mamaja

Wow. Nytt utseende på mobilappen för bloggen. Har ingen som helst aning om det här blir rätt eller inte.

Jag borde egentligen sova. Ska på intervju imorn. Behandlingsassistent på ett vårdhem. Men jag har en sån där krypande känsla i kroppen. Som när det är ett extremt smärtanfall på gång. Tidigare idag tog jag dubbel dos smärtstillande och kände ingen skillnad. Tog likadant på kvällsdosen...Men nog jävlar har jag ont ändå. Man blir så trött.

Vad har hänt mer då sen sist?
Jag skrev ju att jag somnade med ett leende för första gången på flera år. Well. Jag har somnat med ett leende i stort sett varje natt sen den 6e juni. För då var jag på dejt. Med världens finaste människa. Och det föll sig så bra att den här människan tyckte lika om mig. Så efter ett tags dejtande i hemlighet gick vi offentligt.
Japp. Jag har en pojkvän. Det ni.
Jag vet att jag sa att det ska gå ett år, oavsett, innan jag skulle ha någon ny. Men hjärtat vill vad hjärtat vill. Jag kände mig redo. Och ville inte gå miste om den här fantastiska personen.
Han gör mig lycklig. Glad. Spänd. Pirrig. Andlös. Fortfarande.
I början förklarade jag det för folk som så att det gör ont i magen bara jag tänker på han eller pratar om han, och när jag ser han hoppar hjärtat över ett slag och jag tappar andan. Varje gång. Även om vi varit i samma rum i flera timmar.
Och så är det än. Om inte mer. Jag förstår ju nu, att det är såhär kärlek ska kännas.
Pojkvän.... det låter så konstigt i mina öron. Det är över 10 år sen jag hade nån med den "titeln". Sambo. Äkta make. Sambo igen. Och nu pojkvän.
Livet alltså.

Vad mer då? Hmm. Jag har mått betydligt bättre på alla sätt. Några bakslag med smärtan men över lag bra.
Jag har varit på ett fantastiskt fint bröllop. Jag har spenderat 56 dagar med vård av katt, som förlorade sin svans i slutändan. Jag förlorade en annan katt som var allvarligt sjuk sen länge och vi visste inte om det. Fruktansvärt.
Jag lärde min gudson att nästan gå. Det var nära.

Och där tog det slut i huvudet. En annan dag kanske.