When you really can't find the words

Så då var det gjort då. Nu är jag färdigflyttad. Eller ja, det är en enda skruvjävel till en konsol i köket jag inte får loss, men jag jobbar på det. Annars är allt flyttat och städat.
Och även om det känns väldigt bra att som sagt få bo lite större så är det med vemod jag flyttar. Jag har trivts så otroligt bra där i lillhuset. Det är mysigt, ombonat och hemtrevligt på något sätt. Och världens bästa hyresvärdar. Alltså jag har ju avverkat en del genom åren, och de här är helt klart de mest bästa och gulligaste. Det är svårt att hitta folk man verkligen klickar med.
Men, nu är det som sagt gjort. Nu ska jag bara komma i ordning på nya stället ordentligt.
Det saknas nån bokhylla, lite pärmar, gardiner och köksbord... Ja ett större köksbord alltså. Bestick. Men sakta men säkert... Jag har all tid i världen. Det får ta den tid det tar.
 
Igår fick jag upp ett sånt där minne på facebook. Hur jag för 5 år sen själv skrev en rapport från sjukhussängen efter operationen. Då hade jag varit utslagen i  5 dagar. Jag var så ofantligt dålig att jag inte ens klarade av att starta mobilen, mitt ex var min kommunikationslänk till omvärlden då. Men hela den där lilla notisen satte känslorna i rullning. Hur dålig jag var, hur dålig jag är, men samtidigt hur långt jag har kommit. Som många säger rätt så ofta, att jag ens lever.
Men jag gör det, lever. Även om det vissa dagar känns som att det är på håret och nätt och jämnt. Men jag gör det. Hur jobbigt det än är så sätter jag ena foten framför den andra, och försöker mig på att le. Dock pendlar jag extremt mycket i humöret. Ena stunden känns det bra och jag mår bra, för att sen minuten efter må sämre än sämst och inte förstå hur jag ska orka med. Jag antar att det där är en balansgång som är lite svårare att hålla jämn än för en frisk person. Så jag försöker tänka att det är okej, när det inte är okej. Det går bra ändå.
 
En annan "knäpp" sak är det här med språk igen. Idag har jag en sån där engelsk dag. Hur mycket jag än försöker kan jag knappt formulera en svensk mening. I huvudet är det enbart engelska. Det här inlägget har tagit mig en halvtimme att skriva bara för jag inte riktigt kan formulera svenska ord och meningar. Superkonstigt egentligen. Hjärnan är en fascinerande sak.

Sötkopp och Skitkropp

 

Någon som vill byta kropp med mig? Please? Sitter nu med värmeflaska och en kopp te och försöker överleva tills jag kan ta medicin igen. Sötaste koppen som jag fick av två fina vänner som varit på Mallorca en veva.

Jag börjar på allvar tro att den där jäkla staven i armen har fått slut på verkämne. Har varit samma sak varje månad nu ett tag.
Stod och grejade i köket när jag kom hem förut och från ingenstans bara BAM. Troligen ägglossning. Jag höll på med disken och jag var så vansinnigt nära att ta gaffeln jag höll i handen och karva ut vänster sida av buken. Fly eller fäkta sägs det ju, men frågan är om inte det egentligen är samma sak. Fäktar man just då är det ju egentligen en form av fly inför det man står inför.
Well. Tur nog går ens sunda förnuft in jävligt fort och hindrar en från att göra såna dumma saker som karva ut sina organ med en gaffel. Allrahelst en dessertgaffel.
Men jistanes alltså. Det är så svårt att kunna förklara hur ont det faktiskt gör. Inte bara för er utan även för mig. Många gånger annars, när jag inte har så ont, har jag själv svårt att förstå hur ont det kan göra. Jag kan själv tycka att jag "minns överdrivet", att "så kan det ju inte vara", för att sen bittert bli påmind. Vansinne.
 
En annan faktiskt rätt tuff och jobbig grej med endometrios som många kanske inte så ofta lägger märke till, är uppblåshet och uppsvullnad av buken. Många gånger ser jag på riktigt långt gången gravid ut. Många gånger har säkert rykten hunnit börja komma för att sen försvinna så fort magen har lagt sig.
Men likväl som man lär sig dölja sin smärta för omvärlden så lär man sig dölja sin "gravidmage" med hållning och kläder.
Nedan bild är ett exempel på en ändå "okej" dålig dag. Övre bilderna står jag väldigt rak i rygg och axlar och drar automatiskt in magen en bit till, så mycket jag kan. Så som jag går hela dagarna. Otränad absolut, så det finns att jobba på, men man ser ändå lite svullnad.
Nedre bilderna är jag avslappnad. Varken drar in eller spänner magen. På morgonen den dagen hade jag inte överdrivet ont och var inte så värst svullen, jag var lite plattare än övre bilderna. Jag satte på mig ett par byxor som var rätt lösa i resåren och åkte till jobbet. Halvvägs in på dagen tyckte jag byxorna satt åt lite väl mycket och fick knyta upp snöret till resåren lite. När jag kom hem fanns det inget mer att släppa efter på. Jag hade alltså på några timmar blivit för tjock för mina egna kläder.
Och det här är alltså vardag. Många gånger hinner jag byta kläder 2-3 gånger innan jag hunnit ut genom dörren på morgonen. Och ändå i mitten eller slutet av dagen så är det ändå fel.
Vansinnigt frustrerande.
 
 
 
Ni kanske nu tänker att jag nyss ätit mm här, men nej. Jag stod och lagade mat men hade inte ätit sen lunch. Man skymtar även min ödletatuering och man kan tydligt se skillnaden i lutning på den. 
 

Hittad!

Först och främst hittade jag mina stay-ups. Jag grät av lycka. Äntligen något som går som jag vill! Som jag tänkt!


Men sen hittade jag mig själv igen också. Jag hade visst glömt bort mig någonstans på vägen. Sådär som jag alltid gör. Ja, jag tänker alltid på mig själv i första hand och rum. Men att komma ihåg att plocka med mig själv hela vägen är en annan sak.
Så därför är det just precis det jag gör just nu. Jag går sakta men säkert bakåt i mina egna fotspår och försöker hitta bitar av mig och pussla ihop. Försöker reda ut när jag egentligen tappade mig. Och hur stor skada det gjort.
En del kanske ryker med i bara farten, medan en del som försvann längs vägen kanske plockas upp igen. Det kommer helt att hänga på mitt eget behov. Vad jag mår bra av.

Jag har mycket att reparera. Med mig själv. Inte bara senaste månaderna. Flera och åter flera år. De senaste månaderna var den enkla biten att ta tag i och fixa. Det är den årslånga som är svår. 
Men, jag är den första att erkänna att jag har problem. Så nu gäller det bara att ta reda på vad det är för några och hur jag ska lösa dem.

Det kommer ta tid. Det kommer ta år. Men jag har all tid i världen. För jag ska ingenstans. Livet är här för att levas nu. Så lika bra att göra något vettigt av det.