18 flyttar, 15 jobb, ett liv.

 
 
Jaha ja. Har ni läst nattens korta inlägg? Flytt. Ja så blir det.
Jag ville inte skriva nåt förrän jag var helt säker och allt var klart åt alla håll, men jag fick den där stugan/huset som jag var och tittade på för några veckor sen. Jag hade ju en bra känsla om den och de jag ska hyra av, men jag trodde ändå inte att jag skulle få den. Så den lyckan när de ringde upp och frågade om jag var intresserad... Jisses.
Så 1 september är det än en gång dags att flytta. Till ett gårdshus på en västerbottensgård. Huset är på 2 rok, 75 kvm, tvättstuga, stor altan, egen bakgård. När jag gick runt därinne var det enda jag kunde tänka "Herregud, det är ett palats!".
Där jag bor nu har jag ju fått leva/bo väldigt kompakt. Det är 1 rok på 50 kvm. Världens finaste kök men inte så mycket förvaringsmöjligheter. Jag har ett köksskåp och tre lådor samt två mindre hyllplan. Och på en hylla i städskåpet har jag skafferivaror. That's it. Och när man gått från ett fullstort kök, ja ett fullstort hus på 150 kvm... Det blir mycket tetris.
Men. Jag trivs ju så inåt helskotta bra här. Hade jag kunnat så hade jag ju aldrig flyttat härifrån. Men jag behöver ju större och katterna behöver kunna vara ute och röra sig lite bättre. Så det är med blandade känslor som jag flyttar.
 
Däremot har det inte riktigt gått in på riktigt att jag faktiskt SKA flytta. Eller jo, inatt. Bah. Jag hatar verkligen förändring. Fast det kan man kanske inte tro om man läser förra inlägget.
12 flyttar på 5 år... Det är vansinnigt mycket. Men på den tiden var jag väldigt rastlös. Jag flyttade var tredje till sjätte månad. Bytte jobb hux flux. Mitt CV är längre än längst.
Men nu då, min 18:e flytt. Och det kommer ju bli en till i livet i alla fall, när jag någon gång köper hus. Men jag ser inte fram emot det just för jag nuförtiden AVSKYR förändring. Det gör ont i hela kroppen. Jag känner mig mest misslyckad som inte kan hålla fast vid något, även om det inte är så och jag vet det. Men jag vill inte flytta mig, jag vill inte byta jobb, jag vill inte ändra något någonsin. Om det hade varit möjligt. Jag är verkligen helt motsatt från den jag var när jag bodde söderut. Men men, livets gång antar jag.
 
Flyttångest då. Jo men något. 
- Hur mycket kan man ha sparat på sig under 1,5 år?!
Tydligen en hel del. Och jag är alltid ute i sista sekund med packning mm så jag blir alltid otrevligt överraskad över min förmåga att förminska arbetet som ska göras. Så den här gången tar jag tag i det direkt. Köpte fler flyttlådor idag och ska börja packa ner saker jag inte kommer använda. Och sakta men säkert börja rensa igenom mina 30 flyttlådor som står i förvaring.
När jag och S separerade och jag fick den här lyan hux flux, så panikpackade jag ju ner min halva av huset på 4 dagar. Och har sedan dess knappt tittat i hälften av lådorna. Det kan ju finnas precis jävlar i mig vad som helst där. Och på nya stället har jag inget särskilt rum för att förvara saker... det blir tvättstugan till att börja med, och någon garderob. Men jag ska vara skoningslös i mitt rensande. Minsta tvekan och det ryker, oavsett hur länge jag hållt fast vid det av sentimetala skäl.
 
 
 
 
Ovan bild sammanfattar nog mitt liv rätt bra. Hur många gånger har jag inte sagt sådär? Och ändå fortsätter det på samma bana.
Men ändå. Det går väldigt bra för mig just nu. Jag har ju under senaste året påpekat hela tiden att det mesta löser sig, bara man har lite tålamod. Och med en gnutta magi och trollning med knäna. Jag är en väldigt lugn själ på det sättet, jag orkar inte oroa mig eller nojja särskilt mycket, för erfarenheten säger mig att det alltid löser sig. På ett eller annat sätt.
Jag fick fast jobb, sa jag det? Från 1 juni. På företaget jag varit på sen i vintras. Och jag trivs så vansinnigt bra där, och alla jag jobbar med är så fantastiska. Det är, utan att tveka en sekund, det bästa jobb jag haft. Och det säger inte lite, då jag är uppe i.... ja minst 14 eller 15 jobb (på 13 år).... Plus massa små ströjobb här och där som inte ens räknas typ.
Så ja. Jobb löste sig. Och nu löste sig boende. Och iom det kommer jag nog må bättre psykiskt och därmed även fysiskt, även om jag inte kommer bli frisk. Men livet är och kommer bli, lite bättre.
 
Det känns väldigt bra.
 
 

Kommentera här: