Ångesten är ett faktum

Har precis packat ner halva köket och jag har slut på lådor. Nu köpte jag ju visserligen en liten variant av flyttlåda, men det var för att vara strategisk och rensa mycket... samt spara på ryggen. Oavsett vem som bär. 

Men ångesten. Helt vansinnigt. Om jag får råda folk till saker i livet är det att absolut resa och flytta en del, upplev saker. Men för guds skull flytta inte mer än 10 gånger i ditt liv. 
Nu är det ju många saker som jag misslyckats med i livet så det är ju inte bara flytten som skapar ångest. Men allt hänger ju ihop. Hade jag lyckats bättre med diverse saker i livet hade jag inte behövt flytta så mycket. Varje låda jag packar är ett enda stort misslyckande. Och absolut, det är okej. Det är okej att vara nere. Ångra och önska att situationer vore annorlunda. Men det är vad det är. Så man får helt enkelt ta sig igenom det. Som allt annat.

Att flytta är ju även bra. En nystart. Även om jag har väldigt många nystarter på min resumé. Men att få börja. Leva. Inte bara finna sig i en situation utan faktiskt använda sig av den. När folk frågar hur det känns att flytta så säger jag ofta att det blir skönt med lite mer plats. Det kommer ta mer än sju steg att gå från sängen till tex badrummet. 
"Men det kan ju även vara till en nackdel i ditt fall" påpekade en vän. Vilket den har en poäng med. De dåliga dagarna kommer jag ha det lite mer besvärligt än vad jag haft senaste 1.5 året. Men, jag har ju tex införskaffat en käpp, som jag ska lära mig att använda och ha nära till hands. Sedan kommer jag ju även utöka mitt möblemang och strategiskt placera ut möbler så jag alltid har något jag kan hålla i när jag ska ta mig fram.

Det kommer nog bli bra det här. Bara det är gjort.