mamaja

Det är märkligt hur fort tiden går. Idag är det två år sedan min pappa gick bort. Och jag hatar den här dagen.

Precis som med alla saker i livet associerar man vissa saker till varandra. För mig gäller det själva datumet 22 april. Eller egentligen varje dag från mitten av mars till idag. Ofrivilligt går jag igenom allt igen. Alla sju veckor. Om och om igen. Men just 22 april. Att i några dagar vetat att det inte är långt kvar. Att det kan hända när som helst. Och suttit i över 2 veckor och vetat att allt han ville var att få dö. Varje gång man frågade om det var något särskilt han ville, få eller göra, och bara få svaret "Jag vill bara dö". Sitta där bredvid och hålla en döende mans hand, och inte kunna göra något. Fy fan jag hatar det.

Jag vet ju att det inte var något vi kunde göra något åt, så det finns ju inget att ångra eller vad man ska säga. Men ändå tänker man ju på det. Hade man kunnat gjort något annorlunda? Om vi hade gjort si eller så? Men så då? Eller kanske såhär? Nej. Det fanns inget, inget mer än vad vi gjorde.

Jag har processat hela händelsen, självklart sörjer jag, men jag är ändå klar med allt. Det finns inget obearbetat. Men tiden nu, de senaste veckorna, har man självklart tänkt betydligt mer. Många gånger har jag brutit ihop bara av tanken på "Jag har ingen pappa".

Det är även märkligt, men ändå självklart, hur säker man är när en själ har lämnat en kropp.

Vi satt där, jag och min fars fru, på varsin sida om honom och räknade sekunderna mellan andetagen. Jag höll hans högra hand, precis som jag gjorde varje natt jag satt och vakade för att hålla hans mardrömmar borta. Hans fru höll hans vänstra hand och höll en hand på hans arm. Och jag hör henne i mitt huvud lika klart som om hon skulle stå bredvid mig nu; "Det är okej. Du kan släppa taget nu. Vi har varandra, vi kommer stötta varandra allihop. Det är okej". Vi höll andan och grät tyst varje gång vi trodde det var slut. Tills det sista andetaget, vi räknade till 20, lyssnade, väntade lite till, och sen bara *poff*, så kände man att det inte fanns någon kvar längre i kroppen. Vi kramades en lång stund, hon öppnade fönstret för att släppa ut själen, och knappt en halv minut senare hör vi en ensam bofink sjunga.
På ett konstigt sätt var det hela väldigt fint.

 

Jag var där. Jag kände hur han försvann. Ut till överallt och ingenstans på samma gång.

Men det är svårt att ta in. Fortfarande. Jag har ingen pappa.
Det känns som att ju längre tiden går, desto svårare blir det att förstå. Just då var det självklart. Och ett år efter. Men inte nu.