mamaja

I vår familj är vi jättedåliga på att visa och prata om känslor. Visst säger ni, så är det väl för de flesta. Men alltså på riktigt. Jag tror aldrig jag SAGT till någon i min familj att jag älskar dem eller att de betyder mycket för mig. Klart att man visat det på ett eller annat sätt. Vi ställer till exempel ALLTID upp för varandra, oavsett vad. Det spelar ingen roll om det är någon som är i knipa, att den gjort nåt dumt, sagt fel saker, eller kanske är känslig och behöver prata, låna pengar, bara komma bort och få annat att tänka på. Vi finns alltid där för varandra.

 

När pappa gick bort var det väldigt tufft. Jag kommer ihåg en sak speciellt, och det var när han på slutet skrev ner att han älskade oss alla för vi funnits där hela vägen. Fan jag grinar på en gång redan nu. Just för att vi inte är... uppfostrade så. Det låter hemskt. Det låter fel. Mina föräldrar har verkligen inte uppfostrat mig till att vara känslolös. Verkligen inte. Men ingen har liksom nånsin visat något ändå. Det är bara såna vi är.

 

Sen gick även mormor bort. Samtidigt som jag själv hade det väldigt tufft. Och trots det jobbiga, så fanns både bröder och mamma där. Mamma som precis förlorat sin mamma. Hon satt ändå och lyssnade på mig när jag behövde prata om min separation och jag bara hulkade och grät i telefon.

Mamma finns alltid där.
Runt begravningen av mormor så slog det mig. Jag har bara mamma kvar nu. Förutom bröderna då. Men alla andra är borta. Mor- och farföräldrar. Pappa. Visst jag har ju min extrafamilj såklart, men rena blodsband så är det bara mamma kvar.

 

Alla vet ju hur det är med mödrar och deras döttrar. Antingen går det jättebra eller så går det käpprätt åt helvete.

Jag och mamma har alltid varit version två.

Jag var fruktansvärd som tonåring, jag vet det. Jag hatade allt och gjorde alltid tvärtemot. Jag smygfestade, jag smygdejtade. Mamma hämtade upp mig efter ett kalas ute i skogen hos en kompis. Hon sa aldrig något, varken då eller senare, om att hon skulle märkt att jag var full. Men full var jag.
Jag träffade en kille i skolan som var äldre än mig, gitarrist och sångare. Men jag var på tok för ung. Fick INTE gå på fest. INTE träffa äldre killar. Så jag gjorde som alla tonårsrebelliska tjejer gör. Jag frågade pappa.

Så pappa och brorsan körde mig till en födelsedagsfest där det var karatefylla överallt. De hämtade mig senare på kvällen. Så sett var jag ordentlig, jag höll mina tider jag fick.

Jag har gjort mycket under min tonårstid, som jag inte tror min kära mamma vet om. Eller så gör hon det, för att hon är mamma. Mammor vet alltid allt. Instinktivt.

 

Jag har varit sjuk, väldigt sjuk, flera gånger under mitt faktiskt rätt så korta liv. Mamma har alltid funnits där. Oavsett anledning. Hon har gråtit sig sönder och samman medan jag legat drogad på sjukhuset och mumlat "det borde väl vara jag som ska gråta och inte du". Hon har släppt allt för att åka hela vägen upp till mig i Norrland och ta hand om mig och hjälpa mig efter senaste sjukdomskatastrofen. Hon har torkat spyor under alla magsjukevevor när man var liten. Plockat jordgetingstaggar ur håret och smörjt brännskador efter brännässlor.

Mamma har varit mamma.

 

Det är allmänt känt att jag och mamma inte kan vara i samma rum mer än några timmar innan vi gått varann på neverna. Några dagar och vi bägge är rätt knäckta.

Vi vet exakt vilka knappar man ska trycka på för att trigga den andra. Det kanske är bra, men även dåligt.

Med åren har jag lärt mig, som med många andra situationer, att backa och inte bry mig. Även om det retar mig så släpper jag det. Men ibland är det svårt.

Vi är otroligt lika, mamma och jag. Både till utseende och sätt/humör. Alla vet att två magneter med samma pol inte går ihop. Plus och plus, minus och minus.

Men två plussare känner däremot varandra otroligt väl, för de känner igen sig i varandra.

 

Jag vet att jag kan ringa min mamma när som helst om vad som helst, och hon kommer förstå. Och förstår hon inte så lyssnar hon i alla fall.

 

Vart vill jag komma med allt det här då?

 

Jag har ju nämnt att jag ska ut och resa. Till värmen. Starta om livet liksom. System shutdown. Reboot.

Tanken var att resa helt själv. Utan någon. Ta allt i min egen takt. Mamma "tjatade" hela tiden att hon skulle följa med och jag sa nej. Många gånger.

Men efter ett tag kom jag på att det kanske är dumt att åka helt själv med tanke på mitt hälsotillstånd. Får jag en skitdålig dag och inte kan röra mig/ta mig ur sängen känns det ju lite bättre att ha någon med sig som förstår och kan hjälpa till. Men vem? Vem skulle kunna stå ut med mig och mina krav på resan? Vem kan tänka sig att sova länge på morgon, skippa frukosten och äta sen lunch? Vem kan tänka sig att sitta helt still och läsa böcker dag ut och dag in?

 

Mamma.

 

Så. Katt och råtta, pluspoler, mor och dotter. Vi ska åka till Turkiet 8 dagar.

Det kommer bli en utmaning för oss bägge garanterat, men det kan lika gärna gå väldigt väldigt bra också.

Vi har aldrig gjort något sånt här tillsammans, bara vi två.

Och jag har tänkt en massa på det på sistone. Det här med att jag bara har mamma kvar. Jag vill inte, när den dagen väl kommer att hon inte kommer finnas kvar, tänka att jag aldrig ens försökte. Försökte umgås och vara vänner och göra såna där saker mammor och döttrar ska kunna göra.

Jag vill också att vi ska kunna vara som alla andra familjer. Se, nu drog jag alla över en kam. Men ja, ni fattar. De flesta familjer är så himla kärvänliga och känsliga med varann. Men inte vår familj.

 

Långt inlägg för att säga en enkel sak.

 

Mamma - Vi älskar dig. Jag och mina bröder. Jag kanske lite mer (har inga bevis på det men ja...). För du är min mamma. Min alldeles egna, bästa mamma.

Du har envistats med att du ska betala din resa. Men fortfarande, Nej.

Resan får du i present. Dels mors-dag present. Men mest från mig, till dig. För att du ALLTID finns där. Och för att jag uppskattar dig och allt du gör. Du är den bästa mamman i världen.

Och du är värd det här. Du är värd att få komma bort ett tag och själv kanske starta om lite. Du har haft ett helvete sista åren med mormor, dina knän och allt annat som hänt.

Du behöver, som jag, varva ner och bara få landa efter allt. Få bli bortskämd med en massa lyx.

 

Så. Håll i hatten. För snart drar vi!