Att ännu en gång vara otillräcklig

Nu i helgen (torsdag-lördag) är jag på ledarträning med jobbet. På ett spa mitt ute i de norrländska skogarna. Lugnet, den friska höstluften, utsikten som är rätt oslagbar... ja det var ett bra val. Nu kanske det låter som vi slappar runt i ett bubbelbad och bara glassar, men icke. Det är pressat schema från 7 på morgonen till 22 på kvällen. Fullsmockat med bra och givande aktiviteter.

Det är inte ofta jag väljer att skriva om mitt jobb, eftersom jag separerar de liven helt. Jag har ett privatliv och ett jobbliv. Och jobblivet har ingen som helst anledning att framstå här. Men. Att integrera dessa två med varann är både skitläskigt och obehagligt, men samtidigt väldigt nyttigt, roligt och intressant. Vi är ett så vansinnigt bra gäng att allt, precis allt, känns bra och tryggt. Vi håller varandra hårt om ryggen och finns som stöd, vad det än må vara.

Vi jobbar efter en särskild modell som är sjukt framgångsrik, och jag förstår att folk vänder sig till oss. Vi är verkligen ett VI och inte De/Dem. Och det skapar en trygghet även för kunden.



Jag ska erkänna att jag mest skriver nu för att försöka distrahera mig. Jag är ju fortfarande väldigt sjuk men har ändå försökt vara med på allt så gott jag kunnat. Jag förstod innan jag kom hit att det troligen inte skulle funka, men med en positiv inställning, och bra folk runt en, så kan man komma väldigt långt.

Hela dagen idag (fredag) har jag haft en nojig känsla i kroppen. Som om det är ett vulkanutbrott på väg men du vet inte riktigt när. Men som vanligt väljer jag att inte tänka på det och gå och oroa mig för NÄR det kommer hända, utan jag pular på och tar vara på tiden fram till det eventuella utbrottet.

Och nog jävlar blev det ett sånt.

Vi knatade upp på ett berg och fikade och pratade lite. Allt gick bra. Allt kändes bra. Några drog iväg för att gå upp i ett utkikstorn, men jag valde att stanna kvar där vi var. Så satt vi där, 6 stycken, och pratade och njöt av solen och utsikten. Och BAM! Som vanligt, på 3 minuter mådde jag så dåligt att jag nästan tuppade av. Och då kom den där "skammen" igen som jag pratade om sist. Att man inte ens ska klara av en enkel promenad och umgås utan att falla platt med huvudet före.

Det roliga (läs ironiska) var att vi väntade in de andra för att sen ha en aktivitet där vi alla skulle ha med en personlig pryl som på ett eller annat sätt symboliserar oss som person. Jag hade med en bok. Skräll va? Stolthet och fördom av Jane Austen. Och eftersom jag inte var med där så kan jag ju ta det här istället, bara för att.

 


Boken kännetecknar ju mig väldigt bra. Jag älskar böcker och har "byggt" ett eget bibliotek hemma. Ca 430 böcker och fler ska det bli. Men stolthet och fördom är även den titel och historia som passar in på mig som personlighet. Även om jag vill tro mig inte ha fördomar och inte vara stolt, så är det ju precis det jag är. Jag är så vansinnigt stolt att det blir till en nackdel. Kanske inte mot omgivningen men mot mig själv. Om jag slutade vara så stolt och fördomsfull skulle livet nog förenklas ordentligt. På många sätt.

Och där på berget fick jag svälja min stolthet och illusion av styrka, fördomen att man måste vara stark och "okej" för att vara en bra person och medarbetare, ta undan chefen några meter och börja gråta och be om dispens och få gå tillbaka. Delegerade åt han att meddela ledaren mitt beslut och varför. Och sen helt enkelt spatsera, storbölandes, hela vägen ner.



Jag vill så gärna tro och intala mig själv att jag mår bra. Att jag kan. Att jag orkar. Men ju mer jag stretar emot mig själv desto hårdare blir fallen.

Jag gick och duschade och bara stod där, i en halvtimme, och försökte vänja mig vid situationen och acceptera den. Men det är först nu flera timmar senare som det börjar landa.

Jag fick avboka mig från resten av kvällens schema och helt enkelt fokusera på mig själv. Försöka landa och komma tillbaka upp. Problemet eller vad man ska säga med att vara sjuk på insidan är ju just att ingen ser det. Och det blir automatiskt svårare att förstå. Det går inte att ta på. Ett brutet gipsat ben ser alla och förstår hur det troligen gått till. Men invändig smärta som i mitt fall, eller för all del psykiskt mående, är så abstrakt att det på ett sätt inte finns för andra.

Lite luddigt jag vet. Mitt morfin börjar kicka in så jag kanske är lite rörig. Säkrast är väl att avsluta i tid, innan man spårar ur åt nåt håll.

Jag hoppas att det värsta lägger sig nu över natten så jag iaf kan vara med på avslutningen imorgon.

Jag tänker göra som jag alltid gör när jag mår såhär... ligga och titta på min favoritfilm. Som trots att jag sett den snart 100 gånger fortfarande är lika bra. Det är inte bara boken som är jag. Filmen finns också.

 

 



Sov gott världen, nya tag en annan dag.