Då var det klart då.

Konstigt nog var psykologen den mest vettiga igår. Hon snöade inte in sig nånstans, utan var väldigt konkret och fokuserade på smärtan och mina upplevelser och metoder för att kontrollera min smärta. Och efteråt sa hon att jag har en alldeles utmärkt och bra psykisk hälsa. Fanns ingenting hon kunde peka på som jag kunde ändra eller tänka annorlunda, för jag var redan där.
Så på ett sätt kan det ju vara skönt att höra det från någon annan också, att någon faktiskt förstått det så som jag gör det. För som jag skrev igår om de där damerna i väntrummet, inställningen man själv har kan göra så otroligt mycket med kroppens självläkningsprocess. Tänker du positivt, sätter upp ett mål och strävar ditåt, och lägger ditt fokus på det, ja men då är det så det kommer bli. Det är inte alltid en lek eller lätt, det säger jag inte, och jag är absolut ingen expert på det. Men god självkontroll och självkännedom, tillsammans med fokus och realistiskt tänkande, det kan göra en del underverk.
Jag vet att pappa också var sån som jag är. Han hade också kommit på det där. Vi pratade om det någon gång emellanåt också. Och jag kommer ihåg att han satt lite förvånad att de kommentarer jag kläckte, stämde överens med hans tänk, och att jag ändå var såpass ung när jag kom på det.
Det finns en film, The Key, som förklarar det väldigt bra. Se den om ni kan få tag på den. Den ställer hela ens världsbild uppochner, men bara man tar in det och försöker förstå och leva därefter, så blir livet och världen så mycket bättre.
 
Men idag då var jag på sista bedömningssamtalet. Och vad ska man säga. Jag står på ruta ett igen.
Jag ska:
Börja med medicineringen igen, samma som för 6 månader sen, och se om jag märker någon skillnad.
Ta kontakt med hälsocentralen och få tag i en TENS-apparat.
Ta kontakt med en läkare och få intyg på mitt hälsotillstånd så jag kan ansöka om det där högriskskyddet hos Försäkringskassan.
Fokusera och tänka på hur och vad jag gör i mitt liv, fokusera och slappna av.
Och från sjukgymnasten konstigt nog: Sluta gå med rak, upprätt och fin hållning, kuta mer med ryggen när jag sitter, ta längre steg, så mina ligament töjs ut då jag är SUPERSTEL i bäcken och diskar etc etc på höger sida.
 
Alltså, allt jag redan visste och gör.
Till det lägger jag till min egen att-göra-lista;
Prova akupunktur
Massage
Försöka lära mig vara i vatten och simma.
 
Psykologen frågade igår vart min självkontroll kommer ifrån, för den var väldigt fascinerande, eftersom jag som sagt är väldigt ung. Om det var något jag läst mig till eller gått kurser eller så. Men jag sa att jag bara är sån, alltid varit. I katastrofer/kriser/olyckor etc är det jag som är först med att ta tag i paniken och omvandla den till vad som behövs göras. Hålla huvudet kallt och se det logiska och mest användbara i situationen, vilken den än är. Se över vilka val jag har och sen arbeta utifrån det.
Jag försökte tillämpa mitt senaste "mantra" medan jag tatuerade mig senast nu för två veckor sen. Jag visste att vi skulle behöva ha en väldigt lång sittning, och på något sätt var jag tvungen att bemästra min smärta. Som tur var hade han en sån där bedövande spray som man kunde spraya på när man kommit halvvägs, utan den hade det inte gått. Men ja. Nu kommer vi tillbaka till bokserien jag läser, Sagan om Drakens Återkomst.
Det finns ett folkslag där som kallas Aiel. De lever i det Trefaldiga Landet, som är ökenmark, nästan inget vatten, väldigt hårt och tufft. De är ett krigsfolk. Kvinnorna är antingen Visa (som använder sig av en form av magi), eller så är det Spjutjungfrur, som alltså är krigare. Männen är krigare.
De är ett starkt och tåligt folk, för det måste man vara där de lever. Det första de får lära sig är att omfamna smärtan och välkomna den. För livet de lever, är egentligen bara en dröm, som vi alla ska vakna upp från (alltså när man dör, så vaknar man menar de).
När man lärt sig att acceptera smärtan, omfamnat den och välkomnat den, kan man klara av vilka prövningar som helst, för smärtan kan inte skada en längre. Man ser det där bortom smärtan. Den är bara ett hinder man behöver kliva över.
Sen finns det de "på andra sidan världen" som, krigarna alltså, har ett knep där de ser ett Tomrum framför sitt inre, med en låga i mitten. Och tar man sin smärta, alla distraktioner etc och lägger det där i den där lågan så försvínner det och man behåller sitt fokus, för att kunna utföra det man behöver göra, om det så är att vara fokuserad inför/under ett möte eller när du möter en fiende på ett slagfält.
Vart vill jag komma med det här då? Jo. Det är ungefär så här jag menar med självkontroll och fokus. Veta vad det är man har med att göra, och sen omvandla det.
Mitt mantra, som jag drar om och om i huvudet, är i stora drag: Seize the pain, embrace the pain, put the pain in the void.
Och när man gör det i de stegen, så "försvinner" smärtan tillräckligt för att man kan hålla huvudet kallt.
Och när jag tatuerade mig senast då så var det precis det jag gjorde. Fokuserade på en punkt med blicken, andades lugnt och föreställde mig mitt eget tomrum, och när jag kände smärtan tog jag tag i den på en gång, snabbt men varsamt, och satte det i mitt tomrum.
Jag är inte bra på det, alls, oftast tappar jag fokus och låter smärtan ta över. Men det är en bra övning.
Och en vacker dag kanske jag lyckas.
 
Långt inlägg nu igen. Jag har för mycket att säga när jag väl ska säga något.
Men en sista sak.
Jag har lyckats skaffa mig frikort igen inom sjukvården! Till februari bara, men ändå! Mitt andra på ett år.

Kommentera här: