Smärta

Nu ska vi prata lite smärta här gott folk. Jag låg och reflekterade över det under ett smärtanfall häromkvällen. Det var ett rätt kraftigt som satte mig helt ur spel. Hela insidan bara skrek och malde och drog och försökte implodera. Typ så känns det. Det strålar ner i benen. Man känner insidan av ljumsken och ner insidan lår. Sen nedre ryggen. Buken. Framsida lår. Värken är såpass stark att det enda huvudet fokuserar på är smärtan. Att hantera den.  Minsta sak som kommer och irriterar eller känns fel gör att man bränner av på en gång. För mig kan det vara en söm som kliat. Eller kläderna känns för tight. Ett ärende på jobbet inte går som jag vill. Det kliar i håret osv osv.
Det är så förbannat enerverande. 
Men.
Just det anfallet jag hade häromdagen påminde väldigt om hur det var förr. Innan behandlingar och medicinering som funkade. Nu är jag ju faktiskt förskonad. Folk brukar fråga om det är samma smärta som före operationen samt även smärtan efter operationen. Jag säger alltid ja. Nervsmärtan är lik. Den varierar i styrka bara. Oftast stark men hanterbar.
Endosmärtan däremot.  Den är ju faktiskt bättre sen jag satte in p-staven och kroppen äntligen vant sig vid den. Att slippa blöda gör enormt mycket. Det är faktiskt väldigt länge sen, kanske t o m ett år sen, som jag vaknade mitt i natten/morgonen av att jag låg ihopkurad i en boll av smärta och biter ihop käkarna så de knappt gick att få upp. När jag grät mig vaken och inte kunde röra mig utan X fick väckas och hämta smärtstillande. Paniken man känner i ett sånt läge. Andas, inte spy, andas, inte spy. Andas. Don't move. Blinka inte. Andas. Öppna inte ögonen. 
"Kan du ta tabletterna när du ligger ner?"
"Fan. Ge mig ett sugrör. Tack."
Men som sagt. Jag har klarat mig bra. Bättre. Jag har dagar när jag helst ligger i en boll och inte rör mig.  Eller dagar jag inte riktigt kan gå. Men det är ju ändå hanterbart. 
Smärtan häromkvällen var kanske 8.5 av 10 på en skala. Och på tal om skalor med smärta hittade jag en rolig sådan.