Öppen, ärlig, blodigt och naket.

Idag var jag till Lycksele för att göra ännu en koloskopi för att kolla till mina cellförändringar i livmodern/livmodertappen. Jag var ju där i augusti nånting och då knipsade de bort 4 synliga förändringar och tog prover med mera. Sedan efter ett visst antal veckor fick jag besked om att jag hade lindriga förändringar, vilket innebar att jag skulle komma tillbaka om ca 6 månader och göra om det igen.

Lite mer än 6 månader senare var jag alltså där. En inte så himla bra dag, jag hade vansinnigt ont trots medicin. Men, bara att bita ihop och åka iväg. Jag såg till att ta medicin så de skulle börjat verka lagom till undersökningen. Men sen började det, Murphys lag, som man alltid ska omfattas av.

Jag meddelade henne att jag har endometrios samt kronisk nervskada och att allt gör väldigt väldigt ont, bara så hon är med på samma bana som mig. Inga problem. Av med brallor och trosor och upp i den där fantastiskt osköna och otrevliga stolen.
Just ja... karlar... pojkar... män... kvinnor och tjejer som inte vill höra... Nu blir det tjejgrejs-snack. Sluta läs eller gör vad ni vill.

Jag har gjort otaliga gynundersökningar i mitt liv, fler än de flesta troligen, så jag bryr mig inte så mycket. Man hoppar upp i stolen och bräsar isär benen och kvinnlig eller manlig läkare geggar runt därinne och man tappar all sin värdighet. Den här gången hade jag en kvinnlig. Hon var snäll och trevlig men hade jag fått välja hade jag nog haft han som hade hand om mig förra gången.
Först när hon börjar undersöka och ska ta ett cellprov får jag ligga och verkligen fokusera på andningen för det gör så inåt helvetes jävla ont. Sen medan man ligger där uppfläkt med en massa plastverktyg utstickande ur fiffi så ska de få fram det där jäkla koloskopet. Det är som ett jättegigantiskt mikroskop med starka lampor. Ja men då funkar ju inte det där, lamporna har gått sönder. Men de petar på och försöker få igång det ett bra tag, medan en annan ligger där och försöker slappna av och inte spänna en endaste liten muskel.
Till slut ger de upp och hon undersöker med vanlig lampa och sina egna ögon. Muttrar något om "ej fullgjord koloskopi" och att det ska noteras i min journal till nästa kollega. Sen ser hon ett vitt fält med sina egna ögon och har då på jod för att se om det färgas eller inte. Det svider satan och det färgas inte. Så då tar hon ättika med samma resultat, och jag ligger fortfarande och andas, föröker koncentrera mig.
Så meddelar hon att det inte färgas och hon då därför bedömer det som cellförändring och ska då knipsa bort det och skicka på prov. Sköterskan bredvid frågar om det går bra och om jag gjort det här förut och jag ler och säger att jadå det har jag, och då knipsade vi bort 4 ställen varav bara ett gjorde ont.
Och precis då knipsar läkaren och hela mitt innandöme skriker och jag flämtar och instinktivt drar mig upp och undan. Helvetes satans jävla pissfitta vad ont det gjorde. Hyperventilerar några sekunder och försöker samla mig. Och hon ber om att få den där lösningen som är som en blodstoppare. Duttar på och jag känner hur det bara rinner. Hon torkar bort och stoppar lite till och säger med ett leende att nu är vi klara. 

Jag pallrar mig upp och på med kläder, in på toan och sätter 2 bindor för säkerhets skull. Blöda lätt kommer jag göra i några dagar. Det vet jag sen sist. Lite mer nu i början bara. Men inte så farligt.
Sätter mig i stolen vid skrivbordet och vi går igenom mina alternativ med p-staven och att sätta in mer gulkroppshormon. Vi resonerar fram att jag ska prova att få p-spruta också så hon skriver ut det. En spruta var tredje månad. Vi börjar med 2 omgångar och ser om jag blir bättre. P-staven kan jag sluta med om jag vill, eller så byter jag ut den.
Jag har helst staven, bara, men sa att jag ska testa. Men jag kommer prata med min barnmorska när jag väl får tag i henne och resonera med henne hur man ska göra och vad som blir bäst.

Sagt och gjort. Klart och betalt. Vidare då.
Jag la upp en bild på instagram tidigare idag med texten "not this shit again" och att jag lyckats skämma ut mig på en parkering... igen. De som känner mig från förr vet att jag har en lång lista med saker jag lyckats med på parkeringar här och var i Sverige.
I alla fall. Nu blir det ännu mer öppet, ärligt, naket och blodigt. Bokstavligen. Så om man tyckte det som ni läst hittills var nog detaljerat och äckligt och obekvämt, ni kan sluta läsa nu.

Jag går ut från mottagningen, med en vansinnig smärta i buken. Biter ihop och tänker att gråta kan jag göra när jag kommer till bilen. Skärpning. 
Jag hinner bara ut genom entrén och kanske 20 meter när jag känner att jag blir väldigt varm. Mellan benen. Omöjligt tänker jag, jag har dubbla bindor. Går halvsnabbt, men känner hur det börjar rinna längsmed vänster ben. Helvete också. Jag blöder på riktigt igenom. Fan fan fan. Gå mitt i joggingbyxorna så kanske de klarar sig. Fan fan fan. De är gråa. Ljust grå. Det kommer synas på en gång. 100 meter kvar till bilen. Kom igen. You can do it... tänker jag och känner även hur det rinner längsmed höger ben nu. Fan. Jaja, inget att göra åt, skit i värdigheten och ta dig bara fram.
Kommer fram till bilen, låser upp, kastar in väskan och mig själv i baksätet. River fram en filt från hatthyllan och lägger över sätet. Nog att min bilrekondare är jävligt bra och kan ta hand om mycket skit som är i min bil, men jag kan ju åtminstone försöka bespara honom ett nedblodat säte. 
Fullsmockad parkering. Alltså verkligen knökad. Inte en ledig plats. Jag tänker snabbt. Ska jag försöka ta mig ur stan och stanna på en parkering och försöka städa upp mig så gott det går? Nej. Nej det går inte. Jag måste ta det här nu. Med det jag har.
Så ett snabbt öga runtom mig, bedömer avstånd till gående personer och kollar närvaro i närmsta bilarna. Sliter av mig byxorna som inte är helt genomblodiga men nog fan är de inte helt rena och torra. Får fram en till, sista, binda och ett trosskydd. Ett till trosskydd som jag tänker jag använder som "stopp" medan jag försöker tråckla bort allt som är nedblodat. Slänger upp huvudet då och då och kollar läget runtom. Det är lugnt, det är ingen där. Tempo tempo. Våtservetter. Torkar, tvättar. Bygger en blodig hög saker på en näsduk. Kollar igen. Ingen där. Får på mig trosorna igen med ny binda men inser snabbt att jag måste sätta trosskydd också, jag kommer blöda igenom, så ner igen, får dit det, men måste torka lite med våtservett. Slänger upp ett huvud PRECIS när jag ställer mig upp med arslet halvvägs upp i fönstret, och ser då en herre som precis kommer fram till bilen bredvid mig. Bilen som är inbackad på sin plats och sålunda har sin förarsidas fönster precis vid mitt baksätes fönster, där mitt arsle, fiffi, blodiga bindor och trosskydd är. Och en stor hög med blodiga attiraljer. 
Jag tvärsätter mig ner igen, låtsas att jag sett han hela tiden, plockar upp en våtservett, tvättar omsorgsfullt mina händer. En gång. Två gånger. Fem gånger. Tio gånger. Han skäms nog lika mycket som jag och försöker göra stor sak av att låtsas som att han inte ens vet att jag är där. Vilket han misslyckas fatalt med.
Jag skäms. Han skäms. Han åker. Jag pustar ur. Jag förbannar mig och min kropp. Min osmidighet. Varför händer sånt här alltid mig? På riktigt?

Sen inser jag att jag har ett fortsatt problem. Av den blodiga sorten. Jag kommer blöda igenom. Snart. Och jag har inga mer saker. Fan. Fan fan fan.
Drar på mig brallorna, jag har ju inget val. Sladdar in på DollarStore. Drar ner linnet så långt jag kan och går som om jag äger världen, så alla ska kolla på mig från midjan och uppåt, inte neråt, och kanske då inte se mina ljust gråa brallor som sakta men säkert får en annan färg.
Plockar på mig bindor, trosor, leggings. Och ostkrokar. Och dumle. Ut till bilen. Kör iväg och sliter samtidigt upp förpackningar hit och dit. Lämnar stan, förbi ett vägarbete, en liten bit till, försöker hitta en p-plats med lite mer tät skog så jag kan gå ur bilen och in i skogen och slita av mig allt och börja om. Lönlöst. Till slut tar jag första bästa parkering och stannar. Drar bak sätet och drar i handbromsen. Och gör om hela proceduren. Lägger en tröja under mig när jag är klar, utifall att, och kör hem.
Inser efter en stund att jag inte ens tittat vad jag köpt. Bara slet med mig nåt i farten. Visade sig vara VÄLDIGT blåa leggings med bland annat små fåglar på. Sött.

 
Ja ja, vad är en bal på slottet. Jag får hoppas att den där karln glömmer allt, väldigt snabbt. Jag tänker i alla fall förtränga det där till den djupaste avgrund jag kan hitta.
 
Cellförändringarna då? Ja om det visar sig att jag fortfarande har förändringar eller att de misstänker det, då kommer jag kallas för en skrapning/skärning. Då ska de under bedövning ta bort en bit av tappen/skrapa bort. Jag log och nickade och sa okej. Men finns inte en chans i helvete att de får göra något ens i närheten av det där utan att söva mig. Jag klarar ju knappt av en vanlig undersökning utan att halvt dö. Nä nä. Glöm.
Men den striden tar vi då. Om det behövs,
 
Smärtan är nästan överkomlig, den börjar öka stadigt. Men alldeles strax dags att ta medicin, så förhoppningsvis kan jag hålla det i schack.
Jag lovar dyrt och heligt att säga till om det blir mig övermäktigt. Jag lovar att jag ber om hjälp med minsta lilla, om jag behöver. Ni kan vara lugn.
 
Och har ni läst hela vägen ner hit... kan ni snälla också bara förtränga att ni ens läst? Tack.