Livet kommer ikapp

Alltså vilken skitperiod jag är inne i. Jag funderar på om den där jäkla staven jag har i armen börjat på att sluta fungera. Jag har så vansinnigt ont emellanåt att jag inte vet vart jag ska göra av mig själv. Eller mår jag bara så dåligt över lag, många bäckar små? 


Häromdagen var jag på vårdcentralen och tog nya blodprover för homocystein-värdet som var förhöjt sist. Om det fortfarande är förhöjt eller höjts ännu mer måste jag få en b12-behandling. Jag frågade den snälla labsköterskan om man kunde få sina övriga provsvar hemskickade för jag får aldrig veta vad de är. Så hon visade mig listan. Och allt såg himla bra ut. Enda som stack ut var nu senast homocystein och sen 2012 i september-november när jag hade oerhört lågt blodvärde. Men det var ju då jag opererade mig och låg på sjukhus. Annars prima perfekta värden. 

Så varför mår jag så dåligt? Varför är jag så ofantligt trött? Varför har jag så ont? Varför ger sig inte skiten nån jävla gång?

Ja. Jag börjar bli less. 4.5 år. Med smärta som inte är av denna värld. 
Nervsmärtan som ibland är så stark att jag omöjligt kan fortsätta känns det som. Det kan omöjligt bli värre. 
Och sen dyker den gamla vanliga endosmärtan upp. Den som var före operationen. Den som gör att man ligger och krampar i fosterställning i 18 timmar. Den som gör att man både svimmar och kräks. Och helt plötsligt är nervsmärtan a walk in the park. 
Hur är det möjligt?

Visst kroppen är fantastisk som orkar med. Varenda jävla gång. 
Men jag då? Jag är frekkin amazing som pallar. Men jag har ju inte direkt något annat val. 

Och man känner sig så...dum. Värdelös. Som nu. Varit hemma 2 dagar från jobbet. Sure första dagen låg jag 15h och krampade... jag var inte så arbetsför då. Natt till onsdag var... intensiv. Av flera anledningar. Så onsdag låg jag hela dagen i sängen. Sov av och till. Gick enbart upp för att ta medicin. Men huvudet funkade. Och jag kunde ju gå. Jag mådde illa och var yr men jag funkade ju typ som en människa. Värdelösa jag, jag borde jobba. 
Jag vet att jag egentligen kanske är den som har mest giltig anledning att vara hemma. Jag är ju faktiskt sjuk på riktigt. Jag är diagnostiserad med 2 kroniska sjukdomar. Jag är bedömd med en invaliditet på 2%. Jag är inte hemma för att jag inte kände för att gå till jobbet den dagen.
Jag älskar mitt jobb. Jag hade gärna varit där mer än vad som kanske är sunt. Och behövligt. Jag funkar inte att vara hemma och bara ligga. 
Men ändå.  Trots att jag har en bra anledning... Så känner man sig hemsk. Falsk. Dålig. Värdelös.

Det är egentligen knäppt. Hur man funkar. Eller hur hjärnan tänker. 

Jag borde lyssna på kroppen... som ber på sina bara knän... att jag ska vara hemma... återhämta sig från senaste anfallet. 
Men hjärnan skriker att jag ska ignorera kroppen och bara köra på. Att det är bästa medicinen. Ignorera och spela. Fake it til you make it.

Livet... det är fan ingen lek.

Nä. Fullmåne inatt. Dags att ta tag i mitt varulvsjobb. Måste ju förvandlas och äta upp alla oskyldiga människor därute i världen. 
Peace out!

Fastra

Kram på dig<3

Mamma

Koppla ur hjärnan och lyssna på kroppen. Du kommer inte att funka annars... som jag sa... två månaders sjukskrivning så kroppen får vila sig och hjärnan vara urkopplad och omstartad. Puss och kram