Skammen som inte finns

30 år. 5 års helvete. 10 turbulenta år före det. Jag får ibland höra att det är ett under att jag ens lever. Dels saker man varit med om men även sjukdomar. Jag kan inte annat än hålla med. Jag är en som ändå vill tycka att jag är positiv och glad till det mesta. Men på sistone har det känts tvärtom. Det går lite för fort utför för mig. Med mig. 30 år och jag kan inte leva ett ”normalt liv”. 
 
Smärtan är något man snabbt vänjer sig vid och lär sig att leva med. 5 års konstant, extrem smärta är väl mer än vad någon ska behöva uthärda, men man gör det. Uthärdar. Av den enkla anledningen att man inte har något val. Det som verkligen är jobbigt, det som verkligen knäcker en, det är skammen. Missförstå mig rätt nu. Skammen att man inte kan leva normalt. Skammen att alltid vara den där som inte dyker upp. Skammen att vara den som inte kan planera eller boka. Skammen att inte kunna vara som alla andra normala 30 åriga kvinnor. Det känns som om man drar ner alla andra "av sin art". Som om man misslyckats med den enda uppgift man hade.
 
Men jag vet att det inte är så. Det är ingen skam i att ha ofrivilligt blivit sjuk. Det är inget jag kan rå för. Hur mycket jag än försöker styra över min kropp så vinner den ibland. Och på sistone väldigt ofta. Jag har varit sjukskriven ett tag pga smärtor. Först på heltid och nu på halvtid. Förhoppningen var att kunna börja ”leva på riktigt” snart… Men vägen dit är lång, kurvig och guppig… med många dolda fallgropar.
Det är ju så svårt att se, för andra menar jag, att någon är så sjuk, när det sjuka sitter på insidan och inte är ett dugg synligt. En del kanske tänker ”men, hon såg ju så pigg ut för en timme sen”… när man sedan ligger helt utslagen och kämpar för att ens orka ta medicinen. Men det är så. Vi med kronisk värk. Vi försöker, så himla hårt, att leva normalt. Vi försöker att inte visa hur ont vi har eller hur trött vi är, för om det inte syns så kanske det inte finns. Medveten förnekelse till max. Ibland funkar det, ibland inte.
 
Jag går hos en kbt-terapeut sen i somras. Det började av en annan anledning men mycket på sistone har kretsat runt min smärta och min rädsla för mer smärta. För jag är trött. Så ofantligt trött. Och jag låter inte mig själv landa i chocken och sorgen över hur mitt liv blivit. Jag är alldeles för pragmatisk.
Här har du situation – okej det är situationen. Fine. – här ska du känna något men hoppar över – och så går vi vidare och löser situationen efter bästa förmåga.
Delvis handlar allt det där om att jag inte hunnit med. Det här hänt alldeles för mycket i mitt korta liv att så fort jag egentligen ska ha tagit hand om en slags sorgeperiod över vad som hänt så händer det något nytt. Jag hinner aldrig landa. Jag biter ihop och går vidare, för att jag måste. Och i långa loppet ät det inget bra.
 
Så att jag känner en slags skam över min oförmåga att leva som en normal 30 åring har delvis med att göra att jag inte fått en chans, och inte gett mig själv en chans, att faktiskt KÄNNA något över vad som hänt.
 
Jag jobbar halvtid som sagt. 4 timmar. Igår när jag kom hem och skulle göra soppa tog det mig 6 timmar... För att göra soppa. 3,5 timme var vilopauser mellan momenten. Idag var jag så dålig att jag tog mig iväg till jobbet 2 timmar senare än planerat. Och efter mina 4 timmar åkte jag för att vila i 3 timmar, för att sen orka med en middag med några. Inget ansträngande eller hur? Vem som helst kan äta en middag liksom. Men inte jag. Än en gång, i sista sekund, fick jag avboka för att jag inte orkade med. Trots att jag legat och vilat 3 timmar. Jag fick välja mellan att gå på middagen och inte klara av att jobba imorn, eller strunta i middagen och kunna jobba. Valet var ju enkelt även om det var svårt. Jobbet går före. Men där är skammen igen. Att vara den som avbokar. Den som inte klarar av en så enkel sak som en middag. Med några som verkligen känner en och vet hur det är och allt är okej.
 
När jag sen väl tagit  beslutet och gråtit över mitt värdelösa liv en stund insåg jag att jag måste duscha…. Ännu ett moment som kan förstöra för mig. Duscha och lägga sig på en gång, eller försöka få i sig någon mat och göra något. Tro mig… man kan bara skjuta upp  den där duschen visst länge. Till slut måste man verkligen tvätta håret.
 
Jag har en ny läkare som är väldigt bra och vi har påbörjat en behandlingsplan för att göra mig opiatfri till jul. Det känns bra men samtidigt skrämmande. Hur ska jag orka klara av smärtan jag måste gå igenom vid avvänjningen? När jag i nuläget inte klarar något alls? Tålamod. Det löser sig. I sinom tid. Att lära kroppen att hantera smärta är ett mer långsiktigt hållbart alternativ än att ”missbruka” den stora mängden narkotikaklassade preparat som jag nu gör och annars måste öka och göra om jag ska klara det här. Som läkaren sa, jag är en ung kvinna på 30 år som bör ha 2 tredjedelar bra år kvar av livet. I den här takten kommer jag inte ha det. Opiaterna måste bort. Att endast tas vid behov.
 
 
 
Men det här är jag. Hon som inte orkar. Hon som är 30 och går och lägger sig klockan 18 av ren utmattning. Hon som har 2 olika nagellack på tårna för att nagellacksborttagningen tog slut och det är alldeles för krävande att stanna på en affär på vägen hem vissa dagar när man väl kommer ihåg det. 
Det är tur det är vinter snart så ingen behöver se ens tår. 
 
 

Ångesten är ett faktum

Har precis packat ner halva köket och jag har slut på lådor. Nu köpte jag ju visserligen en liten variant av flyttlåda, men det var för att vara strategisk och rensa mycket... samt spara på ryggen. Oavsett vem som bär. 

Men ångesten. Helt vansinnigt. Om jag får råda folk till saker i livet är det att absolut resa och flytta en del, upplev saker. Men för guds skull flytta inte mer än 10 gånger i ditt liv. 
Nu är det ju många saker som jag misslyckats med i livet så det är ju inte bara flytten som skapar ångest. Men allt hänger ju ihop. Hade jag lyckats bättre med diverse saker i livet hade jag inte behövt flytta så mycket. Varje låda jag packar är ett enda stort misslyckande. Och absolut, det är okej. Det är okej att vara nere. Ångra och önska att situationer vore annorlunda. Men det är vad det är. Så man får helt enkelt ta sig igenom det. Som allt annat.

Att flytta är ju även bra. En nystart. Även om jag har väldigt många nystarter på min resumé. Men att få börja. Leva. Inte bara finna sig i en situation utan faktiskt använda sig av den. När folk frågar hur det känns att flytta så säger jag ofta att det blir skönt med lite mer plats. Det kommer ta mer än sju steg att gå från sängen till tex badrummet. 
"Men det kan ju även vara till en nackdel i ditt fall" påpekade en vän. Vilket den har en poäng med. De dåliga dagarna kommer jag ha det lite mer besvärligt än vad jag haft senaste 1.5 året. Men, jag har ju tex införskaffat en käpp, som jag ska lära mig att använda och ha nära till hands. Sedan kommer jag ju även utöka mitt möblemang och strategiskt placera ut möbler så jag alltid har något jag kan hålla i när jag ska ta mig fram.

Det kommer nog bli bra det här. Bara det är gjort.

18 flyttar, 15 jobb, ett liv.

 
 
Jaha ja. Har ni läst nattens korta inlägg? Flytt. Ja så blir det.
Jag ville inte skriva nåt förrän jag var helt säker och allt var klart åt alla håll, men jag fick den där stugan/huset som jag var och tittade på för några veckor sen. Jag hade ju en bra känsla om den och de jag ska hyra av, men jag trodde ändå inte att jag skulle få den. Så den lyckan när de ringde upp och frågade om jag var intresserad... Jisses.
Så 1 september är det än en gång dags att flytta. Till ett gårdshus på en västerbottensgård. Huset är på 2 rok, 75 kvm, tvättstuga, stor altan, egen bakgård. När jag gick runt därinne var det enda jag kunde tänka "Herregud, det är ett palats!".
Där jag bor nu har jag ju fått leva/bo väldigt kompakt. Det är 1 rok på 50 kvm. Världens finaste kök men inte så mycket förvaringsmöjligheter. Jag har ett köksskåp och tre lådor samt två mindre hyllplan. Och på en hylla i städskåpet har jag skafferivaror. That's it. Och när man gått från ett fullstort kök, ja ett fullstort hus på 150 kvm... Det blir mycket tetris.
Men. Jag trivs ju så inåt helskotta bra här. Hade jag kunnat så hade jag ju aldrig flyttat härifrån. Men jag behöver ju större och katterna behöver kunna vara ute och röra sig lite bättre. Så det är med blandade känslor som jag flyttar.
 
Däremot har det inte riktigt gått in på riktigt att jag faktiskt SKA flytta. Eller jo, inatt. Bah. Jag hatar verkligen förändring. Fast det kan man kanske inte tro om man läser förra inlägget.
12 flyttar på 5 år... Det är vansinnigt mycket. Men på den tiden var jag väldigt rastlös. Jag flyttade var tredje till sjätte månad. Bytte jobb hux flux. Mitt CV är längre än längst.
Men nu då, min 18:e flytt. Och det kommer ju bli en till i livet i alla fall, när jag någon gång köper hus. Men jag ser inte fram emot det just för jag nuförtiden AVSKYR förändring. Det gör ont i hela kroppen. Jag känner mig mest misslyckad som inte kan hålla fast vid något, även om det inte är så och jag vet det. Men jag vill inte flytta mig, jag vill inte byta jobb, jag vill inte ändra något någonsin. Om det hade varit möjligt. Jag är verkligen helt motsatt från den jag var när jag bodde söderut. Men men, livets gång antar jag.
 
Flyttångest då. Jo men något. 
- Hur mycket kan man ha sparat på sig under 1,5 år?!
Tydligen en hel del. Och jag är alltid ute i sista sekund med packning mm så jag blir alltid otrevligt överraskad över min förmåga att förminska arbetet som ska göras. Så den här gången tar jag tag i det direkt. Köpte fler flyttlådor idag och ska börja packa ner saker jag inte kommer använda. Och sakta men säkert börja rensa igenom mina 30 flyttlådor som står i förvaring.
När jag och S separerade och jag fick den här lyan hux flux, så panikpackade jag ju ner min halva av huset på 4 dagar. Och har sedan dess knappt tittat i hälften av lådorna. Det kan ju finnas precis jävlar i mig vad som helst där. Och på nya stället har jag inget särskilt rum för att förvara saker... det blir tvättstugan till att börja med, och någon garderob. Men jag ska vara skoningslös i mitt rensande. Minsta tvekan och det ryker, oavsett hur länge jag hållt fast vid det av sentimetala skäl.
 
 
 
 
Ovan bild sammanfattar nog mitt liv rätt bra. Hur många gånger har jag inte sagt sådär? Och ändå fortsätter det på samma bana.
Men ändå. Det går väldigt bra för mig just nu. Jag har ju under senaste året påpekat hela tiden att det mesta löser sig, bara man har lite tålamod. Och med en gnutta magi och trollning med knäna. Jag är en väldigt lugn själ på det sättet, jag orkar inte oroa mig eller nojja särskilt mycket, för erfarenheten säger mig att det alltid löser sig. På ett eller annat sätt.
Jag fick fast jobb, sa jag det? Från 1 juni. På företaget jag varit på sen i vintras. Och jag trivs så vansinnigt bra där, och alla jag jobbar med är så fantastiska. Det är, utan att tveka en sekund, det bästa jobb jag haft. Och det säger inte lite, då jag är uppe i.... ja minst 14 eller 15 jobb (på 13 år).... Plus massa små ströjobb här och där som inte ens räknas typ.
Så ja. Jobb löste sig. Och nu löste sig boende. Och iom det kommer jag nog må bättre psykiskt och därmed även fysiskt, även om jag inte kommer bli frisk. Men livet är och kommer bli, lite bättre.
 
Det känns väldigt bra.