mamaja

Vi alla har dem. Den som säger annat ljuger nog. Men hur gör ni? Hur hanterar man tankarna och spökena när de kommer?

Imorse i bilen in till jobbet satt jag och tänkte på det där, för jag kände ångesten komma krypande när jag hörde en väldigt bra låt på Spotify. Det var en låt jag själv lagt till i en spellista, och som jag aldrig reagerat på tidigare.

 

 

Jag tänkte på Petter, och hans brandtal han skulle hålla i Musikhjälpen som uppdrag, men inte klarade av. Eftersom det var text det handlade om var det något som stod honom väldigt nära hjärtat och hans jobb, så den egna pressen blev för mycket. Att ha såna höga krav på sig själv, att slåss med sina demoner. Vilket han gör varenda dag.

Istället valde han att framföra låten "håll om mig" tillsammans med Linnea Henriksson.

 

 

Den här gjorde han från början med Daniel Adams-Ray. Och texten betyder så mycket. Och man känner igen sig.

Tillbaka till imorse och när jag hörde "Winter song". Mina spöken, min ångest, är att mitt hjärta inte håller ihop. Jag har såna krav på mig själv att aldrig släppa ner garden. Att släppa kontrollen. Det som kväver mig är min egen självkontroll. Mitt liv är rätt pressat, det händer mycket hela tiden, det gör ont i hela min kropp. Men jag visar det inte utåt. För gud nåde den som bryter ihop.
Förr hanterade jag det på ett enda sätt: Bet ihop i ett halvår ca, sen bröt jag ihop och grät konstant i 6 timmar, oftast i knät på min bästa kusinsyster... och sen var det bra. Ett halvår eller år till.

Man ska vara stark.

Mitt hjärta räcker inte till. Det är så många som tagit en liten bit av det genom åren, att det inte finns så mycket kvar. Och de som hade rätt stora bitar och försvann, har lämnat stora hål, som inte går att fylla igen. Hur fyller man ett trasigt, läckande hjärta?
Lägg till alla hormoner jag tydligen fortfarande får av den där staven i armen. Ett tag var det lugnt. Nu håller jag på att börja gråta för ingenting. Jag tål ingenting. Men gud nåde mig om jag släpper kontrollen.

Min grundregel nummer ett har alltid varit: Låt aldrig någon knäcka dig, och lyckas de med det, låt dem inte se det!

På jobbet är det väldigt mycket just nu, små påfrestande konflikter varje dag, och jag är så nära den där berömda kanten. Idag brände jag av i ett mail till en person, vi är inte riktigt överens längre. Och jag brukar bita ihop, jag brukar stå ut, jag brukar låta dem tro att de kan stå på mig, och lösa allt själv vid sidan om. Men nu var det nog. Och när jag väl fått iväg mailet ville jag bara gråta. Hysteriskt. I timmar.

But never let them see. Never.

 

Så då är vi tillbaka till frågan: Hur hanterar man det? Hur gör man för att hålla tillbaka sina hjärnspöken?

 

Jag lyssnar på musik. Pressar tillbaka allt. Dölj det. Skapa en perfekt fasad. Köper nya kläder, lägger det där extra lagret smink så man inte kan se hur jag egentligen ser ut och mår.

Hela min kropp, vartenda litet fiber, skriker efter att få prata eller skrika. Få ur mig allt som försöker ta sig fram. Men när jag öppnar munnen finns det ingenting där. För det finns inget att prata om.
Mamma kommer säkert dra det vanliga kortet nu att jag borde prata med någon professionell, en kurator eller psykolog, pga... ja mitt liv. Att det är mycket jag inte bearbetat. Men, det är ju det som är grejen. Jag må ha många hjärnspöken, men inget jag inte har arbetat mig igenom. Jag har ingen sorg. Jag har ingen rädsla. Jag har ingen panik. Jag vet inte. Jag har ingenting. Förutom minnen, spöken, känslor jag inte vet vad det är.

Kanske behöver jag bara skriva ut saker. Som jag alltid gjort. Jag pratar inte. Jag skriver.

Förr skrev jag dagbok. Jag har hur många som helst. För så fort jag fått ut orden, så är det som att det i kroppen inte finns mer. Man har tagit ut och bort det.

 

Men vad är rätt och vad är fel? Finns det egentligen något svar?

 

Hozier sjunger i "Arsonist's lullaby": Don't you ever tame your demons, but always keep them on a leash.

Medan Awolnation sjunger i "Kill your heroes": Never let your fears decide your fate

 

Är det ett mellanting som är svaret? Eller borde man släppa lös allt galet man har i huvudet?