mamaja

Förra helgen låg jag golvad av smärta. Och veckan nu har inneburit att överleva sviterna av förra helgen. Jag har så ont i leder och senor. Det känns som jag har tränat intensivt och fått jordens träningsvärk. När jag egentligen inte gjort någonting alls. Jag var hos osteopaten i onsdags. Välbehövligt men ack så ont. Jag var så spänd. Så spänd. Vi bägge gjorde vårt bästa för att få mig och musklerna att slappna av men det var i princip omöjligt. Efteråt, kanske efter en timme, tvärdog kroppen. Jag skakade frenetiskt och kände febern sakta men säkert krypa sig på. Att ens sätta ena foten framför den andra eller bara att blinka tog all min energi. Men trots det bet jag ihop och fortsatte jobba. Visst det kanske var dumt, men jag var inte i skick att köra hem, så jobbet var bästa platsen att vara på ändå. Jag tog mer medicin och efter några timmar kändes det iaf lite bättre. 

Men det tär alltså. Helskotta. Såna där smärtvevor. Och till slut orkar man inte även om man vill. Ibland måste smärtan få ta över. Det är okej att inte vara okej. 

Idag när jag kom hem från jobbet var det precis så. Jag trodde jag var okej. Att jag mådde relativt bra. Men när jag ställde mig i duschen och vattnet mot kroppen gjorde att jag nästan svimmade två gånger och blev så illamående att jag var tvungen att sätta mig ner med huvudet mellan knäna, då insåg jag att det nog inte var så bra ändå. Och lät smärtan ta över. Det var 3 timmar kvar tills jag fick ta ny medicin. Så jag gick och la mig med en katt i sängen och slötittade serier.

Men huvudet maler när jag gör sådär, släpper ner garden. All form av smärta kommer fram. Det finns så mycket därnere i djupet. Sånt jag lovat mig själv att ta tag i. Reda ut om det är något som måste tas om hand om eller om det redan är fixat.

Men en sak jag vet aldrig kommer bli klart, eller fixas, är minnena av sorg som orsakar fysisk smärta. Det är något jag aldrig kommer släppa. 

Jag var på en meditation och regressionsträff för ett tag sen. I slutet av träffen höll vi på med chakran och pendlar. Hur en pendel rör sig olika mycket och olika håll beroende på vilken energi man släpper ut eller stänger in.

- tänk på något som gjorde dig oerhört ledsen. Den jobbigaste stunden du upplevt.

Så skulle man ligga ner och blunda och tänka på det, medan den andra personen höll pendeln över de olika chakran. 

Jag visste på en gång vilket minne jag skulle ta.

Jag kommer inte ihåg om jag någonsin nämnde det här, på bloggen, eller om jag ens någonsin berättat det för någon. 

Men here it goes.

Det var under de där sista veckorna med pappa. När vi vakade dygnet runt. Jag tror det var efter 4 eller 5 veckor, jag hade nyss lämnat mitt skift på sjukhuset och låtit hans fru ta över. Jag åkte hem till dem för att vattna tomater och hämta/lämna något. I bilen började jag känna ångesten. Panikångesten. Den extrema smärtan i lungorna när luften helt enkelt tar slut. Jag pratade med min sambo i telefon och sa som det var, hur påfrestande och jobbigt det var. Att jag inte visste hur länge till jag skulle orka. Men att jag måste orka. 

Vi la på och jag gick in i huset. Sprang in i huset. Och tvärkollapsade på hallmattan. Ni vet sådär som man ser på film. Hur de bara ger upp. 

Jag grät. Jag skrek. Jag låg bara och krampade. Luften tog slut och jag grät fram "jag orkar inte mer... jag orkar inte mer... jag orkar inte mer". Det gjorde så ont. Så fysiskt ont. Mitt hjärta höll på att sprängas av smärta. Min hjärna brann. Kroppen la av. Jag trodde i säkert en minut att jag skulle dö för det gjorde så ont. 

Men på något sätt lyckades jag samla ihop mig. Sätta mig upp. Torka tårarna och ta några djupa andetag. Och helt enkelt fortsätta orka.

Många tror nog säkert att den största sorgen och smärtan var när han dog. Att sitta bredvid och känna själen lämna. Visst, det gjorde också väldigt ont. Men inte ens i närheten av den där stunden på hallmattan. Det är den jag kommer ihåg mest.

Men jag är även tacksam för den stunden. För den hjälper mig i min dagliga situation med mina kroniska fysiska smärtor. För när jag känner att smärtan blir för mycket, att jag omöjligt kan orka en endaste sekund till, då tänker jag på den där stunden... Och om jag kunde överleva den, då kan jag överleva allt. För inget har någonsin gjort så ont som då.

Nu börjar äntligen medicinen verka och jag känner sakta men säkert livet komma åter. En ro i kroppen. 

Så i helgen ska jag bara vila. Sova. Njuta av vädret. Läsa böcker. Leva.

Åh, ni undrar kanske om den där träffen, vad nästa del var?

- Sådär. Släpp det där jobbiga minnet nu. Nu ska du tänka på något som gör dig varm och lycklig. Glad! 

Mitt minne? Vad som gör mig glad? Och lugn ända in i själen?

Berg. Jag behöver bara tänka på berg och fjällkedjor så blir jag lugn. Lycklig. Varm. 

Så ni som fortfarande undrar hur jag kan välja att leva mitt liv ute i skogen i Norrland, där har ni svaret.