mamaja

Jag är ju från Värmland, det är ju ofrånkomligt. Och spenderade många somrar i Göteborg. Och sen i Östersund. Och lite då och då har man ju flyttat runt. Överallt. Västmanland en veva. Och min första pojkvän var ju därifrån också. Västerås.

 

På mitt förra jobb var det en del som kanske väntade på att få se den där utflippningen av mig, som blev igår med spotlighten. Okej jag kanske överreagerade, men grav PMS och en massa hormoner från den där p-staven, tillsammans med smärta... ingen bra kombo.

Men iaf. Jag är ju en ganska lugn människa. Jag skriker inte. Jag brusar inte upp. Men när jag väl gör det, då brinner det ordentligt. Och man HÖR på en gång att jag är förbannad. För då kommer min västmanländska in. Det är många gånger när tex katterna gjort något sattyg som man ryter ifrån och jag låter skitlöjlig med den dialekten. Men det är bra, för folk förstår på en gång att jag är riktigt förbannad.

För annars pratar jag ju nån mix av värmländska-norrländska-göteborgska-stockholmska. Ja jag vet inte.

Men jag tänkte på det igår kväll, efter spotlighten där.

Först skrek jag på den på riktigt grov västmanländska. Ljudet som kom ur min mun var det. Men i mitt huvud är det riktigt grov värmländska. Där svär ja så möe så de bare brinn uttå hällvette å dä ä knappt ja själv förstööör va ja säg, dä ä redit grovft.

Men när jag är glad o käck, ja då blir det göteborgska rakt igenom.

Jag vet inte, jag är väl kanske nån hybrid av nåt slag, eller vad man ska kalla det.

 

När jag var liten sa de alltid att jag var en bortbyting, utbytt mot en trollunge. Eller ja, att jag är trollungen, och människan är med trollfamiljen där i skogen. Kanske är det så.