mamaja

Men sen hittade jag mig själv igen också. Jag hade visst glömt bort mig någonstans på vägen. Sådär som jag alltid gör. Ja, jag tänker alltid på mig själv i första hand och rum. Men att komma ihåg att plocka med mig själv hela vägen är en annan sak.

Så därför är det just precis det jag gör just nu. Jag går sakta men säkert bakåt i mina egna fotspår och försöker hitta bitar av mig och pussla ihop. Försöker reda ut när jag egentligen tappade mig. Och hur stor skada det gjort.

En del kanske ryker med i bara farten, medan en del som försvann längs vägen kanske plockas upp igen. Det kommer helt att hänga på mitt eget behov. Vad jag mår bra av.

Jag har mycket att reparera. Med mig själv. Inte bara senaste månaderna. Flera och åter flera år. De senaste månaderna var den enkla biten att ta tag i och fixa. Det är den årslånga som är svår. 

Men, jag är den första att erkänna att jag har problem. Så nu gäller det bara att ta reda på vad det är för några och hur jag ska lösa dem.

Det kommer ta tid. Det kommer ta år. Men jag har all tid i världen. För jag ska ingenstans. Livet är här för att levas nu. Så lika bra att göra något vettigt av det.