Så länge du andas lever du

Jag håller sakta men säkert på att ta bort morfinet. Det går sådär. Eller ja, det går ju fint att bara ta en tablett mindre här och där. Jag är ju en stönig och vrång värmlänning i botten. Helvete den som ger sig liksom.
Men. Gud i satan och helvete vilket... helvete det är. Jag var ju inställd på att det kommer göra mer ont under en period och sen ska kroppen lära sig att "lösa problemet" själv... Genom att skapa endorfiner och på så sätt smärtlindra.
För 3 dagar sen gick jag runt i huset med händerna i sidorna och hyperventilerade och försökte lugna mig och kroppen. Jag hade så ont att jag nästan kräktes och det svartnade för ögonen hela tiden. Jag sa till mig själv om och om igen "det här går inte, jag kommer aldrig överleva det här om det ska vara såhär illa". Jag tog ipren och paraflex, gick runt, drack vatten, kollade på klockan. 2 timmar kvar till alvedon och gabapentin. 6 timmar kvar till morfin, pronaxen och cymbalta. 
Hur klarar man av sånt?
Man bara gör det.
Jag har inget annat svar.
Viljan att leva måste vara starkare än viljan/önskan att bara ge upp.
Ge upp har aldrig varit ett alternativ.
Varje gång jag nästan kryper på golvet av misär och smärta och ångest tänker jag på pappa. På vilket helvete han genomlevde. Och ändå höll humöret uppe bland folk. Och främst, ALDRIG gav upp, inte ens när det inte fanns varken ljus eller hopp.
"Så länge det finns ett andetag kvar i kroppen finns det hopp", sa han en gång där mot slutet.
Det tänker jag också på, när jag upptäcker att jag hållt andan pga smärtan. Tar ett andetag och vips, så finns det hopp igen.
Det tar mig evigheter att skriva det här, mina händer skakar så mycket att jag träffar fel tangenter hela tiden. Men jag måste sysselsätta händerna med något, annars kommer de trilla av känns det som.
 
Träning ska ju vara bra sägs det. Mmm... visst. Igår gick jag till affären och hem. Det är 6 km. Jag höll en snittfart på 5,5 km/h enligt min telefon. Jag har ingen aning om det är fort eller inte. Men jag valde att gå just för att om jag gör det, då har jag inget val... hur trött jag än är så måste jag ju hem på något sätt.
Det gick förvånansvärt bra ändå. Tills efter en timme när jag kommit hem. Kraschade totalt. Sov i soffan i 3 timmar med Thissa.
Idag hade jag ett Yin Yoga pass inbokat på gymmet. Skonsamt, enkelt. Bra för en stel och spänd kropp. 
Jag hade tänkt simma efteråt, men jag kände efter 40 min av passet att något var fel. Det skulle aldrig gå. Så satte mig i bilen och åkte hemåt. Tänkte köpa jäst och mjöl och baka mer bullar, men det gick inte. Var bara raka vägen hem och "bryta ihop". 
Jag har så ont i varenda fiber och varenda cell i kroppen. Det gör till och med ont i naglar, tänder, ögon etc. Överallt. Inga mediciner har hjälpt hittills, och det är 1,5 timme kvar tills jag kan ta kvällsmedicinen som är lite starkare (morfin-blandningen). Så just nu försöker jag bara överleva.
Jag kan inte beskriva på nåt enda sätt hur det här känns. Det är bara nästintill outhärdligt.
 
Men jag tänker fortsätta andas, en minut i taget.

Kommentera här: