Att leva med sorgmolnet hängandes över en

Natt till idag (måndag) drömde jag om pappa. Jag gör det lite av och till. Mest fina saker. Minnen. Man umgås. Som han var innan sjukdomen.
Det var längesen jag tänkte på honom. Eller ja, man ägnar ju han en tanke minst en gång om dagen. Det kan vara att man ser något som påminner en om honom. Ett träd som format sitt grenverk efter trafiken. En gammal Volvo. En å.
Eller så hör man den där låten som alltid kastar en tillbaka i tiden. Elvis Presley med In the chapel. Eller när en överförfriskad kille skrålade "Inatt jag drömde" mitt i natten på fyllan i ett sovande kvarter. Ja nu menar jag inte på att farsan gjort just det, vad jag vet. Men just den låten sjöng han mer än en gång under min uppväxt.
Men vad jag menade med att jag inte tänkt på han på länge var att jag inte känt sorg på länge. Livet går vidare och så gör även sorg. Men ibland slår det en. Och ibland hårt. Jag har nämnt det förut om mina drömmar från sjukhuset. Hur jag upplever de sista veckorna i hans liv om och om igen. Och när han dör.
Att se sin pappa dö är jobbigt nog en gång. Att sen få återuppleva det är ännu värre.
Och inatt drömde jag som sagt om honom. För det första hade jag haft en otrevlig rendezvous med min exman, så redan där i drömmen var det sådär. Men så åkte jag hem till farsan och hans fru. Och han fick mig på bättre humör sådär som han alltid gjorde. Han var frisk. Glad. De planerade beskärning av äppelträd och trimning av häcken. En helt normal dag i det huset.
Men sen vände det fort, som det så ofta gör i drömmar. Jag kom ut ur ett rum med några läkare och vi hade precis bestämt att dödshjälp vore det mest humana för hans situation. Det var ingen idé att förneka problemet längre. För hans egen skull vore det bättre att hjälpa honom. Om han ville.
I nästa segment satt jag och hans fru på varsin sida sängen och ställde frågan för tusende gången; "Pappa är det här verkligen det du vill? Vill du inte försöka med något mer?"
Och kloka, förståndiga pappa klappade oss på händerna och sa; "Jag är säker. Jag är så trött nu. Låt mig bara få sova."
I nästa segment har han fått den dödliga överdosen, av vad vet jag inte. Men han pratar konstant. Vägrar slappna av. Jag står handfallen och läkarna vet varken ut eller in. Till slut börjar tårarna rinna och jag i min tur förklarar för läkarna att det där är ett typiskt mått på envishet á la Jansson. Vi kan stå emot vilken effekt vi vill om vi verkligen försöker. Men läkarna skakar på huvudet och mumlar att det redan är försent. Dosen är för hög för att hjärtat ska orka med.
När de går ut sätter jag mig på sängen, tar hans hand och vi pratar, om allt och inget. Länge. Länge. Till slut märker jag och hans fru att han börjar bli tröttare, så då säger hon; "Nä men nu måste faktiskt Matilda gå och lägga sig, det är en dag imorn som ska orkas med också!"
Jag i min tur fattar vinken och försöker låtsas som att det är en normal situation; "Haha tänka sig att vi fick uppleva dagen då [fru] säger åt MIG att jag ska gå och lägga mig. Ja då är det nog bäst att lyda."
Jag kramar pappas hand en gång till, lyssnar halvt på hans yrande som blir mer och mer virrigt. Böjer mig ner och ger han en puss på kinden och viskar i hans öra "Sov gott nu pappa".
Jag vänder mig om och ger hans fru en medlidande blick och går sakta ut ur rummet.

Och sen vaknar jag.
Jag har drömt många versioner; läskiga, smärtfyllda, fina, ångestfyllda, absurda. Men den här har nog tagit hårdast. Och jag minns den så detaljerad. Den har gått på repeat i huvudet hela dagen. Jag har fått ägna all mitt fokus på att inte störtgrina hela tiden. För även om det här var fint, han fick som han ville, så är det ändå så mycket runtom som talar för andra jobbigare saker. Att han verkligen ville dö. Så mycket att vi fick läkare i Sverige att ge dödshjälp. Och ångesten och rädslan att faktiskt släppa taget. Hur han kämpade emot för han ville stanna hos oss.
Usch. Ja. Det är inte roligt när det blir såhär. Klart att man sörjer, även efter så här lång tid. Jag tror man alltid kommer göra det. Ibland mer. Ibland mindre. Ibland på ett bra sätt och ibland på ett dåligt.
Men när det kommer är det svårt att hålla sig på topp. Det är svårt att fokusera. Det är svårt att tänka på någon annan än sig själv.

På sistone har jag saknat pappa väldigt mycket. Det är så mycket jag hade velat fortsätta prata om. Saker jag velat visa. Saker jag velat göra. Saker jag velat att han skulle få uppleva.

Men, livet blir inte alltid som man tänkt sig. Man får helt enkelt sörja, bita ihop och fortsätta en annan dag.

Mamma

Oj oj pj där kom näsduken fram... Klart att du ska prata med din pappa även om han inte finns hos oss längre. Gå ut i skogen sätt dig på en stubbe och berätta vad som tynger dig. Pappa hör dig även om han kanske inte kan göra något direkt som att trösta. Men du ska se att det ordnar sig till slut och då har säkert pappa haft ett finger med i spelet;) Jag drömde också om din pappa en natt den här veckan. Men då satt du och S vid sängkanten höll hands händer och så somnade han in. Jag tror det var så det gick till på riktigt eller... Din dröm var lite otäck tycker jag. Jag finns om det är nåt men jag vet att du tyckte det var lättare att prata med pappa. Så ut i skogen och gör ett Ronjas vårskrik i höstluften. Kram