Jurkyrkogården eller The Walking Dead? Eller bägge två?

Jag hade en kompis en gång som brukade fråga mig varje dag om jag drömt något, vanligtvis svarade jag att jag inte kom ihåg, vilket jag inte gjorde. Men ibland kom jag faktiskt ihåg. Det var oftast såna där konstiga/sjuka drömmar.

Månaderna efter att pappa gick bort drömde jag varje natt om sista veckorna på sjukhuset, speciellt om kvällen han gick bort. Begravde honom på olika sätt gjorde vi också på nätterna.
Jag vet inte om det var pga fullmånen och att det var månförmörkelse inatt, tillsammans med väntande mensvärk, eller om det beror på något annat, men inatt var det mest sjukaste jag drömt hittills.
Det var samma förfarande som ”vanligt”, dock kortare. Jag jobbade, kom hem och fick samtal från min kusin om att jag borde åka ner för det inte var så lång tid kvar. Sätter mig på flyget, där varenda kotte är sjuk och nyser. Jag kommer till sjukhuset och hinner prata med honom en stund, innan han somnar. Sedan sitter jag och håller hans hand, och hans fru står på andra sidan och håller i hans arm och hand och säger att det okej att släppa taget nu. Han går bort, hon öppnar fönstret för att ”släppa ut själen”, och efter någon minut hör vi en bofink som sjunger en vacker liten sång.
I nästa skede är vi vid begravningen, som är nu, ett år senare. Jag har organiserat allt själv, och nån konstig tjomme leder själva begravningsakten. Men mitt i den får jag för mig att kolla till kistan, som av någon anledning är en liten, liten låda på max 1x1x0,5 meter, och vi även har öppen kista. Men kistan står bakom någon pelare, och det är väl förståeligt, vem vill se ett lik som är ett år gammalt? Han ligger då på en fin bädd, som är tillräckligt stor, inte alls som lådan. Jag rättar till skjortkragen, vilket är svårt för han ligger i en onaturlig position med armarna upp mot ansiktet och liksom korsade. Jag klappar hans ena hand och säger ”det blir nog bra det här lilla pappa”. När jag reser mig upp ser jag att han rör på fingrarna. Sen en hand. Sen armarna. Och jag står och tittar, tittar och tittar, och fattar ingenting. Men kommer på nåt sätt fram till att det är bäst att avsluta begravningen. Som i en dålig hollywoodfilm när två personer ska gifta sig och en av dem ändrar sig, går jag resolut fram till tjommen som leder ceremonin och säger till alla gråtande: ”Ursäkta, ladies and gentlemens, men vi måste avbryta det här, det här är inte rätt, tydligen lever pappa, i allra högsta grad, och det känns ju lite konstigt att ha en begravning för någon som faktiskt lever. Sorry att ni behövde åka hela vägen hit helt i onödan.”
I nästa veva är vi hemma, i ett hus som är som en kombination av hans och hans frus hus, samt huset jag växte upp i. Han börjar återfå färgen och konstigt nog kan han prata. Jag kommer inte ihåg vad han pratade om, men berättade väl om hur senaste året som död varit. Brorsan satt i en fåtölj bredvid honom och bara stirrade. Jag vet att jag stod och tänkte ”Är det här som Jurkyrkogården eller Walking Dead? Jag måste ju drömma, det här är en dröm, det här är inte möjligt!”. Och sen vaknade jag, för att drömma vidare. Jag drömde att jag drömt det där bara. Och jag berättade för min sambo, som tyckte det lät fullt rimligt, så jag ringde min bror och han sa att han också upplevt det under natten. Vi diskuterade länge och sa att det kan ju inte vara möjligt, det är ju makabert och sjukt och bara fantasin som spelar oss ett spratt. Säkerligen har det något att göra med fullmånen. Varför skulle man annars drömma något sånt?!
Och DÅ vaknar jag, på riktigt. Ligger i sängen, fattar ingenting, för jag har ju redan vaknat en gång. Känslan om Jurkyrkogården och Walking Dead håller fortfarande i sig. Och jag tänker för mig själv att även om jag skulle göra vad som helst för att ha min pappa tillbaka, vill jag verkligen inte varken genomgå allt det där och i och med att han inte var frisk när han ”kom tillbaka” så skulle helvetet bara gås igenom en gång till. Och skulle det vara som Jurkyrkogården så skulle han antagligen gå på en ”killing-spree” och det vill man ju inte heller. Nä, han har det nog bättre där han är nu, vart det än är.