Ofärdig

Så jag var i Lycksele som sagt. Knipsade cellförändringar. Jag visste ju sen förra gången att jag skulle få ont så jag hade tagit med jobbdatorn hem så jag iaf kunde få något gjort även om jag låg och krampade.

Men vansinne alltså. Visst, jag har lyckats jobba några timmar per dag (alla utom en), men nätterna har varit så sjukt jobbiga att jag knappt vetat vart jag ska göra av mig själv.
Jag hittade någorlunda snabbt en okej balans med medicin. Nervmedicinen och  citodon (dubbel dos) var sjätte timme som vanligt. Paraflex och ipren någonstans däremellan. Då har jag kunnat existera. Röra mig. Äta. Duscha. Dagarna har gått okej då i och med att jag håller koll på timmarna på sekunden typ. Men på natten sover jag ju. Och vaknar av smärtan. Sen i tisdags har jag vaknat varje natt och behövt kräkas av smärtan.  Inatt var första natten jag inte gjorde det. Kräktes alltså. Jag vaknade var tredje timme och kunde därför se till att vara medicinerad hela tiden. Men ont till tusen ändå.
Jag vet ju att det ger sig. Så småningom. Men det är så påfrestande att inte kunna leva normalt. Eller ja så normalt man kan med mitt hälsotillstånd. Jag är nöjd med mitt liv även om det innebär att vara sjuk. Det här är vad jag blivit tilldelad så det är bara att jobba med det. Livet blir inte alltid som man tänkt sig.
Igår käkade jag och en kompis och pratade om just det. Hur vi när vi var yngre hade en plan. Gift, barn, vara klar, när vi var mellan 25-30. Well. Nu är vi 30 och 34 och står fortfarande väldigt ofärdiga om man ska se till ursprungsplanen. Men. Det är så det är. Och är av en anledning eller 40. 
Livet blir inte som man tänkt sig.

Men det är tur det finns varm sol och bra böcker. Man kommer rätt långt på det.


Kommentera här: