Yoda, du kloka lilla filur.
En dag under början av 2010 skrev jag i min dagbok om rädslan över att pappas sjukdom skulle vara så allvarlig att det skulle gå helt åt helskotta. Hur jag försökte hålla uppe en fasad om att allt var okej och att han såklart skulle bli frisk. Men den dagen tappade jag det helt. Jag bröt ihop och var orolig för att sjukdomen skulle ta hans liv. Samtidigt skrev jag: ...men vad är det värsta som kan hända? Han dör. Ja men fine... alla dör vi så småningom. Det är ju inte så att jag inte vart med om det förut direkt... fast ändå funkar det ju inte så.
I mitt liv har det hänt både bra och dåliga saker, och tyvärr är de dåliga väldigt många. Jag fick lära mig tidigt att man förlorar personer i sin närhet vare sig man vill eller inte. De kan likväl dö som försvinna ur ens bekantskapskrets. Allt tar lika hårt fast på olika sätt. Så tidigt har man fått lära sig att släppa det man är orolig för att förlora. Förlika sig med tanken på att de inte kommer finnas där för alltid. En oerhört jobbig grej att ta sig igenom, speciellt om det är något som inte ens har hänt än.
Men det gör en även stark.
Många gånger har jag fått frågan hur jag kan hantera allt såpass bra ändå som sker. Dåliga saker som skulle knäcka även den bästa, "tar jag med en klackspark".
Och då är det "så enkelt" att jag tar in det, reflekterar över det en stund, reagerar eventuellt med en känsla, förlikar mig med händelsen eller tanken, och släpper det. Ja i den mån jag kan såklart. Allt går inte att släppa. Men allt går att kontrollera.
Det är klart jag tar åt mig. Blir ledsen. Upprörd. Arg. Etc. Men det finns ingen anledning att dels hiva ut det för och i hela världen, och det kommer inte ändra det som skett. Det som är det är och det som varit har varit.
Hitta ett sätt att kliva över det, och helt enkelt fortsätt gå.
Men troligen är det även det här sättet att hantera saker som gör att jag är så nollställd känslomässigt. Jag har ett känsloregister precis som alla andra, men jag kan inte koppla ihop och identifiera mig med det. För jag är så van att distansera mig från det. För att helt enkelt överleva när de där dåliga sakerna sker. De bra sakerna blir helt enkelt collateral damage. Saker som måste offras i processen.
Visst är det fantastiskt när man psykoanalyserar sig själv....?
Under många år släppte jag inte in någon, nära inpå, just för rädslan att jag ändå bara kommer förlora dem. Hur många orkar man "överleva"? Folk dog som flugor en sväng där och såhär i efterhand kan man ju förstå varför man helt enkelt stängde av.
Nuförtiden släpper jag ju in folk, vissa. Det har numera inget med rädslan att förlora dem att göra, utan andra dåliga saker som skett i livet som hindrar mig. Men när de väl "förtjänat" en plats, då är de där for life. Det är svårt att ta sig dit, men bara den där lilla muren blivit bestigen och man trillat över på andra sidan med alla lemmar i behåll, då finns det inget stopp.
Imorn är en dag som jag aldrig, för resten av mitt liv, kommer tycka om. Vissa år är den jobbigare och vissa år går det bättre. Men dagen då pappa försvann kommer alltid, alltid, vara en av de jobbigaste i mitt liv.
Ni är några få. Ni vet vilka ni är. Och även om jag har svårt att visa det, så hoppas jag ändå att ni känner hur mycket ni betyder för mig. Ibland svämmar mitt hjärta över.
Imorn är en dag som jag aldrig, för resten av mitt liv, kommer tycka om. Vissa år är den jobbigare och vissa år går det bättre. Men dagen då pappa försvann kommer alltid, alltid, vara en av de jobbigaste i mitt liv.
Många kramar till våran "Lilla Tilda"