Update om cellförändringar och smärta

Sweet lord. Nu blir det ett sånt där inlägg igen. Snälla tyck inte synd om mig.

I måndags var jag iväg till Lycksele för att göra en koloskopi av livmodern och kolla upp cellförändringarna. Jag fick med mig en kompis utifall att allt skulle gå åt helvete med smärta.
Så vi kom dit, läkaren var jättetrevlig. Pedagogisk och tydlig. Empatisk. Det är därför jag tycker det är värt att åka 13 mil enkel väg. För de behandlar en som en människa. Han frågade innan undersökningen om jag hade några gynekologiska problem... well. Take your pick. Men nämnde endometriosen. Han i sin tur meddelade mig att det finns ju mer att göra för att jag ska ha ett drägligt liv. Man kan utöver p-staven sätta in till exempel en hormonspiral. Man kan aldrig peta in för mycket sånt sa han. Jag sa i min tur att jag lever ändå rätt bra och mår bättre än förra året, men att jag ska ha det i åtanke när jag ändå ska byta ut staven nästa år.
Vidare då. Upp i stolen och undersökas. Som vanligt gör de måttligt ont undersökningarna. Min livmoder är normalstor, tappen kändes bra. Inga konstigheter. Sen började det roliga. Han baddade livmodertappen med en ättikslösning, det sved som fan. Sen färgade han med en brun vätska så man skulle se cellerna bättre. Och sen knipsade han bort dem.
Jopp. Knipsa. Han förvarnade och sa att ibland gör det ont och ibland inte. Det är inget man vet innan utan man får hoppas på tur. Jag hade ganska mycket tur. Av 4 knips gjorde bara en ont. Men det var ju inte alls i närheten av den smärta jag är van vid.
Sen stoppade han blödningen och jag var klar. Efteråt informerade han lite om rutinerna kring cellförändringar och hur de går till väga med de olika grupperna. Visar det sig att jag har måttliga till stora förändringar kommer jag kallas på en gång för ett ingrepp där de tar bort en bit av tappen. I annat fall fortsätter vi som nu, och går på tätare kontroller. Jag går ju redan varje år så för mig blir det egentligen ingen skillnad. Förutom att de gör om just det här då istället för det vanliga cellprovet.
Jag och kompisen åkte hem och vi hann inte långt innan det började göra väldigt ont. Men det gick bra och jag bet ihop hela kvällen.
Tisdag ville jag dö mest. Jag hade så ont. Ville slita ut livmodern och alla inälvor. Låg i soffan med värmeflaskan och kollade serier hela dagen. Dubbel dos medicin hela dagen också.
Sen kom idag. Det har funkat helt okej under dagen. Jag hade tom två kunder och det gick prima. Inte alls så ont. Men så kom kvällen.
Jag åkte från andra kunden hem till pojkvännen (känns fortfarande konstigt att säga). Han var fin och hade gjort mat åt mig. Kanske hörde han tonfallet i telefonen att jag inte var kapabel att ta beslut. Hann bara dit, tog medicin, satte telefonen på laddning och lutade mig mot elementet och satte knäna mot sängen. Sen var det kört. Helvete jävla pip pip piiiiiip vad ont jag fick. Och stackars J har ju inte riktigt vart med om just den paniksmärtan förut. Jag började såklart böla för jag hade så jävla ont. Och J visste väl inte vart han skulle ta vägen för att kunna hjälpa mig. Och det är ju svårt att få "nya människor" att förstå. Det finns inget att göra. Man andas. Och tar sig igenom det helt enkelt.
Gick på toa och förstod varför jag hade så ont. Självklart har hela processen i måndags startat typ en mens, för jag blöder, en hel del. Det kanske kickade igång en mens eller så är jag bara svårläkt.
Och ja, ni som på en gång tänker på händelsen för 6 år sen när jag fick livmoderhalsinfektion, jag håller koll, ni kan vara lugna. Jag vet när det är onormal blödning eller onormal smärta.
Läkaren hade sagt att man kan blöda lite och annars så färgar jag bara av mig av den där bruna vätskan i några dagar.
Men. Jag är jag. Murphy's lag. Jag räknade inte med att det här skulle gå smärtfritt.

Men jag har ju varit förskonad länge från blödningar. Över 1.5 år. Och jag hade glömt hur fruktansvärt ont det gör. Och är nu evigt tacksam för att p-staven faktiskt gjort sitt.

Det här går över. Det gör det alltid.

Late night post

Wow. Nytt utseende på mobilappen för bloggen. Har ingen som helst aning om det här blir rätt eller inte.

Jag borde egentligen sova. Ska på intervju imorn. Behandlingsassistent på ett vårdhem. Men jag har en sån där krypande känsla i kroppen. Som när det är ett extremt smärtanfall på gång. Tidigare idag tog jag dubbel dos smärtstillande och kände ingen skillnad. Tog likadant på kvällsdosen...Men nog jävlar har jag ont ändå. Man blir så trött.

Vad har hänt mer då sen sist?
Jag skrev ju att jag somnade med ett leende för första gången på flera år. Well. Jag har somnat med ett leende i stort sett varje natt sen den 6e juni. För då var jag på dejt. Med världens finaste människa. Och det föll sig så bra att den här människan tyckte lika om mig. Så efter ett tags dejtande i hemlighet gick vi offentligt.
Japp. Jag har en pojkvän. Det ni.
Jag vet att jag sa att det ska gå ett år, oavsett, innan jag skulle ha någon ny. Men hjärtat vill vad hjärtat vill. Jag kände mig redo. Och ville inte gå miste om den här fantastiska personen.
Han gör mig lycklig. Glad. Spänd. Pirrig. Andlös. Fortfarande.
I början förklarade jag det för folk som så att det gör ont i magen bara jag tänker på han eller pratar om han, och när jag ser han hoppar hjärtat över ett slag och jag tappar andan. Varje gång. Även om vi varit i samma rum i flera timmar.
Och så är det än. Om inte mer. Jag förstår ju nu, att det är såhär kärlek ska kännas.
Pojkvän.... det låter så konstigt i mina öron. Det är över 10 år sen jag hade nån med den "titeln". Sambo. Äkta make. Sambo igen. Och nu pojkvän.
Livet alltså.

Vad mer då? Hmm. Jag har mått betydligt bättre på alla sätt. Några bakslag med smärtan men över lag bra.
Jag har varit på ett fantastiskt fint bröllop. Jag har spenderat 56 dagar med vård av katt, som förlorade sin svans i slutändan. Jag förlorade en annan katt som var allvarligt sjuk sen länge och vi visste inte om det. Fruktansvärt.
Jag lärde min gudson att nästan gå. Det var nära.

Och där tog det slut i huvudet. En annan dag kanske.

Veet Spawax - omgång 2

 
Så okej, för den som inte redan visste, så är jag en Buzzador. Det innebär att jag blir erbjuden kampanjer för diverse saker och jag ska då i gengäld prova, recensera och återkoppla om produkterna.
Via Buzzador har jag alltså fått detta Veet Spawax-kit.
 
 
Första gången jag provade tyckte jag att det var lite kletigt men i övrigt blev jag glatt överraskad. Vaxning har för mig alltid varit förknippat med enorm smärta, många tårar och svordomar. Och här kändes det knappt.
 
Idag körde jag en ny omgång på ena benet. Det första jag hann tänka redan innan jag började var att spateln fortfarande hade vax på sig sedan förra gången jag provade. Det hade varit smidigare med en ny spatel. Det blev inte särskilt jämnt.
Men annars var det som jag trodde att det skulle bli, visst är det kletigt, men man lär sig mer och mer för varje gång. Man blir snabbare på med vaxet, man drar undan trådar snabbare och får ett helt annat flyt i det.
 
 
På ett sätt är det svårt att få det jämnt vaxat eftersom man inte riktigt kan kleta hela benet på en gång, det blir inget bra med borttagandet. Jag tycker det är lättast att göra kortare remsor, kanske max 15 cm långa och 2 spatelbredder breda. Som ni ser på bilderna ovan har jag dessutom ett mellanrum emellan. Så jag kör omlott liksom.
 
Nu till nackdelarna med detta:
 
 
Fnaset. Resterna.
 
 
Det blir småfnas kvar, det är oundvikligt. Och i instruktionerna står det att man tex kan ta bort vaxresterna med lite babyolja. Ja, det vet man ju sen de där vaxremsorna man värmer mellan händerna att man kan göra, när de där aloe-servetterna tagit slut. Men, till skillnad från vaxremseförpackningarna så får man inte med några sådana servetter. Och babyolja... sesamolja... olivolja... Det blir inte lika bra. Det tar tid.
Jag spenderade LÄNGRE tid att försöka få bort resterna, än vad jag spenderade på att vaxa. Och då hade jag ändå försökt lägga omlott sådär så eventuella rester skulle följa med.
 
 
Såhär såg mitt ben ut, efter en stunds gnuggande. Enda fördelen med gnuggandet är väl att de få hårstrån som inte följde med vaxningen nu är bortgnuggade. Men ja, röd och irriterad hud av friktionen.
 
Nackdel nummer två:
 
 
 

Själva bollen. Smidig i sig, om än lite stor. Men ni ser på kanten? Vax som automatiskt hamnar där. När man lyfter upp det med spateln blir det som trådar som följer med och de hamnar på kanten och stelnar halvt om halvt. På den här ska det vara ett lock, men som det är just nu kan jag inte få på locket för det suger fast och vaxet "limmar fast" locket. Jag väntar just nu på att vaxet ska stelna helt så kanske man kan bryta loss det och lägga tillbaka i behållaren, men det känns som det borde gå att lösa smidigare?
Här ser ni även spateln som ligger ovanpå. Jag har värmt den flera gånger och "skrapat av" vaxet men ändå är den full i vax. Och det går inte att bryta av från den, även när vaxet stelnat.
 
Så feedback till Veet:
  1. Skicka med fler spatlar i huvudkartongen. Sälj spatlar i separata förpackningar, ungefär som era vaxkakerefills.
  2. Aloe-servetter. Det ska inte behöva ta längre tid att ta bort rester än att vaxa, då väljer man hellre en annan mer smidig metod än vaxning. Även där sälja separata förpackningar.
  3. Se över "bollen", går det att göra nån annan form av kant? Sluttande?


Annars tycker jag nog detta är den mest smidiga och smärtfria metod av hårborttagning. Resultat som håller länge.

#veetspawax #spawaxbuzz #veet #buzzador