterna på anmälan för den där läkaren som gjorde fel. Det handlar inte om någon ersättning för något, utan helt enkelt ett fel i vården som bör ses över.
Och när jag sitter och skriver så förstår jag ju, att det är mitt ord mot hans. Inget står med i journalerna. En avvikelse är skriven för att det var en avvikelse att det inte står med när det hände, en av händelserna. Men det är allt. Självklart ser jag det på ett annat sätt eftersom det är MITT liv, MINA känslor, MITT psyke som blivit förstört. Men det är abstrakt. Det är personligt. Och jag vet ju själv efter att ha jobbat inom vården att de inte ser till sånt. De vill ha det svart på vitt. Konkret.
Det här är en överläkare det handlar om. En ÖVERLÄKARE. Det är ungefär samma sak som att anklaga en polis eller polismästare för något. De är "perfekta". Allt de gör är enligt reglerna/rutinerna. Det är ju därför de blivit just detta, överläkare etc, för de sköter sig exemplariskt och har rätt utbildning etc.
Hela den här historien ligger bakom mig på ett sätt. Även om den är högst levande just nu med. Jag kan se tillbaka på det nästan utan känslor och beskriva saker utan problem. Men en del av mig skriker fortfarande av smärtan. När jag går igenom händelserna igen och igen och igen. Det gör ont i hela kroppen, jag vill skrika och gråta. Jag ser färgen på väggarna i operationssalen, håruppsättningen på sköterskan, bågarna på överläkarens glasögon, skärmen där man ser hur händelseförloppet med katetern går. Jag minns hur hon efteråt säger "vi torterar inte människor, du ska inte tro att vi är elaka, och en kille gick igenom samma sak nyss och klarade inte heller av det".... och hur sköterskorna på min avdelningen tar emot mig och börjar nästan själva gråta när de ser hur illa däran jag är. Hur de tar hand om mig och söker akutläkare för att få ordinera starkare medicin så jag ska få klara av att sova och slappna av. Den lyckan jag kände av att komma tillbaka till avdelningen, till de humana och underbara människorna.
 
Jag skulle ha kunnat skriva om just det där. Alla känslor, allt runtomkring. Men det är inte det de vill höra. De vill ha synpunkter. Konkreta. Så det var vad jag gav dem. Varför skrevs det inte in i urologjournalen? Borde inte läkaren tagit kontakt med berörd och ansvarig läkare på avdelningen angående patienten, när han kallats dit akut? Om sköterskorna inte var vana vid att dra en sån kateter, och det var därför han blev ditkallad, hur skulle de kunna veta vad som ska medicineras inför en sån dragning? Borde inte det vara en överläkares uppgift att se till att det går korrekt till, eller i alla fall meddela sköterskorna att de måste lösa detta innan han kommer dit?
 
Bah.
Oempatiska, självgoda, ignoranta idiot till människa.
Jävla skitläkare. - System som inte fungerar.