M+S=not true

Så okej. Efter 2 glas riktigt, riktigt dåligt alkoholfritt vin antar jag att det är dags. The story of the end. Embrace yourself, jag har t o m filat ner naglarna så jag ska kunna skriva normalt på laptopen. And this ain't gonna be a sunshinestory.
 
När jag skrev förra inlägget (2 dec) hade mitt liv vart ett helvete i ca 1 vecka. Alltså ett öppet helvete. Lots of fire. Men egentligen började det redan 4 veckor före. När vi kom hem från Grekland. Jag hade känt mig rätt ensam ganska länge, som att någon inte stod rätt till, men tänkte att jag kanske inbillade mig. Men efter en vecka efter hemkomsten började jag ana ordentligt oråd. Min sambo var mindre och mindre hemma. Han slutade titta på mig, eller vek undan med blicken, hade svårt att prata med mig. Och till slut gick det så pass långt att han sov när jag gick upp på morgonen, och jag sov när han kom hem på kvällen.
I drygt tre veckor kunde jag känna, nästan ta på luften, att det hela skulle braka åt helskotta.
Och så en dag, en lördag, när han egentligen skulle stannat i stan efter jobbet och hänga med några polare, så mötte jag han i dörren när jag gick ut för att hämta ved. Jag såg direkt i hans ögon att det var kört.
- Ändrade planer, vi bestämde att vi ska ut på krogen ikväll så jag är bara hem och vänder.
- Åh jaha? Men vad roligt för er! Det kan ni behöva!
 
Jag bet ihop tills han åkte, och sen satte jag mig och grät floder. Niagarafall. Krokodiltårar. Fulgråt. Och sen kontaktade jag en vän och bad den att pusha min sambo till att ta ett beslut för jag skulle inte klara det mer. Jag la ifrån mig telefonen, värmde en kopp te och önskade för sjuhundranittiofemtetusende gången att jag inte slutat dricka sprit, och satte mig i soffan och försökte plugga och kolla på Stolthet och Fördom.
 
Så kom dagen. Den 22e november. Jag pluggade för fullt till mitt prov men kunde inte koncentrera mig. Allt jag kunde tänka på var att han snart skulle komma hem. Och dumpa mig.
Och så kom han.
Och så dumpade han mig.
 
Jag höll med om beslutet. Vi hade växt ifrån varandra, hade egentligen inget mer ihop än två vänner. Vi var inte rätt för varandra. Men det tar inte bort att jag fortfarande hade känslor för honom.
Och det är därför det här har tagit så förbannat hårt.
Jag sa den där dagen att han inte behövde känna sig elak, för det är rätt beslut att ta. Och det spelar ingen roll att jag mår skit sen innan fysiskt och även psykiskt. Jag tog mig igenom mitt äktenskap och en fruktansvärd skilsmässa och åren därefter. Jag skulle nog klara det här bra. A walk in the park.
 
Men gud i helvetet vad jag INTE tagit det här bra. Inte för en sekund.
Jag har gråtit. Jag har skrikit. Jag har suttit och stirrat i en vägg i timmar utan att röra mig. Och än en gång, och tusen till, önskat att jag bara kunde dricka bort problemet.
Men jag är vuxen. Jag har gått igenom mycket i mitt liv och det här är bara ännu en bump in the road. Jag kan gå ur det här med huvudet högt. Utan skam.
Jag är den första att erkänna att jag inte betett mig bra de få dagarna han var hemma efter vi bröt upp. Jag grät jämt, var anklagande och hade nog inte särskilt mycket snälla saker att säga. Han hade delvis även träffat en ny och spenderade sin tid hos henne. Vilket jag förstår, för där var han glad. Hemma var det inte så... glatt.
 
Kaka på kaka så blev min mormor sämre bara några veckor senare. Hon lades in på sjukhus igen. Problem med andningen, yrsel och hjärtat. En dag ringde mamma och berättade att hon hade fått nån infektion, urinvägs tror jag, blev osäker nu. Jag förstod innerst inne då att det nog var dags för mormor att kila vidare till nästa värld. Men tanten repade sig, men ville själv inte leva mer. Hon var less. Och jag förstår henne. Hennes sista år var inte bra alls. Vem som helst hade velat ge upp då.
Vi hade alla sagt att vi skulle komma ner över jul och fira "en sista jul med mormor". Det var sagt före hon lades in. Men sen den 18e, dagen innan jag skulle påbörja min färd söderut, kvart i fem på eftermiddagen ringde mamma. Jag förstod att det nog var mormor som gått bort. Men jag var på jobbet och ville inte svara där. En kvart senare ringer min ena bror och då blir jag säker på att hon är borta.
Jag bet ihop, åkte hem, satte mig i soffan med katten och en rulle hushållspapper och ringde min bror. Som först berättar att min andra brors tjej åkt in akut för magsmärtor. Och sen att mormor gått bort.
Jag visste redan, men fy fan så ont det gjorde. Min fina lilla mormor, borta.
Och sen ringde jag upp mamma. Vilket var ännu jobbigare. Att höra sin mamma vara så ledsen.
Fan. Nä. Det behövs fler glas dåligt alkoholfritt vin om jag ska palla med det här.
 
Jag åkte dagen efter söderut. Första stoppet var hos min före detta svärfamilj. Säga hejdå för en stund. Det, om något, tog så förbannat hårt att jag bara ville dö. Först åkte jag till svågern med familj, satt och grät i deras kök 1½ timme. Sedan över till svärmor och svärfar för middag. Den årliga före-jul-middagen. Det gick bra så länge vi satt och åt. Allt var som vanligt, förutom att min karl inte var med. Men sen började kvällen gå, och jag behövde åka vidare till min faster som bor 20 mil därifrån. Och till slut insåg jag att jag bara helt enkelt måste ta det. Bara åka. Så jag tackade nej till kaffet och började säga hejdå. Och vi grät. Hela jävla högen. Och det gjorde så jävla jävla ont. Svärmor följde mig ut och vi grät och höll om varann länge. Det var nog det som var jobbigast, att se henne så otroligt ledsen. Vi båda kunde knappt prata för vi grät så mycket. Till slut slet jag mig och satte mig i bilen. Och grät i över 2 mil oavbrutet.
 
När man gör slut med en person är det så mycket man gör slut med. Vi hade ändå varit tillsammans i 6 år. Hans familj blev min familj. Speciellt eftersom min egen bor så långt ifrån mig. Mina två svägerskor och svärmor blev som mina systrar. Svärfar fanns där när jag hade mina knäppa frågor om allt som jag vanligtvis skulle frågat min egen pappa om, men i o m att han inte finns längre så gick det inte att fråga han. Och svågern som alltid, alltid fick mig på bättre humör och som man alltid kunde räkna med skulle jävlas med en vid första bästa tillfälle.
 
Julen blev inte som vi tänkt, men vi försökte göra det bästa av det. Genom att inte göra något alls. Brorsans tjej fick komma från sjukhuset två dagar före jul men orkade inte åka någonstans. Jag var ett vrak och mamma likaså. Så vi stannade hemma, åkte till min "andra familj", och umgicks med kusinerna och barnen. Vi rensade i mormors lägenhet. Och försökte sova.
 
När jag kom hem igen tog det 10 minuter innan jag insåg att jag inte skulle klara av att bo kvar. Inte för en sekund till. Sambon var fortfarande bortrest till fjällen som tur var. Jag ville inte träffa honom. Jag mådde så fruktansvärt dåligt.
Jag hade fått tips om ett litet gårdshus hos en bekant till oss, och jag slängde iväg ett sms med lite frågor. En eller om det var två dagar senare åkte jag och kollade på det, och frågade om jag fick flytta redan till helgen. Det var inga problem. Så dagen efter kollade jag på det igen. Satt på golvet och tänkte efter. Länge. Åkte hem och sov på saken, och dagen efter skrev vi kontrakt. Jag ringde några vänner och frågade om de kunde hjälpa mig att flytta tre dagar senare. Sen packade jag. I en jävla fart. Jag hade ju redan börjat sen några veckor tillbaka. Men nu gick det fort fort. Staplade kartonger i hallen. Tänkte att jag skulle ha flyttat innan han kom hem. Utan att säga nåt.
Kanske elakt tycker ni nu. Jag tänker inte förtälja hela historien här (även om det kanske verkar så med tanke på längden på inlägget), men min f.d. sambo har inte betett sig så himla bra under de här månaderna. Och när jag äntligen började släppa på min "åh men allt är bara fint, ingen fara med mig"-attityd så började jag inse allt. Se det med andra ögon. Och jag tänkte då att EN gång, kan jag få vara elak, ignorant och respektlös.
Nu blev det inte som jag tänkt för han kom hem två dagar för tidigt, så dagen före jag flyttade kom han hem och fick nog en smärre chock.
Och där och då, för första gången sen den 22e november, såg jag hur polletten föll ner för honom. Vad allt det här innebar. Jag har fått stå själv igenom det här. Jag är den som gått igenom alla våra saker och packat och sorterat och slängt. Jag har städat och skött markservicen. Jag har sett till att huset inte brunnit ner. Samtidigt som jag försökt hantera min sorg över vårt förhållande, samtidigt som jag sörjer min mormor, samtidigt som ALLT jag skjutit undan senaste åren bubblat upp.
Jag har sagt det många gånger, även till honom, att jag kan ta att mannen jag trodde jag skulle dela mitt liv med inte vill ha mig och har träffat en annan, men jag hade verkligen, verkligen behövt ha min bästa vän där vid min sida.
Han och jag har känt varann i snart 16 år. Han har stått vid min sida hela den här tiden, och stöttat mig genom alla svåra stunder. När pappa gick bort. När jag opererades och fick problem. Burit mig när jag inte kunnat gå. Stöttat mig och sett efter mig. Hjälpt mig. Han har vart en klippa.
Fram tills uppbrottet.
 
För exakt 4 veckor sen flyttade jag till det lilla huset. För en vecka sen tömde jag det sista från huset förutom några påsar kläder som ska skänkas till välgörenhet. Några dagar efter var vi på banken och huset skrevs över på honom. I samma veva adressändrade jag.
Så officiellt från måndag, 1 februari, är hela det här helvetet äntligen över.
 
Jag kommer fortfarande må skit vissa dagar. Jag kommer fortfarande ha svårt att sova. Jag kommer fortfarande inte, och då menar jag verkligen INTE, vilja träffa någon ny eller börja dejta. Jag kommer inte vilja umgås med någon vissa dagar, det kanske kommer dröja länge.
Men jag kommer sakta må bättre.
 
Vi (några av mina närmaste jag pratat med under den här tiden) har sagt det att 2015 var ett fruktansvärt år. Men 2016 kommer bli awesome. Först avverkade vi uppbrottet, begravningen av mormor och uppgörelsen med huset.
Härnäst väntar bara trevligheter.
Först blir det dop i maj för min gudson. Sen ett bröllop för en fin vän. Sedan bröllop för min närmsta kusin och syster, där jag även ska vara brudtärna.
Och allt det händer bara första halvåret av 2016! Imagine what could happen then!
 
Det har varit ett helvete. Men jag tog mig ur det levande.
Jag ber om ursäkt till er jag snäst åt, ignorerat, undvikit, varit arg på, och till alla er som funnits där för mig hela vägen för alla tårar.
Jag lovar att försöka bli bättre.
 
Även på att blogga. Så det inte bli såhär långa inlägg igen.

The glue that keeps it together.

Jag får ofta frågan "Hur orkar du med? Hur gör du för att hantera smärtan och allt?".
Förra veckan upptäckte jag svaret.
 
Det är böckerna som håller ihop mig i en bit så jag inte flippar ur och hamnar i en avgrund.
När jag läser hamnar jag i en annan värld. En där smärta och problem inte finns. Då hamnar jag i DERAS värld. Jag lever med dem. Jag andas med dem. Det som de ser, ser jag.
Det är därför det är så viktigt för mig att välja rätt bok när jag ska börja på en ny. Det är en enorm process. Allt måste stämma. Jag kanske är på ett särskilt humör. Jag kanske är inne i en fas som är sämre eller bättre, och behöver då en bok för varje "tillstånd". Det finns en anledning till att jag har en hel vägg full med olästa böcker. Det har bara inte varit rätt tid för dem.
 
Jag gav ju upp Liftarens Guide till Galaxen. Jag läste Maze Runner-serien. Var klar på tre dagar. Sjukt bra böcker, dock kasst slut har jag kommit fram till nu i efterhand. Jag stör mig på det. Men, jag vet att några läser den serien nu så jag säger inget mer.
Efter Maze Runner var det dags för "processen". Nu kommer svaret på första meningen i det här inlägget.
 
Jag var själv hemma den kvällen. Sambo var på hockey. Jag läste ut boken och skulle välja en ny. Jag gick till "barnrummet" där alla böcker nu är i väntan på bokhylla. Jag började titta på dem för att se om jag instinktivt ville läsa någon. Jag har lagt böckerna i staplar; de som är singelböcker, de som är serier men jag inte har alla böcker i serien, de som är serier som är kompletta. Ja och sen mina två samlingar med Koontz och King då.
Så jag står där, känner efter. Inser att jag vill läsa nåt fantasy. Vill läsa om drakar. Ser Eragon-serien och den ligger i stapeln med kompletta serier,
Så jag tar fram böckerna. Alla tre. Läser på baksidan för att se vilken som är första. Då ser jag att det inte är tre böcker i serien utan fyra. FYRA!!! Vilken bok saknade jag? Varför? När? Hur?
Det var bok ett jag saknade.... Eragon.
Men jag visste att jag hade den någonstans. Varför skulle jag annars lägga de andra i "klar"-stapeln? Jag började leta i huset på alla ställen där jag kunde ha lagt böcker. Jag snabbkollade igenom mina tre flyttlådor med böcker som var i förra bokhyllan och som jag läst. Kanske hade jag lagt den där av misstag? Fortsatte leta. Började bli arg. Började få panik. Började bli nästintill manisk.
VART VAR BOKHELVETET?!?!?!
(Jag tror det här var i söndags faktiskt, kvällen innan jag skulle börja på nya jobbet)
Till slut har jag ren panikångest och släpar ut flyttlådorna i hallen och går igenom dem. Lyfter ur varenda bok. Det låg hur många som helst däri. Men ingen Eragon.
Till slut måste jag inse att jag inte har boken.
Då går andan ur mig och jag sätter mig i havet av böcker och försöker bara hålla mig lugn. Inser att jag börjar snyfta.
Strax efter det kommer sambo hem. Han hittar mig i bokhavet, frågar vad jag gör.
- Jag letar efter en bok *börjar gråta* men jag hittar den inte.
- Vilken bok är det?
- Eragon. Jag VET att vi har den men jag hittar den inte och jag måste hitta den vet du vart den är???
- Ja men visst har vi väl den? Eller? Fast då borde den ju vart här...
- Jag vet, det är löjligt att bryta ihop över en bok. Men du vet hur det är, det är viktigt vilken bok man väljer.
 
Sen satt jag där och grät en stund. Och när jag lugnat mig packade jag ner alla böcker igen i lådorna, valde ut tre andra serier som var kompletta och släpade in alla i sovrummet och satt länge och försökte välja.
Men jag fick ge upp och tog "Gatukatten Bob" istället som jag lånat av mamma.
Jag är halvvägs i den nu men fick ett sånt där "tvång" att läsa en annan bok. Så nu blev det Robert Ludlum's Project Hades.
 
Men i alla fall.
Där har ni det.
Böckerna får mig att hålla ihop.
Jag visste det inte själv. Men den råa paniken när det jag bestämt mig för inte fanns. Det var som att hela min värld rasade. Hur kunde livet vara så orättvist? Varför drabbas jag av ALL SKIT? Hur ska man orka leva med det här?
 
...för en bok.
Ni ser. Löjligt.

So how u doin?!

I fredags satte jag in en p-stav, den som de skrev ut i Lycksele.
Jag började morgonen med att gå upp tidigt och duscha så jag hade det överstökat, och sen bedövade jag området på armen där hon skulle sätta in staven med sån där Emla-kräm. So far so good.
Kommer dit, ställer lite frågor, får lägga mig på britsen och hon tar fram allt som hon ska använda. Innan hon lägger snittet frågar hon om jag har svårt för sånt där för då borde jag vända bort huvudet.
- Nej nej nej, jag tycker sånt där är skitintressant så jag kollar gärna. Om jag får alltså?
Så hon skar upp ett litet fint snitt i armen, kanske 1cm långt. Sen tog hon den där applikatorsaken som staven fanns i, eller ja, staven fanns i nålen som fanns på applikatormaskinen. Så körde hon in den ca 5-7 cm långa nålen in i snittet, längsmed huden, och när den var på plats tryckte hon på nån knapp på applikatorsaken och POFF så åkte nålen in i maskinen och lämnade kvar staven i armen. Jag hade bedövat bra så jag kände inget. Jo iofs, lite grann längst in, för nålen gick lite lite längre än vad jag bedövat, men det var hanterbart. Sen smocka hon på två suturtejpar och ett förband, och la sedan ett tryckförband för att jag inte skulle få sån blånad.
 

På kvällen tog jag av förbandet som hon sa att jag skulle göra, alltså tryckförbandet. Då hade även bedövningen gått ur ordentligt och jag kan säga att det gjorde ont. I armen. I hela armen. I armbågen. I Insticksstället. I armen.
 

 
Som vanligt blödde jag en hel del, så det var först senare på kvällen som det koagulerade. Och sen kom migränen. Kroppen pallade nog inte med mer smärta, även en sån liten grej som en ond arm. Så kvällen låg jag bara och ville dö. Trots två citodon i kroppen.
 
 
So far so good.
Sen kom söndagen. Jag höll på att göra nya gardiner till huset, och stod och strök i godan ro inför att sy just den panelen. Och då började jag störtgrina. Helt oprovocerat. Så jag sa högt för mig själv "Är det såhär det ska va alltså, kul". Barnmorskan hade "varnat" mig för att jag till en början kan vara väldigt ledsen eller arg, helt utan anledning, så jag visste om det och var beredd och att det var "helt normalt". Kul. On top of everything else. Sambo kom hem från fjällen på eftermiddagen och frågade hur det var med armen och smärtan och jag började grina igen. Kul.
So far, half that good.
Sen kom måndagen. Idag. Börjar med att försova mig, vaknar halv åtta. Alltså när jag egentligen börjar jobba. Känner mig konstigt nog förbannad på mig själv, vilket jag aldrig gör annars över en sån skitgrej, för lets face it, jag är rätt slut, min kropp behöver sömn.
Kommer mig iväg mot jobbet, tar upp jobbtelefonen och ser jag har ett missat samtal, lyssnar av mobilsvaret och får pyskbryt. Kollar jobbmailen och ser ett mail från en att vi skulle ta upp just det ärendet på fredag på mötet vi är kallade till. Jag ringer min chef som inte heller har en aning. Vi har inte fått kallelse. Jag....flippar ur. Men lugnar mig och tänker att jag löser det där när jag kommit in till kontoret.
Sen jag kom fram har jag blivit argare och argare för varje sekund som gått. Jag var så arg att jag nästan började grina, bara för att jag var så arg utan anledning. Okej lite anledning, men inte för att vara så arg.
So far not so good.
Skyndar mig iväg till min craniosacral-terapeut för behandling efter jobbet. Sitter i bilkö på E4an och lyssnar på:
 
 
Har känt lite av och till under dagen att jag har ganska ont, både nervsmärta och i magen/buken. Är på behandlingen och säger att jag nog har mensvärk, eller endosmärta, osäker på vilket. Men i och med att jag satt in staven kan man få en ny blödning, även om man nyss haft en. Och sen kan man ju givetvis blöda en hel del, eller inget alls, i fortsättningen. Det märks.
So far not good at all.
 
Ska vi sammanfatta?
Jag har alltså nervsmärta, dagligen, som senaste tiden varit en 5-8a på skala 1-10.
Jag har haft två veckors menssmärta/endosmärta på ca 9 av samma skala.
Med stark smärtlindring i kroppen alltså. Ni hajjar smärtan.
Jag hade PMS för två-tre veckor sen, alltså veckan före mens. Jag har rätt extrem PMS. Det är inte ilska, det är rage. Och brukar ha det i en vecka tills det drar igång.
Nu har jag alltså antagligen en ny omgång på g, bara med att smärtan i buken jag har nu, är den jag har dagen innan det drar igång, vilket betyder att jag har en hel veckas PMS, på en dag eller två.
PLUS
att allting är förstärkt nu pga p-staven.
Jag har alltså extrem smärta sen tidigare+mensvärk/endosmärta+extrem pms+utökad ilska och ledsamhet.
 
So far not good. Ever.
 
Så jag handlade lite på vägen hem. Och strax före jag kom hem började jag störtgrina igen. Skitkul.
 

Så sorry, jag tänker äta chips (eftersom jag åt halva chokladkakan i bilen hem och kommer behöva resten imorn), och sen mölja glass, och hata mitt liv. För evigt.
 
So how u doin?!