Min människa.

 

 

7 december. För exakt ett år sen, strax före klockan slog halv sex, en halvrå måndag kväll, stod jag och skrattade med min lärare på massageskolan. Det var dags för den absolut sista kunden. Dels min sista men även skolans sista. Jag hade egentligen alldeles för ont, både fysiskt och psykiskt men jag hade redan bokat om den stackars karln två gånger och jag kände att jag nog helt enkelt fick bita ihop. Min lärare och jag hade precis dragit ett skämt om karlars förmåga att driva en komplett galen, så med jordens fnitter i halsen hör jag min kund komma in och jag vänder mig om för att hälsa och presentera mig.
Tvärstopp. 
Mållös.
Jag vet inte varför, men jag hade föreställt mig en medelålders, halvful, trött karl. Under hela mitt år på skolan hade jag inte haft en enda snygg kund. De andra hade fått massvis men inte jag. 
Så jag vänder mig om, och där står han. En ung, blond, långhårig, skitsnygg kille. Jag blev så otroligt ställd, det var ju inte alls vad jag hade föreställt mig. Inte ett dugg.
Det är få gånger i mitt liv som jag stått mållös. Jag kan nog räkna dem på en hand. Och helt plötsligt vet jag inte vad jag ska säga när jag räcker fram näven. Jag stammar fram ett;
- Hej! Joakim!! 
Men meningen var ju att jag skulle presentera mig själv, så jag rodnar till tusen och fortsätter flummigt,
- Alltså du är det. Inte jag. Matilda!!! Jag alltså.
Och känner hur jag dör lite inombords och mest vill sjunka genom golvet.
- Hej! Joakim. Fast det har du redan sagt.
Säger han och ler. 
Jag rodnar ännu mer och försöker bita ihop och vara professionell. Jag visar in honom i rätt rum och förklarar proceduren. Jag ska inte tråka ut er med en massa nonsens och tråkiga detaljer, men de där 45 minuterna gick så otroligt snabbt. Jag tänkte mer än en gång "Herregud det här är inte sant. Vilken människa. Vilken fantastisk person! Det känns som vi känt varandra i evigheter!"
När de 45 minuterna gått och jag gick för att tvätta av mig och låta han klä på sig, så ställde jag mig framför spegeln och lutade mig mot handfatet, alldeles andfådd. Jag tittade på mig själv en stund och förbannade mig för att jag INTE hade engagerat mig med utseendet den dagen. Jag hade ju som sagt innan föreställt mig nån helt annan. Jag var dessutom nydumpad och egentligen ganska deprimerad. Håret stod åt alla håll i tofsen. Jag hade tack och lov mascara på mig men inget mer. Rödrosig i hela ansiktet och mörka ringar under ögonen som sträckte sig halvvägs ner mot näsan. 
Skärpning Jansson! Släpp det där. Du är professionell. Och nydumpad. Du ska jävlar i mig inte ens tänka tanken. En fantastisk person. Skatta dig lycklig. Du fick ett skitsnyggt avslut på den här utbildningen. Nöj dig, släpp det, gå vidare!

Men när vi möttes upp i korridoren utanför rummet exploderade hela kroppen. Hur i hela friden kunde en person påverka en såpass mycket? Utan att ens göra något? 
Flera gånger under själva massagen fick jag känslan av att han nog kände samma saker som jag. Hur kunde han inte? Det sprakade i luften runt oss. Vi var som två magneter som bara drogs mot varandra. 
Så vi stod därute i korridoren och jag kunde tydligt märka att han inte ville gå. Det kändes som att han tänkte "om jag går ut genom den där dörren kommer jag aldrig få se henne igen!"
Vi stod och pratade om allt och inget i säkert 20 minuter. I varsin dörröppning. Helt stilla. Jag vågade inte röra mig för jag visste inte vad som kunde hända. Och jag hade en roll att spela. Fortsätta vara professionell. Det här är mitt jobb. 
Till slut går han. Motvilligt. Klockan är mycket. Två sekunder efter att han stängt dörren om sig glider jag ner på golvet med huvudet mellan knäna och försöker få luft. FÅ LUFT! För första gången i mitt liv har jag träffat en person som bokstavligen tar luften ur mig. Vilken känsla. Vilken otroligt fantastisk känsla. Något jag aldrig trodde jag skulle få uppleva på riktigt. Det är sånt där som händer på film.
Jag började packa ihop men gick bara och flinade som en idiot. Och när jag väl satte mig i bilen, kanske en kvart senare, klarade jag inte av att köra. Jag var som en nykär fjortis. Så jag skrev till min svägerska och även min bästa kompis och berättade. Svägerskan hyllade hela situationen och tyckte att jag verkligen var värd något fint, efter all skit jag haft på sistone. Att jag kunde le. Vara glad. Och varm. Inte gråta konstant och känna att livet var värdelöst. 
Det gick ytterligare 15 minuter innan jag ens kunde starta bilen. Och den kvällen somnade jag med ett leende, för första gången på många år.

Men så gick tiden. Jag tänkte av och till på den här människan och gladdes åt minnet av en underbar kväll. Men inget mer.
Början på 2016 var inte så bra eftersom vi började med att begrava mormor. Men sen flöt det på med roliga saker. Jag fick tag på ett boende så jag kunde gå vidare. Vi hade dop för min gudson. Jag och mamma drog till Turkiet och jag gick på en nära väns bröllop. Och det var bara första halvåret. Tänk vad andra halvan kunde innehålla! Frågan var ju bara; vad kommer hända nu? 

Jag var inte redo för ett förhållande. Jag ville landa i mig själv. 6 års förhållande försvinner inte när du blinkar. Det sitter kvar. Hårt och länge.
Men någon gång där i maj, efter resan till Turkiet, så började jag kunna tänka på en framtid. Att kanske kunna träffa någon ny. Inte nu men om ett år kanske. Omedvetet började jag gå igenom folk i mitt huvud.
Jag är ju extremt social men samtidigt folkskygg till tusen. Hur skulle jag kunna träffa någon ny? Inte jäklar i mig skulle jag få för mig att nätdejta. Eller ragga på krogen. Och inte känner jag någon direkt heller. Alla i mitt gäng var ju visserligen singlar, men mitt gäng är ju min familj. Det är ju mina bröder. Så dem strök jag fortare än fortast. Andra kompisar eller bekanta? Nej. Ska jag ringa nåt gammalt ex kanske? Nej. Nej nej Jansson. Nu får du ge dig. Nä. Du är dömd att leva i ensamhet till du dör. Svårare än så är det inte. 
Mer med det var det inte. 

Tills den där dagen. 3 juni.
Jag var på väg hem till en kompis för att klippa han och massera. I bilen på väg dit försöker jag igen komma på trevliga, bra människor jag träffat genom åren. Och BAM!! Killen som var min sista kund. Men helvete. Hur kunde jag glömma han? Den känslan! Den människan! Undrar om han finns på Facebook? Ja se på fan det gjorde han. Oj oj, snygg. Oj oj, fnitter. Men varför raderade jag bort han från möjliga kandidater? Varför, varför, varför? 
Just ja. Där och då slog det mig. Han var så himla mycket yngre än mig. Alltså mycket yngre. Inte ett eller tre år, utan många år yngre.
Väl hos kompisen kunde jag inte riktigt släppa det utan flinade som jag vet inte vad. Till slut frågar han mig vad det är och jag berättar allt. Och att jag oavsett funderade på om jag skulle skriva till han. Fantastiska människor bör få höra att de är just fantastiska. No strings attached. 
Jag åkte hem och på kvällen skrev jag åt honom. Inget konstigt utan förklarade vem jag var, berättade att han var otroligt lätt att umgås med och var en fantastisk person, och om han nån gång skulle vilja ta en kaffe så var det bara att hojta. 

Den väntan. Åh, herregud, den väntan. Jag somnade med ett förväntansfullt leende. 
Och vaknade med total ångest. 
Herregud. Vad hade jag gjort? Har han svarat? Har han ens läst det? Varför måste jag alltid vara så rakt fram mot folk jag inte känner?! Herregud Jansson har du INGA spärrar alls?!?!
4 juni. Han har läst det. Ny ångest. Kommer han svara? Vad gör jag om han svarar? Vad har jag gett mig in på? Jag kan ju inte sånt här!
Och han svarade. 
Han svarade. Och kom ihåg mig. Vad vi pratade om där i december. 6 månader tidigare. Han kom ihåg vart jag bodde. Mina intressen. I princip allt vi pratat om. Men framför allt, han kom ihåg mig. För jag hade gett ett sånt starkt intryck på honom. 
Jag minns att jag skrattade så högt att jag nästan fick ont i halsen. Starkt intryck ja... stammande, ful, sliten, rodnande tjej som inte ens kan presentera sig korrekt. Men tack och lov hade han en mer rosafluffig bild av mig.
Vi skrev och skrev och skrev. Det kändes precis som i december. Som om att vi känt varann i tusen år. 
Kan man verkligen känna så med och för en person man bara träffat en gång? Nej. Logiken i min hjärna säger ifrån. Det är inte möjligt.

- Men du en kaffe lät inte helt dumt?!
Jag höll i telefonen, stirrade på raden han nyss skrivit. Och böjar studsa på stället! Han vill träffa mig!
PANIK!! Han vill träffa mig. Åh herregud. JAG KAN JU INTE SÅNT HÄR!!! Hur gör man?!

Vi bestämde oss för att ses på nationaldagen. 6 juni. På caféet vid bion. Jag kom medvetet ganska precis i tid, istället för lite före som jag annars brukar göra. Jag ville inte vara den som stod där nervös och väntade. Nervös. Jag var nervös. Fjärilar i magen. Pirr. 
Jag parkerar bilen och går nerför den lilla backen och undrar samtidigt om han står där. Ja, han står där. Åh hjälp. Åh shit. Ska jag vända och gå? Tänk om jag missuppfattat det här helt och det blir skitfel av allt?! 
Så vänder han sig om, ser mig och ler lätt nervöst, och det enda jag tänker, och tydligen säger högt är;
- Oh shit. 
För han var så gudomligt snygg. Och direkt jag såg han tappade jag andan. Fysiskt. Och fjärilarna i magen skapade orkan. Och jag försökte fokusera på att inte stamma när jag väl kom fram. Screw you, logiken i hjärnan. Man kan visst känna en så stark koppling till en person man bara träffat en gång.

Ja. Det här inlägget kan bli meter efter meter långt. Men jag ska bespara er det.
Vi fikade i några timmar. Sen tog vi en promenad. Sen gick vi till en kinarestaurang och käkade och satt där några timmar. Sen tog vi en promenad. Och sen en till. Och en till. Jag tror vi spenderade 7 timmar ihop, och det kändes som en halv.
Och än en gång ville ingen av oss åka.

Vi började dejta efter det. Och jag kände direkt att det här är någon jag litar på. Någon jag känner mig hemma hos. I hans närhet. Jag hade en rätt turbulent sommar i början och han fanns där när jag bröt ihop. Trots att vi knappt kände varann.
Och vi gjorde allt i hemlighet. Endast två personer visste om oss. Jag ville verkligen vara säker på att det var vad jag ville innan jag yppade nåt till resten av världen.

Så åkte jag till Värmland i mitten på juli, för en möhippa för min kusinsyster och sen även bröllopet som skulle ske en vecka senare. Som vanligt hade jag ångest över att behöva vara där så länge eftersom jag vantrivs så. På skoj, men med en gnutta seriöshet, hade jag hintat till min hemliga dejt att vi kunde ta bilen ner tillsammans och dra vidare till Danmark eller Tyskland några dagar mellan möhippa och bröllop. Vi övervägde det seriöst ett tag, men det föll sig så att han hade andra planer just då. 
Jag flög ner, var på en fantastiskt rolig möhippa, och började räkna dagar tills jag fick åka hem igen.
På tisdagen, sent sent på kvällen ringer han. Min hemliga dejt. Och berättar att han tänker åka ner. Till mig. Frivilligt. Gå på bröllop med hela tjocka släkten och ännu fler.
Vem gör så? Sånt händer ju bara på film! Och här är det en person som vill göra det här, för mig! MIG!

Sedan slog det mig, när vi hade lagt på, hur fasen skulle jag berätta det här för folk?
"Jo men nu är det såhär att min hemliga dejt, inte pojkvän, än i alla fall, lånar min bil och åker ner till mig, en tjej han bara träffat sporadiskt i en månad, för att haka på bröllop och träffa i princip hela min familj!"

Ja ni kan ju tänka er. Men det gick bra, de flesta tog det nog ändå bra. Nyfikna såklart. Men ingen var säkert förvånad, det är ju oftast jag i släkten som lyckas med såna här oväntade saker.

 

När vi kom hem igen och det hade gått en liten stund, 8 augusti, ställde han till slut frågan; är vi tillsammans nu?
- Vet du? Det är faktiskt helt upp till dig, jag har vetat att jag vill vara tillsammans med dig sedan vi sågs andra gången.
Och svårare än så var det inte.
Men de flesta, och även vi, anser nog att vi blev ett par i samma sekund han kom ner till Värmland. Så sen slutet av juli. 

Och den här fantastiska människan. Den otroligt fantastiska människan. Min människa. Han är så otroligt omtänksam, ödmjuk, rolig, charmig och älskvärd. Han tar fram de bästa sidorna hos mig, samtidigt som även de värsta plockas fram. Men som han sa i början; Jag vill se ALLA dina sidor, för annars vet man egentligen inte vem man är tillsammans med.
Klok. Och smart. Oerhört begåvad. Sa jag fantastisk? Vi kan sitta och prata i timmar, om allt och absolut ingenting. Vi kan även bara ligga i en hög i soffan och mata serier tills vi somnar. Han lär mig att älska, visa känslor. Att det är okej. Allt är okej.
I början när han kallade mig söta saker som babe eller älskling etc mådde jag illa och kände mig motståndskraftig till tusen. Men nu har jag vant mig och tycker det är gulligt, och blir nästan förvånad om jag inte får höra det. Känslor är så otroligt svårt för mig, men sakta men säkert blir jag bättre (tror jag i alla fall).
Den här människan gör mig så lycklig.

I början där när jag skulle förklara för folk vem han var och hur jag kände sa jag;
- När jag tänker på han pirrar det i magen till tusen, och när jag ser han tappar jag andan, fysiskt alltså. Jag tappar verkligen andan. Det spelar ingen roll om jag precis sett han eller om vi varit i samma rum i 4 timmar.
Och hoppades att den känslan aldrig skulle försvinna.
5 månader senare är det likadant.

Jag kan skatta mig otroligt lycklig som får äran att tillbringa min tid tillsammans med honom.
Min Joakim.

 

 
 
 
 
 
 

 

Anonym

Så fint skrivet!! All lycka till er❤❤❤