En evig loop

Vet ni vad som är värst? Det är inte smärtan. Det är inte de okontrollerade skakningarna. Det är inte ångesten. Det är inte ens alla 24 blåmärken som uppkommit på min kropp av att helt enkelt ha på sig kläder. Det gör ont. Absolut. Men hjärnan kan övervinna det mesta.
Utom tiden.
Timmarna.
Hur stark jag än är. Hur stark jag än blir. Hur lite jag tänker på det. Eller inte tänker alls. Så kommer timmarna alltid vara värst.
Smärta. Hur många timmar tills jag kan vidta någon form av lindrande åtgärd? Smärta. Oh vad roligt vi hade det på jobbet idag! Smärta. Visst klarar jag det här? Smärta. Jisses vad vi skrattade till bion igår, tårarna bara sprutade. Smärta. Snälla klocka gå lite snabbare? Smärta. Vilken bra bok, undrar hur det kommer gå för dem...? Smärta. Tre timmar kvar. Smärta. Vi tar den här filmen, då borde jag kunna distrahera mig. Smärta. Äntligen, medicin, inget annat har hjälpt på 6 timmar. Smärta. Usch jag är trött, visst måste man kunna sova nu? Smärta. Oj, klockan är bara 18.00, det var kanske lite tidigt. Smärta. Kan inte somna sex timmar senare för kroppen skriker. Smärta. Sover, men spänner mig och vaknar flera gånger av olika anledningar. Smärta. Imorn ska jag hitta på det här och det där. Smärta. Vaknar outvilad med kraftiga bekymmersrynkor mellan ögonbrynen som är omöjliga att sminka över. Smärta. Hej och hopp, medicin och lite jobb på det. Smärta. Hur ska jag orka? Smärta. Om man biter ihop och alltid sjunger en sång i huvudet så märker man inte saker lika väl. Smärta. Hjälp hjälp hjälp. Smärta. Hur många timmar tills jag kan vidta någon form av lindrande åtgärd?
 
Timmarna blir så ofantligt långa. Även "bra dagar" när smärtan inte är så extrem som den varit nu ett antal dagar. Jag kanske... nu var jag på väg att skriva "knappt har ont", men för mig är det ju det, när man har smärta 5-6 av 10 istället för konstant 8-10 av 10. Såna dagar är jag pigg, orkar massa, skrattar mer, tänker mindre. Bra dagar. Men timmarna... de går så sakta. Även om jag bestämt mig på morgonen att det ska bli en bra och fantastisk dag, och det faktiskt är det, så
går
tiden
aldrig
framåt.
 
Smärtan kan man lära sig att leva med. Det har jag gjort. Kan jag så kan vem som helst. Sen att det är påfrestande är ju såklart en helt annan femma. Smärtan kan jag påverka på ett eller annat sätt. Men hur stark och fantastisk jag än är, kommer jag aldrig kunna ändra timmarna.
 

Så länge du andas lever du

Jag håller sakta men säkert på att ta bort morfinet. Det går sådär. Eller ja, det går ju fint att bara ta en tablett mindre här och där. Jag är ju en stönig och vrång värmlänning i botten. Helvete den som ger sig liksom.
Men. Gud i satan och helvete vilket... helvete det är. Jag var ju inställd på att det kommer göra mer ont under en period och sen ska kroppen lära sig att "lösa problemet" själv... Genom att skapa endorfiner och på så sätt smärtlindra.
För 3 dagar sen gick jag runt i huset med händerna i sidorna och hyperventilerade och försökte lugna mig och kroppen. Jag hade så ont att jag nästan kräktes och det svartnade för ögonen hela tiden. Jag sa till mig själv om och om igen "det här går inte, jag kommer aldrig överleva det här om det ska vara såhär illa". Jag tog ipren och paraflex, gick runt, drack vatten, kollade på klockan. 2 timmar kvar till alvedon och gabapentin. 6 timmar kvar till morfin, pronaxen och cymbalta. 
Hur klarar man av sånt?
Man bara gör det.
Jag har inget annat svar.
Viljan att leva måste vara starkare än viljan/önskan att bara ge upp.
Ge upp har aldrig varit ett alternativ.
Varje gång jag nästan kryper på golvet av misär och smärta och ångest tänker jag på pappa. På vilket helvete han genomlevde. Och ändå höll humöret uppe bland folk. Och främst, ALDRIG gav upp, inte ens när det inte fanns varken ljus eller hopp.
"Så länge det finns ett andetag kvar i kroppen finns det hopp", sa han en gång där mot slutet.
Det tänker jag också på, när jag upptäcker att jag hållt andan pga smärtan. Tar ett andetag och vips, så finns det hopp igen.
Det tar mig evigheter att skriva det här, mina händer skakar så mycket att jag träffar fel tangenter hela tiden. Men jag måste sysselsätta händerna med något, annars kommer de trilla av känns det som.
 
Träning ska ju vara bra sägs det. Mmm... visst. Igår gick jag till affären och hem. Det är 6 km. Jag höll en snittfart på 5,5 km/h enligt min telefon. Jag har ingen aning om det är fort eller inte. Men jag valde att gå just för att om jag gör det, då har jag inget val... hur trött jag än är så måste jag ju hem på något sätt.
Det gick förvånansvärt bra ändå. Tills efter en timme när jag kommit hem. Kraschade totalt. Sov i soffan i 3 timmar med Thissa.
Idag hade jag ett Yin Yoga pass inbokat på gymmet. Skonsamt, enkelt. Bra för en stel och spänd kropp. 
Jag hade tänkt simma efteråt, men jag kände efter 40 min av passet att något var fel. Det skulle aldrig gå. Så satte mig i bilen och åkte hemåt. Tänkte köpa jäst och mjöl och baka mer bullar, men det gick inte. Var bara raka vägen hem och "bryta ihop". 
Jag har så ont i varenda fiber och varenda cell i kroppen. Det gör till och med ont i naglar, tänder, ögon etc. Överallt. Inga mediciner har hjälpt hittills, och det är 1,5 timme kvar tills jag kan ta kvällsmedicinen som är lite starkare (morfin-blandningen). Så just nu försöker jag bara överleva.
Jag kan inte beskriva på nåt enda sätt hur det här känns. Det är bara nästintill outhärdligt.
 
Men jag tänker fortsätta andas, en minut i taget.

Virrig höna

Suck, långa naglar och fel tangentbord, så kommer man åt tillbakaknappen och allt man skrivit försvinner. Jävla fan, men men. Försöker väl igen då, lite mer kortfattat kanske.

Jag är återförsäljare av vaxljus från märket Partylite, och i veckan hade jag ett party hemma hos en värdinna. Det var väldigt bra erbjudanden så jag skulle passa på att beställa själv också, men idag när jag skulle lägga beställningen kände jag mig lat och orkade inte lukta på doftprover utan tänkte att jag mindes ur huvudet istället. Jag valde doften persimoncider som jag mindes var lite mer åt det söta, syrliga hållet. Men så av en slump så var en av produkterna värdinnan skulle ha slut, så jag tog fram doftproverna för att se vilken som var mest likvärdig den hon hade velat ha.
- Äh lika bra att lukta på den där jag ska ha också då när jag ändå har den uppe...
Och tur var väl det! Satan i helvete, det var ju en av de där starka, kryddiga, superäckliga juldofterna som jag nästan kräks av!! Gud vilken tur att jag fick för mig att dubbelkolla.
Pratade med mamma i telefon samtidigt som jag uppdaterade min beställning till rätt produkt, en trevlig jordgubbshistoria. Dubbelkollade även alla andra kunders beställningar så jag inte knappat fel. Vi la på, klockan gick och kvällen kom och det var dags att skicka in beställningen. Jag knappade in det sista och betalade och skickade in den. Och medan jag installerade skrivaren för att skriva ut beställningen åt värdinnan läste jag igenom sammanfattningen.
Tror ni inte på fan att jag lik förbannat gjort fel på mig själv och tagit bort jordgubben och ersatt den med TVÅ stycken persimoncider?!?!!? Och det är olyckligt nog så att när man betalt och skickat in beställningen går det inte att ändra något.
Jäkla virrhjärna... Ändå både dubbel och trippelkollade jag...
Men men, någon lycklig människa därute som någon gång kommer säga att den gillar den där doften kommer ju få dem av mig. För jag kräks (på riktigt) av lukten.
Heja Jansson!