2 år har gått

Det är märkligt hur fort tiden går. Idag är det två år sedan min pappa gick bort. Och jag hatar den här dagen.
Precis som med alla saker i livet associerar man vissa saker till varandra. För mig gäller det själva datumet 22 april. Eller egentligen varje dag från mitten av mars till idag. Ofrivilligt går jag igenom allt igen. Alla sju veckor. Om och om igen. Men just 22 april. Att i några dagar vetat att det inte är långt kvar. Att det kan hända när som helst. Och suttit i över 2 veckor och vetat att allt han ville var att få dö. Varje gång man frågade om det var något särskilt han ville, få eller göra, och bara få svaret "Jag vill bara dö". Sitta där bredvid och hålla en döende mans hand, och inte kunna göra något. Fy fan jag hatar det.
Jag vet ju att det inte var något vi kunde göra något åt, så det finns ju inget att ångra eller vad man ska säga. Men ändå tänker man ju på det. Hade man kunnat gjort något annorlunda? Om vi hade gjort si eller så? Men så då? Eller kanske såhär? Nej. Det fanns inget, inget mer än vad vi gjorde.
Jag har processat hela händelsen, självklart sörjer jag, men jag är ändå klar med allt. Det finns inget obearbetat. Men tiden nu, de senaste veckorna, har man självklart tänkt betydligt mer. Många gånger har jag brutit ihop bara av tanken på "Jag har ingen pappa".
Det är även märkligt, men ändå självklart, hur säker man är när en själ har lämnat en kropp.
Vi satt där, jag och min fars fru, på varsin sida om honom och räknade sekunderna mellan andetagen. Jag höll hans högra hand, precis som jag gjorde varje natt jag satt och vakade för att hålla hans mardrömmar borta. Hans fru höll hans vänstra hand och höll en hand på hans arm. Och jag hör henne i mitt huvud lika klart som om hon skulle stå bredvid mig nu; "Det är okej. Du kan släppa taget nu. Vi har varandra, vi kommer stötta varandra allihop. Det är okej". Vi höll andan och grät tyst varje gång vi trodde det var slut. Tills det sista andetaget, vi räknade till 20, lyssnade, väntade lite till, och sen bara *poff*, så kände man att det inte fanns någon kvar längre i kroppen. Vi kramades en lång stund, hon öppnade fönstret för att släppa ut själen, och knappt en halv minut senare hör vi en ensam bofink sjunga.
På ett konstigt sätt var det hela väldigt fint.
 
Jag var där. Jag kände hur han försvann. Ut till överallt och ingenstans på samma gång.
Men det är svårt att ta in. Fortfarande. Jag har ingen pappa.
Det känns som att ju längre tiden går, desto svårare blir det att förstå. Just då var det självklart. Och ett år efter. Men inte nu.
 
 

När man fått för sig man gjort ett bra val

 
 

För två år sen skaffade jag terminalglasögon efter att ha tvingat mig själv till att inse att min huvudvärk och nackspänningar kom från att jag ansträngde ögonen för mycket. Jodå, jag hade ett lätt brytningsfel. Nemas problemas. Valde ut ett par bågar och så var det inget mer med det.
För ett år sen ca började jag väl inse att vägskyltarnas text nog var lite suddig på långt håll. Ja okej, ganska suddig. Min eagle-sight var kanske inte på topp om man säger så. Så jag kilade tillbaka till optikern och frågade hur jag gör för att få glasögon för att se på långt håll med. I ren förnekelse valde jag ett par tunna, silvriga bågar, smala, med lite diskret silver- och pärlemorbling på sidorna. Den snälla optikern Anders sa åt mig att jag bör ju använda dem varje dag, i princip hela tiden, för det mår ögonen bäst av. Jag nickade och log och sa "Absolut!".
 
Yeah right. Ain't gonna happen if you know what I mean.
 
Så kom då en dag för någon månad sen, när det regnade, och glasen på glajjorna blev alldeles prickiga. Jag försökte torka av dem och det blev bara gegga. Jag är en sån där jobbig människa som inte tål EN FLÄCK på glasögonen för det stör mitt synfält sjukt, sjukt mycket. Många lär sig att bortse från det, men va fan, har jag skaffat glasögon för att kunna se ska det ju inte finnas nån skit på dem!
Lite grubbel senare kom jag fram till att jag nog måste skaffa linser. För glasögonen har jag ju ändå inte använt hela tiden; de irriterar mig, gör ont, blir fläckiga, täcker inte upp hela synfältet eftersom jag tog en sån smal båge, och för att jag helt enkelt avskyr glasögon.
 
Tiden gick och jag tänkte väl att någon gång blir det väl, men det dröjer nog. Jag fixar lite större glasögon istället till att börja med. Kanske solglasögon med styrka också, jag vill ju kunna köra bil i sommar utan att se skitkasst. Så förra veckan var jag iväg och kollade ut lite bågar. Då berättade den snälla optikerassistenten att jag behöver göra en ny synundersökning eftersom den senaste jag gjorde var 2013. Det kan ju ha hänt en del med ögonen sen dess. Ja, inte mig emot, jag tycker ju själv jag ser sämre så. Hon bokade in mig måndag, idag. I bilen hem satt jag och funderade och till slut bestämde jag mig för att ska jag ha linser, så är det tamesatan lika bra att få det överstökat. Ringde upp butiken igen, bokade om till lins-synundersökning och med det även linsträning. Idag måndag.
 
Så gick fredagen, så kom helgen, så gick helgen, så kom måndagen och den lille herrn gick hem till mäster skräddare igen. (känner ni igen barnsagan?)
 
Jag gjorde synundersökningen först där det visade sig att jag hade rätt, jag ser sämre, på ena ögat. Det positiva är att jag nu har likadant brytningsfel på bägge ögonen. -1,25 eller nåt sånt där.
Efter det fick jag träffa snälla Anders igen, som hjälpte mig med glasögonen sist. Han skulle hålla i linsträningen. Han är väldigt snäll, lugn och pedagogisk. Och har tålamod. Mycket tålamod.
Med linserna verkar det som jag kanske behöver två olika sorter, för den ena funkade inte riktigt i mitt vänstra öga......
Nemi fick börja det här inlägget och hon får även avsluta det:
 

(Med lite redigering att jag faktiskt behöll humöret, linsträningen pågick tillsammans med en liten kille som hette Nemo *coolt namn* som INTE kunde hålla igen känslorna. Och jag ska fortsätta prova linser hemma, när jag får dem om två veckor, de hade inte min styrka hemma.)
 
To be continued......