Att ännu en gång vara otillräcklig

Nu i helgen (torsdag-lördag) är jag på ledarträning med jobbet. På ett spa mitt ute i de norrländska skogarna. Lugnet, den friska höstluften, utsikten som är rätt oslagbar... ja det var ett bra val. Nu kanske det låter som vi slappar runt i ett bubbelbad och bara glassar, men icke. Det är pressat schema från 7 på morgonen till 22 på kvällen. Fullsmockat med bra och givande aktiviteter.

Det är inte ofta jag väljer att skriva om mitt jobb, eftersom jag separerar de liven helt. Jag har ett privatliv och ett jobbliv. Och jobblivet har ingen som helst anledning att framstå här. Men. Att integrera dessa två med varann är både skitläskigt och obehagligt, men samtidigt väldigt nyttigt, roligt och intressant. Vi är ett så vansinnigt bra gäng att allt, precis allt, känns bra och tryggt. Vi håller varandra hårt om ryggen och finns som stöd, vad det än må vara.

Vi jobbar efter en särskild modell som är sjukt framgångsrik, och jag förstår att folk vänder sig till oss. Vi är verkligen ett VI och inte De/Dem. Och det skapar en trygghet även för kunden.



Jag ska erkänna att jag mest skriver nu för att försöka distrahera mig. Jag är ju fortfarande väldigt sjuk men har ändå försökt vara med på allt så gott jag kunnat. Jag förstod innan jag kom hit att det troligen inte skulle funka, men med en positiv inställning, och bra folk runt en, så kan man komma väldigt långt.

Hela dagen idag (fredag) har jag haft en nojig känsla i kroppen. Som om det är ett vulkanutbrott på väg men du vet inte riktigt när. Men som vanligt väljer jag att inte tänka på det och gå och oroa mig för NÄR det kommer hända, utan jag pular på och tar vara på tiden fram till det eventuella utbrottet.

Och nog jävlar blev det ett sånt.

Vi knatade upp på ett berg och fikade och pratade lite. Allt gick bra. Allt kändes bra. Några drog iväg för att gå upp i ett utkikstorn, men jag valde att stanna kvar där vi var. Så satt vi där, 6 stycken, och pratade och njöt av solen och utsikten. Och BAM! Som vanligt, på 3 minuter mådde jag så dåligt att jag nästan tuppade av. Och då kom den där "skammen" igen som jag pratade om sist. Att man inte ens ska klara av en enkel promenad och umgås utan att falla platt med huvudet före.

Det roliga (läs ironiska) var att vi väntade in de andra för att sen ha en aktivitet där vi alla skulle ha med en personlig pryl som på ett eller annat sätt symboliserar oss som person. Jag hade med en bok. Skräll va? Stolthet och fördom av Jane Austen. Och eftersom jag inte var med där så kan jag ju ta det här istället, bara för att.

 


Boken kännetecknar ju mig väldigt bra. Jag älskar böcker och har "byggt" ett eget bibliotek hemma. Ca 430 böcker och fler ska det bli. Men stolthet och fördom är även den titel och historia som passar in på mig som personlighet. Även om jag vill tro mig inte ha fördomar och inte vara stolt, så är det ju precis det jag är. Jag är så vansinnigt stolt att det blir till en nackdel. Kanske inte mot omgivningen men mot mig själv. Om jag slutade vara så stolt och fördomsfull skulle livet nog förenklas ordentligt. På många sätt.

Och där på berget fick jag svälja min stolthet och illusion av styrka, fördomen att man måste vara stark och "okej" för att vara en bra person och medarbetare, ta undan chefen några meter och börja gråta och be om dispens och få gå tillbaka. Delegerade åt han att meddela ledaren mitt beslut och varför. Och sen helt enkelt spatsera, storbölandes, hela vägen ner.



Jag vill så gärna tro och intala mig själv att jag mår bra. Att jag kan. Att jag orkar. Men ju mer jag stretar emot mig själv desto hårdare blir fallen.

Jag gick och duschade och bara stod där, i en halvtimme, och försökte vänja mig vid situationen och acceptera den. Men det är först nu flera timmar senare som det börjar landa.

Jag fick avboka mig från resten av kvällens schema och helt enkelt fokusera på mig själv. Försöka landa och komma tillbaka upp. Problemet eller vad man ska säga med att vara sjuk på insidan är ju just att ingen ser det. Och det blir automatiskt svårare att förstå. Det går inte att ta på. Ett brutet gipsat ben ser alla och förstår hur det troligen gått till. Men invändig smärta som i mitt fall, eller för all del psykiskt mående, är så abstrakt att det på ett sätt inte finns för andra.

Lite luddigt jag vet. Mitt morfin börjar kicka in så jag kanske är lite rörig. Säkrast är väl att avsluta i tid, innan man spårar ur åt nåt håll.

Jag hoppas att det värsta lägger sig nu över natten så jag iaf kan vara med på avslutningen imorgon.

Jag tänker göra som jag alltid gör när jag mår såhär... ligga och titta på min favoritfilm. Som trots att jag sett den snart 100 gånger fortfarande är lika bra. Det är inte bara boken som är jag. Filmen finns också.

 

 



Sov gott världen, nya tag en annan dag.

Ofärdig

Så jag var i Lycksele som sagt. Knipsade cellförändringar. Jag visste ju sen förra gången att jag skulle få ont så jag hade tagit med jobbdatorn hem så jag iaf kunde få något gjort även om jag låg och krampade.

Men vansinne alltså. Visst, jag har lyckats jobba några timmar per dag (alla utom en), men nätterna har varit så sjukt jobbiga att jag knappt vetat vart jag ska göra av mig själv.
Jag hittade någorlunda snabbt en okej balans med medicin. Nervmedicinen och  citodon (dubbel dos) var sjätte timme som vanligt. Paraflex och ipren någonstans däremellan. Då har jag kunnat existera. Röra mig. Äta. Duscha. Dagarna har gått okej då i och med att jag håller koll på timmarna på sekunden typ. Men på natten sover jag ju. Och vaknar av smärtan. Sen i tisdags har jag vaknat varje natt och behövt kräkas av smärtan.  Inatt var första natten jag inte gjorde det. Kräktes alltså. Jag vaknade var tredje timme och kunde därför se till att vara medicinerad hela tiden. Men ont till tusen ändå.
Jag vet ju att det ger sig. Så småningom. Men det är så påfrestande att inte kunna leva normalt. Eller ja så normalt man kan med mitt hälsotillstånd. Jag är nöjd med mitt liv även om det innebär att vara sjuk. Det här är vad jag blivit tilldelad så det är bara att jobba med det. Livet blir inte alltid som man tänkt sig.
Igår käkade jag och en kompis och pratade om just det. Hur vi när vi var yngre hade en plan. Gift, barn, vara klar, när vi var mellan 25-30. Well. Nu är vi 30 och 34 och står fortfarande väldigt ofärdiga om man ska se till ursprungsplanen. Men. Det är så det är. Och är av en anledning eller 40. 
Livet blir inte som man tänkt sig.

Men det är tur det finns varm sol och bra böcker. Man kommer rätt långt på det.


Öppen, ärlig, blodigt och naket.

Idag var jag till Lycksele för att göra ännu en koloskopi för att kolla till mina cellförändringar i livmodern/livmodertappen. Jag var ju där i augusti nånting och då knipsade de bort 4 synliga förändringar och tog prover med mera. Sedan efter ett visst antal veckor fick jag besked om att jag hade lindriga förändringar, vilket innebar att jag skulle komma tillbaka om ca 6 månader och göra om det igen.

Lite mer än 6 månader senare var jag alltså där. En inte så himla bra dag, jag hade vansinnigt ont trots medicin. Men, bara att bita ihop och åka iväg. Jag såg till att ta medicin så de skulle börjat verka lagom till undersökningen. Men sen började det, Murphys lag, som man alltid ska omfattas av.

Jag meddelade henne att jag har endometrios samt kronisk nervskada och att allt gör väldigt väldigt ont, bara så hon är med på samma bana som mig. Inga problem. Av med brallor och trosor och upp i den där fantastiskt osköna och otrevliga stolen.
Just ja... karlar... pojkar... män... kvinnor och tjejer som inte vill höra... Nu blir det tjejgrejs-snack. Sluta läs eller gör vad ni vill.

Jag har gjort otaliga gynundersökningar i mitt liv, fler än de flesta troligen, så jag bryr mig inte så mycket. Man hoppar upp i stolen och bräsar isär benen och kvinnlig eller manlig läkare geggar runt därinne och man tappar all sin värdighet. Den här gången hade jag en kvinnlig. Hon var snäll och trevlig men hade jag fått välja hade jag nog haft han som hade hand om mig förra gången.
Först när hon börjar undersöka och ska ta ett cellprov får jag ligga och verkligen fokusera på andningen för det gör så inåt helvetes jävla ont. Sen medan man ligger där uppfläkt med en massa plastverktyg utstickande ur fiffi så ska de få fram det där jäkla koloskopet. Det är som ett jättegigantiskt mikroskop med starka lampor. Ja men då funkar ju inte det där, lamporna har gått sönder. Men de petar på och försöker få igång det ett bra tag, medan en annan ligger där och försöker slappna av och inte spänna en endaste liten muskel.
Till slut ger de upp och hon undersöker med vanlig lampa och sina egna ögon. Muttrar något om "ej fullgjord koloskopi" och att det ska noteras i min journal till nästa kollega. Sen ser hon ett vitt fält med sina egna ögon och har då på jod för att se om det färgas eller inte. Det svider satan och det färgas inte. Så då tar hon ättika med samma resultat, och jag ligger fortfarande och andas, föröker koncentrera mig.
Så meddelar hon att det inte färgas och hon då därför bedömer det som cellförändring och ska då knipsa bort det och skicka på prov. Sköterskan bredvid frågar om det går bra och om jag gjort det här förut och jag ler och säger att jadå det har jag, och då knipsade vi bort 4 ställen varav bara ett gjorde ont.
Och precis då knipsar läkaren och hela mitt innandöme skriker och jag flämtar och instinktivt drar mig upp och undan. Helvetes satans jävla pissfitta vad ont det gjorde. Hyperventilerar några sekunder och försöker samla mig. Och hon ber om att få den där lösningen som är som en blodstoppare. Duttar på och jag känner hur det bara rinner. Hon torkar bort och stoppar lite till och säger med ett leende att nu är vi klara. 

Jag pallrar mig upp och på med kläder, in på toan och sätter 2 bindor för säkerhets skull. Blöda lätt kommer jag göra i några dagar. Det vet jag sen sist. Lite mer nu i början bara. Men inte så farligt.
Sätter mig i stolen vid skrivbordet och vi går igenom mina alternativ med p-staven och att sätta in mer gulkroppshormon. Vi resonerar fram att jag ska prova att få p-spruta också så hon skriver ut det. En spruta var tredje månad. Vi börjar med 2 omgångar och ser om jag blir bättre. P-staven kan jag sluta med om jag vill, eller så byter jag ut den.
Jag har helst staven, bara, men sa att jag ska testa. Men jag kommer prata med min barnmorska när jag väl får tag i henne och resonera med henne hur man ska göra och vad som blir bäst.

Sagt och gjort. Klart och betalt. Vidare då.
Jag la upp en bild på instagram tidigare idag med texten "not this shit again" och att jag lyckats skämma ut mig på en parkering... igen. De som känner mig från förr vet att jag har en lång lista med saker jag lyckats med på parkeringar här och var i Sverige.
I alla fall. Nu blir det ännu mer öppet, ärligt, naket och blodigt. Bokstavligen. Så om man tyckte det som ni läst hittills var nog detaljerat och äckligt och obekvämt, ni kan sluta läsa nu.

Jag går ut från mottagningen, med en vansinnig smärta i buken. Biter ihop och tänker att gråta kan jag göra när jag kommer till bilen. Skärpning. 
Jag hinner bara ut genom entrén och kanske 20 meter när jag känner att jag blir väldigt varm. Mellan benen. Omöjligt tänker jag, jag har dubbla bindor. Går halvsnabbt, men känner hur det börjar rinna längsmed vänster ben. Helvete också. Jag blöder på riktigt igenom. Fan fan fan. Gå mitt i joggingbyxorna så kanske de klarar sig. Fan fan fan. De är gråa. Ljust grå. Det kommer synas på en gång. 100 meter kvar till bilen. Kom igen. You can do it... tänker jag och känner även hur det rinner längsmed höger ben nu. Fan. Jaja, inget att göra åt, skit i värdigheten och ta dig bara fram.
Kommer fram till bilen, låser upp, kastar in väskan och mig själv i baksätet. River fram en filt från hatthyllan och lägger över sätet. Nog att min bilrekondare är jävligt bra och kan ta hand om mycket skit som är i min bil, men jag kan ju åtminstone försöka bespara honom ett nedblodat säte. 
Fullsmockad parkering. Alltså verkligen knökad. Inte en ledig plats. Jag tänker snabbt. Ska jag försöka ta mig ur stan och stanna på en parkering och försöka städa upp mig så gott det går? Nej. Nej det går inte. Jag måste ta det här nu. Med det jag har.
Så ett snabbt öga runtom mig, bedömer avstånd till gående personer och kollar närvaro i närmsta bilarna. Sliter av mig byxorna som inte är helt genomblodiga men nog fan är de inte helt rena och torra. Får fram en till, sista, binda och ett trosskydd. Ett till trosskydd som jag tänker jag använder som "stopp" medan jag försöker tråckla bort allt som är nedblodat. Slänger upp huvudet då och då och kollar läget runtom. Det är lugnt, det är ingen där. Tempo tempo. Våtservetter. Torkar, tvättar. Bygger en blodig hög saker på en näsduk. Kollar igen. Ingen där. Får på mig trosorna igen med ny binda men inser snabbt att jag måste sätta trosskydd också, jag kommer blöda igenom, så ner igen, får dit det, men måste torka lite med våtservett. Slänger upp ett huvud PRECIS när jag ställer mig upp med arslet halvvägs upp i fönstret, och ser då en herre som precis kommer fram till bilen bredvid mig. Bilen som är inbackad på sin plats och sålunda har sin förarsidas fönster precis vid mitt baksätes fönster, där mitt arsle, fiffi, blodiga bindor och trosskydd är. Och en stor hög med blodiga attiraljer. 
Jag tvärsätter mig ner igen, låtsas att jag sett han hela tiden, plockar upp en våtservett, tvättar omsorgsfullt mina händer. En gång. Två gånger. Fem gånger. Tio gånger. Han skäms nog lika mycket som jag och försöker göra stor sak av att låtsas som att han inte ens vet att jag är där. Vilket han misslyckas fatalt med.
Jag skäms. Han skäms. Han åker. Jag pustar ur. Jag förbannar mig och min kropp. Min osmidighet. Varför händer sånt här alltid mig? På riktigt?

Sen inser jag att jag har ett fortsatt problem. Av den blodiga sorten. Jag kommer blöda igenom. Snart. Och jag har inga mer saker. Fan. Fan fan fan.
Drar på mig brallorna, jag har ju inget val. Sladdar in på DollarStore. Drar ner linnet så långt jag kan och går som om jag äger världen, så alla ska kolla på mig från midjan och uppåt, inte neråt, och kanske då inte se mina ljust gråa brallor som sakta men säkert får en annan färg.
Plockar på mig bindor, trosor, leggings. Och ostkrokar. Och dumle. Ut till bilen. Kör iväg och sliter samtidigt upp förpackningar hit och dit. Lämnar stan, förbi ett vägarbete, en liten bit till, försöker hitta en p-plats med lite mer tät skog så jag kan gå ur bilen och in i skogen och slita av mig allt och börja om. Lönlöst. Till slut tar jag första bästa parkering och stannar. Drar bak sätet och drar i handbromsen. Och gör om hela proceduren. Lägger en tröja under mig när jag är klar, utifall att, och kör hem.
Inser efter en stund att jag inte ens tittat vad jag köpt. Bara slet med mig nåt i farten. Visade sig vara VÄLDIGT blåa leggings med bland annat små fåglar på. Sött.

 
Ja ja, vad är en bal på slottet. Jag får hoppas att den där karln glömmer allt, väldigt snabbt. Jag tänker i alla fall förtränga det där till den djupaste avgrund jag kan hitta.
 
Cellförändringarna då? Ja om det visar sig att jag fortfarande har förändringar eller att de misstänker det, då kommer jag kallas för en skrapning/skärning. Då ska de under bedövning ta bort en bit av tappen/skrapa bort. Jag log och nickade och sa okej. Men finns inte en chans i helvete att de får göra något ens i närheten av det där utan att söva mig. Jag klarar ju knappt av en vanlig undersökning utan att halvt dö. Nä nä. Glöm.
Men den striden tar vi då. Om det behövs,
 
Smärtan är nästan överkomlig, den börjar öka stadigt. Men alldeles strax dags att ta medicin, så förhoppningsvis kan jag hålla det i schack.
Jag lovar dyrt och heligt att säga till om det blir mig övermäktigt. Jag lovar att jag ber om hjälp med minsta lilla, om jag behöver. Ni kan vara lugn.
 
Och har ni läst hela vägen ner hit... kan ni snälla också bara förtränga att ni ens läst? Tack.