mamaja

Det gick ju rätt bra där ett tag, med smärtor etc.
Sen var jag hos osteopaten, som lyckades frigöra mitt fastlåsta bäcken, och då helt plötsligt fick jag ju blodcirkulation där och i benen. Den lyckan. Den smärtan.

Efter några dagar var jag tvungen att ta citodon på kvällen för att ens kunna sova. Låg mest och krampade. Men över lag gick det ändå bra. Tog endast muskelavslappnande eller citodon när jag verkligen verkligen behövde det.

Men så gick veckan, och så kom lördagen, och så kom den lilla herrn till skräddaren igen....

(bra barnbok btw)

 

Allt jag har kunnat tänka på hela veckan har varit att jag längtat till helgen så jag får sova. Jag har varit så ofantligt trött. Försovit mig 2 ggr till jobbet, knappt orkat vara vaken när jag väl varit där.
Så på fredag kväll var jag förväntansfullt trött.

Och så kom lördagen. 07.37. PING. Vaken. Pigg. Kan inte sova mer.

De dagar jag försovit mig vaknade jag tex 9, och var skittrött.

Men nu. En lördag. När jag skulle få sova. 07.37.

Så jag gick upp, städade huset, bakade en kaka, tvättade 6 tvättar, fick besök på eftermiddagen som åt middag och när de åkt och kvällen kom, och jag var supertrött, så kom jag på den magnifika idén att åka in till stan och gå på bio med en annan kompis.

Nu till nedförsbacken då.

Jag hade ont redan på morgonen, lite mer än vanligt. Men brydde mig inte med det. Tog en tablett vid lunch. Tog en ny på kvällen. Kom hem från bion, höll på att dö. Hade så ont att jag nästan kräktes i hallen. Var bara av med kläderna, på med pyamas, i med två citodon, värma vatten till värmeflaskan, bosätta sig i soffan med filt och katt, och andas. Helskotta vad ont jag hade. I och med att jag vant av kroppen citodonet gjorde två stycken tabletter mig totalt groggy, men de tog i alla fall bort den värsta smärtan. Efter 2 timmar lyckades jag somna.
Det var alltså runt 2-tiden på natten.

 

Så kom söndagen, idag, och jag hade förväntat mig att få sova ut, så trött som jag varit. Och så mycket som jag hållt igång på lördagen. Och så ont jag hade.

08.07. PING. Vaken. Inte pigg men inte kunna somna om. Ont.

Att det ska vara så inåt helvete svårt att få sova ut! Förbannade kropp. Jag kan slå vad om att jag imorn kommer försova mig och vara dyngtrött.

 

Tog bara en citodon och en muskelavslappnande för att se om det värsta av smärtan gav sig. Är superlullig i huvudet, ser knappt texten på datorn och slirar över tangenterna och får rätta det mesta hela tiden. Men jag har ju i alla fall inte ont.

 

En annan nedförsbacke är den psykiska. Att jag är ensam igen. Fick frågan av en person om jag skulle vara hemma på påsk. Jag svarade automatiskt nej, jag är ju i fjällen. Påsken är helig förstår du. Den SKA tillbringas där oavsett vad.

Men sen slog det mig. Nä, lilla jag, det ska du inte alls det. Du tillhör inte den familjen längre. Du ska inte alls till er lilla stuga. Ni ska inte alls slåss om spindelkollen. Du ska inte alls köra fast med en skoter i nåt hål. Du ska inte alls sitta på otaliga tjärnar och inte få nån fisk. Du ska inte dit och äta farmors underbara mat.

Nä du ska sitta hemma. I ditt lilla hus. Käka oliver direkt ur burken, ha ostkrokar i håret och spela World of Warcraft dygnet runt. Helskotta vad du är patetisk.

 

Men det är okej. Det kommer ta ett tag att smälta. Alla dessa tidpunkter på året när man brukat göra vissa saker. Det hör till. Och det kommer gå över.