Spöken från det förgångna

Idag dök mitt förflutna upp och knackade på. Ja inte fysiskt utanför dörren då, men nära nog. Jag har i många år varit extremt paranoid för att vissa delar av mitt tidigare liv ska hitta mig. Jag har med flit dragit mig tillbaka från sällskapslivet av just den anledningen. Minska risken att bli hittad av personer jag inte längre vill ha i mitt liv. Jag har inte alltid umgåtts i rätt kretsar så att säga. Och sen jag flyttade hit har jag haft ett lugnt och stillsamt liv. Nästintill noll drama. Vansinnigt skönt.

Förra helgen var det brännbollsyran härhemma, vilket är VM i brännboll. Jag har alltid hållt mig undan den helgen pga av allt folk. Risken är för stor att jag kanske springer på någon jag känner. Och jag är inte social någonstans så. Men i år gick jag faktiskt.
En vän till mig, som känner mig bra och vet hur paranoid och spänd jag blir bland folk, tyckte jag var väldigt lugn. Vi pratade lite lätt om det och jag sa att det borde ju vara lugnt, det har gått snart 10 år och det är 20 000 personer där. Oddsen är rätt låga att mitt förflutna kommer och säger hej.

Sociala medier. Djävulens påfund. Jag var anonym och hemlig länge och väl. Många år. Tills det värsta hade lagt sig. Tills jag var säker på att jag antingen var bortglömd eller folket döda för länge sen. Jag jobbade hårt på att vara ingen. En i mängden. Och har ändå lyckats bra tycker jag.

I alla fall. Idag fick jag en vänförfrågan på Facebook. Av ett förflutet minne. En person jag inte trodde levde längre. En som försvann. Det sista jag hörde om den var för 8 år sen, att den tagit en överdos och låg på sjukhuset men nog inte skulle överleva. Just då hade jag splittade känslor över det. Både hat, empati och apati. Då hade personen i fråga varit försvunnen i nästan 2 år. Idag då var det ca 11 år sen vi senast hade kontakt. 11 år. Jag dubbelkollade både 3 och 5 gånger så det var rätt person. 
Och förr kanske det hade väckt ett outgrundligt hat gentemot den. Eller nu på senare år skräck och fruktan. Men tiden gör en lugn och vis. Jag kollade helt enkelt klart, mumlade fram ett "Nej du. I helvete heller!" Och raderade kontakten.
Förr hade jag blockat personen och sett till att gå under jorden igen. Men inte nu.
Jag blir mer fundersam. Varför just nu? Varför, efter 11 år, får den här personen för sig att kontakta mig? Vad skulle vi möjligtvis kunna ha att prata om? Vad skulle vi ha gemensamt? 
Jag är inte längre rädd för mitt eller dens liv. Jag är totalt känslolös inför den här personen. Men jag vet att det är någon jag aldrig för mitt liv varken vill se eller träffa igen. Det enda den säkrat genom att sträcka ut en arm i kontakt, är att jag är ännu mer säker på att inte åka söderut något mer närmsta tiden.

Jag är en person som både tror på och ger folk en andra chans. Ibland även tre och fyra och fem. Eller ännu fler. Alla människor kan ändras. Alla är värda ett nytt försök.
Förutom ett par få. De som står överst på min shit-list. De kommer aldrig någonsin mer komma i min närhet och jag kommer aldrig någonsin tro på eller lita på ett ord de säger.

Tvek, vel, ångest och oförstående.

Jag har verkligen haft den mest knepiga helgen på länge. Jag förstår absolut ingenting. Jag fattar inte hur jag bara kan vakna en dag och känna något helt annat än vad jag gjorde dagen innan. Som den där dagen jag vaknade och hade jordens cravings efter oliver, som var bland det äckligaste jag visste. Som helt plötsligt var jättegott. Eller den dagen jag vaknade och fick för mig att soltorkade tomater var gott, när jag tidigare tyckt det varit det mest snuskiga och äckliga i matväg. Whiskey... parmaskinka... prosciutto... serrano.
 
Jag har läst igenom min blogg för det senaste året. Allt velande. Allt tänkande. Och alla beslut. Bra som dåliga. Och även där, bara vakna en dag och känna något helt annat. Från att aldrig någonsin vilja träffa någon ny, till att helt plötsligt vara redo. Gå från "vi vill inte ha barn och gifta oss"-tänket till att faktiskt vilja ha det. Se en framtid som det. Gifta om mig. Såg fram emot att vara fru. Barn, klart som fan herregud att jag vill ha barn. Hur kunde jag inte vilja det? Träffade min människa, som många redan vet inte längre är min människa. Sorgen över pappa som aldrig aldig någonsin lägger sig. Glad. Ledsen. Full av liv. Sjukt deprimerad. Mänsklig. Hade det perfekt och bra.. för att sen få panik och lämna allt vind för våg. Från en dag till en annan. Usch jag vill inte ha barn! Gifta sig?! Men är jag dum i huvudet eller... spring innan det är försent. Du ska leva själv. Varför har du rätt att "tynga ner" någon med dig, att de måste leva med och ta hand mig resten av deras liv? Nä, du är 30 for fuck sake. Släpp det och gå vidare.
Till att må ändå hur bra som helst på egen hand. Lycklig. Lugn. Komma fram till och vara väldigt nöjd i beslutet att faktiskt leva själv, inte behöva känna ångest mer över att man "måste skaffa familj" när det inte är vad jag vill egentligen.
Och sen kom den här helgen. Är det bara hormoner eller vadå? Jag förstår ingenting. Jag var ju klar. Jag hade bestämt mig. The foot is down, THE. FOOT. IS. DOWN!
Hur kan jag leva själv? Det är inget liv. Du lever inte. Hur kan du säga du inte vill ha familj och barn och hela köret? Jag vill verkligen gifta om mig. Producera massa små knoddar jag inte har en aning om hur man tar hand om och uppfostrar. Jag vill leva tillsammans med någon och vara lycklig as hell, även de dåliga dagarna som kanske är fler än de lyckliga.
Varför kan jag inte vara som normala människor och inte alls vakna nästa dag med totalt andra känslor än den förra? Varför kan jag aldrig aldrig vara nöjd?
 
Om jag gör si, då blir det kanske så, men om jag gör så blir det kanske si. Men vad händer med si då, och vad gör det med så då?
 
I need to get my shit together, for reals.
 

Vakna utan smärta

Som jag skrev i förra inlägget har jag haft en ganska kass period smärtmässigt på sistone. Ända sen jag var i Lycksele och tog bort cellförändringarna har jag haft mer smärtor. Det är som att kroppen återställt sig igen till hur det var före jag satte in p-staven. Min normala cykel låg mellan 5-8 veckor och så har det varit nu med. 
Jag fick upp nåt minne på Facebook här i veckan på ett blogginlägg som jag skrev strax efter jag hade satt in staven, där jag skrev om att minsta lilla blödning skapar ett helvete. Det kan vara så obefintligt att det är löjligt, men det skapar samma reaktion ändå. Extrem kramp. Svimma. Nästan kräkas. Svårt att gå. Man hyperventilerar mer än vad man andas. Och så har det varit på sistone. 
Jag håller dock tummarna för att det ska ge med sig lite snart. Och har jag fortfarande samma skit när jag ska tillbaka till Lycksele i början på nästa år för en ny kontroll ska jag fråga dem lite mer om vad man kan göra. Sist pratade läkaren på att man kan sätta in fler preparat med gulkroppshormon. Spiral kan jag inte tänka mig, men det kanske går att sätta in en till stav. 
 
Jag är väldigt trött, såklart. Mer än annars. Och tanken slog mig för ett tag sen att jag inte vaknat "lugnt och stillsamt" en enda dag. Jag kanske vaknar till sakta men jag har alltid extremt ont och måste upp och ta medicin på en gång. Det här är ju mitt liv, att ha ont. Jag kommer inte ens ihåg hur det är att inte ha ont. Men tänk om man kunde få vakna utvilad någon gång. Eller vakna utan smärta.
Det hade varit något det.