Då var det dags att prata om rättframhet.

Det är svårt det här. Känsligt ämne för många.
Och med hela det här inlägget vill jag INTE peka på någon. Utan det här är bara helt enkelt ett sätt för mig att ventilera mina tankar. Kanske är det någon som tar åt sig, kanske tar det personligt. Reflektera då över det en sekund, känn efter varför du tar åt dig. Det kanske inte handlar om mig, det kanske handlar om någon annan. Men rätt vad det är kanske det är bäst att ta upp det.
 
Jag kan känna att det blir lite mycket, det blir lite fel, med allt.
Ta mina senaste inlägg, folk blir upprörda åt flera håll. Varför har inte jag sagt nåt? Det här är allvarliga stora saker! Varför hit och varför dit?!
Hade JAG ansett det var en viktig sak som tex bara berör min familj, då hade jag inte skrivit ett inlägg här utan att prata med dem först. Min blogg är egentligen mest bara en informationssida gentemot de som känner mig och bor långt bort, och som avlastning för mig själv när jag vill skriva av mig.
Men det är fortfarande min blogg, mitt liv, mina beslut. Ingen har egentligen något med det eller mig att göra. Jag är en ensamvarg och jag har starka åsikter. Men det är mina åsikter, det är mina beslut och än en gång, det är mitt liv. Rent krasst har ingen nåt där att göra eller tycka genom att bestämma hur jag ska vara eller säga.
Jag väljer själv vad jag vill dela med mig av, vare sig det är här på bloggen eller i det verkliga livet.
 
Det är mycket tjafs just nu, på många håll. Bara i helgen har vi avverkat några stycken. Och alla har egentligen handlat om samma sak.
Att bara säga som det är.
 
Hur ska man veta att man gör ett misstag eller beter sig felaktigt, om ingen säger något? Man själv kanske inte anser att man gör fel eller säger fel, men i och med att någon annan upplevt det som felaktigt så är det ju uppenbart något man kanske behöver tänka på.
Man behöver inte ändra hela sitt liv efter den personen eller deras tycke. Men man kanske kan anpassa sig? Tänka på att i den där gruppen gör man såhär, medan man i den där familjen kanske kan fortsätta vara sådär.
 
Jag har många gånger i mitt liv fått höra att jag är för rättfram, jag är för ärlig och ser inte till andras känslor utan säger som det är rakt av. Det är inte sant att jag inte ser till andras känslor, för det gör jag absolut, men jag personligen kan inte se att det är något att bli upprörd över. Men då är man där på en gång. Det är vad JAG upplever, men jag måste ju ändå se till vad andra tycker om hur jag är. Jag sårar som fasen när jag säger till en person eller en grupp min åsikt om ett visst beteende. Det har hänt att en del vägrat att ha något med mig att göra för jag är så elak och påstår en massa saker som inte är sant.
Men oftast har jag bara förmedlat vad antingen jag eller någon annan känt, hur vi upplevt beteendena. 
Det handlar ju om respekt. Jag delar inte samma åsikt som andra, men jag respekterar vad de har att säga och hur de tycker något ska vara. Och jag försöker alltid anpassa mig och kompromissa där det är möjligt.
 
Men varför ska det vara så svårt för alla att bara säga som det är? Klart det kanske sårar, för ofta har man väntat länge länge innan man tar upp nåt eller säger något. Men i slutändan, är det inte bra att det tas upp? Försök tänka steget längre.
Om jag tar upp det här som jag tänkt på, kanske kommer saker bli lite bättre när den/de vet att jag upplever det såhär. Vi kan respektera varandras åsikter och jobba utifrån det. Jag slipper vara arg/irriterad över saker och den/de behöver inte bli arga/irriterade på mig. Stämningen blir trevligare och kanske ingen av oss behöver prata av sig och snacka skit om den/de andra till andra.
 
Nu säger jag inte att man behöver ta upp precis allt. Men om det är något man stör sig på som man känner påverkar ens relation på något sätt.
 
En av grejerna i helgen berörde mig personlingen en hel del. Massa undantryckta saker. Man kan säga att det var två läger. Vi och dem. Men. Och här är det stora men:et.
För MIG, är det inte en stor grej och inget jag egentligen behövt ta upp. Jag har tänkt på det flertalet gånger, men valt att inte ta det. För jag har gått igenom rätt mycket i mitt liv och har därför kommit såpass långt med mig själv att jag alltid ställer mig frågan; Är det värt att ta upp det här? Påverkar det här MIG så mycket att det inte är något jag kan klara av att leva med? Är det en stor grej, för mig?
Allt som oftast är svaret nej.
Och som i det här fallet nu då så har det, delvis pga mitt sätt att tänka, aldrig tagits upp. Flera år har gått och till slut bubblade det upp till ytan via en annan person. Jag i min tur valde att då ta upp detta och gå igenom allt.
Kanske kunde vi ha undvikit att det skulle bli en så stor sak av det, om vi bara tagit upp det på en gång.
 
Folk är i regel konflikträdda, men behöver det verkligen bli en konflikt? Göra en höna av en liten fjäder? 
 
Jag har sagt det till många på sistone, att jag inte förstår. När man var liten bråkade man med kompisar och familj, men sen löste man det och var kompisar igen. Varför är det skillnad bara för vi är vuxna? Varför är det mer komplicerat? Är det inte samma princip? Ta upp det, lös det, gå vidare.
Och är det något man verkligen inte kan acceptera eller gå runt, ja då kanske man helt enkelt inte funkar tillsammans med den andra och man bör ta avstånd från varann.
Men let's face it, hur många saker är verkligen SÅ allvarliga att man inte kan lösa det på nåt sätt?
 
Jag vet om hur jag är som person. Jag vet vilka brister jag har och vad jag bör tänka på. Men jag vet inte allt. Det finns säkert saker som folk stör sig less på. Men hur ska jag kunna veta om dem om ingen säger något till mig? Jag är inte den som är den. Jag anpassar mig och tänker efter. Men om någon upplever att jag beter mig fel, och fortsätter bete mig fel, tänk då till. Det kanske är så att ingen meddelat mig att jag upplevs på det sättet. Alltså har jag ingen aning om att jag behöver ändra på mig. Säg då till istället.
Jag må vara elak och ärlig och rättfram, men jag är inte farlig.