mamaja

Det tog mig ganska lång tid att ens förstå att jag var singel.

Över en månad innan det en dag slog mig i bilen på väg hem från jobbet; jag är singel. Min karl har träffat en ny.

I min värld, i mitt huvud, var vi fortfarande i ett förhållande, ett sorts förhållande, tills vi gjort klart allt. Med hus och bodelning och saker och ja... allt.

Men han lämnade mig. Han skaffade en ny.

Och där stod jag. Som ett fån och inte insett att jag var singel.

 

Men, efter det började jag jobba mer på att acceptera det. Det har gått sådär. I äkta Bridget Jones-anda:

 

10 weeks later:

Meals prepared: 2

Weight: lost 6 on the road

Jars of olives eaten straight out the jar with a fork: 3

Sleepless nights: to many to even count.

Total times repeating "you're ok, grow up!": 237

Cups of coffee: can you even count that?

 

Skämt åsido.

Fördelen med att vara själv är att jag inte behöver tänka på någon annan. Nog att vi inte gjorde så mycket tillsammans och att vi inte hade så mycket på slutet. Men varje dag visste man att man kom hem till någon. Man ville hålla efter och laga mat och försöka, även när man inte ville eller orkade.

Det behöver jag inte nu. Jag har ett ansvar gentemot mina katter. Se till att de mår bra.

Men sen kan jag äta hämtmat varje dag om jag vill. Eller ingen mat alls. Jag kan ligga och läsa en bok sent på kvällen utan att ljuset stör sömnen för den bredvid, för det är katten och han märker inte ett skit ändå.

Jag kan se alla serier jag väntat med för vi såg dem tillsammans men han aldrig var hemma eller hade lust att se.

Jag kan slappna av och skratta och prata med folk utan att behöva tänka mig för att det kan missuppfattas på något sätt.

Jag kan sova en hel dag utan att någon säger något.

 

Det är jättejobbigt att anpassa sig till en "ensam vardag" efter 6 år. Men sakta men säkert börjar jag ta åt mig de positiva sakerna med det.