Det här med att inte bry sig.

Jag är en person som skiter fullkomligt i vad andra tycker om mig och det är ytterst lite jag skäms över. Många har ibland uttryckt sin förvåning över att jag tar mina mediciner så "öppet". Ja varför inte undrar ju jag? Det är ju en del av mig. Varför skulle jag hymla med en sak jag själv inte tycker är jobbig? Många skakar på huvudet och menar på att jag kanske uppfattas som en knarkare eller missbrukare. Mitt svar då brukar vara att jag inte tror varken knarkare eller missbrukare visar det så tydligt och öppet, då de enligt min egen uppfattning ofta skäms över det. Alltså visar jag att det är normalt, för mig, att ta fram mina mediciner bland folk när det är medicindags. 
Men, det finns alltid ett men. T o m jag kan tänka till lite och kanske "skynda på upplockandet" av tabletterna när jag har EN HEL VÄSKA med tabletter. Nog att värmlänningar är ganska laid back med det mesta, och min tåggranne verkar väldigt trevlig och snäll... Men jag tror nog hon skulle bli förskräckt och tro det är någon missbrukare bredvid henne. 
Såklart så passade jag på att plocka upp tabletterna medan hon var på toa. Medan jag gör det inser jag att de två kvinnorna i stolsraden bredvid stirrar på mig. Och mannen i sätet bakom sitter och ser föraktfullt på mig över glasögonen. 
Normalt hade jag kanske stirrat ut dem och demonstrativt gjort allt väldigt sakta och svalt tabletterna med ögonkontakt. Men inte nu.
Jag skäms inte, men känner mig inte jättebekväm heller. 

Mannen bakom ska dock ha cred för att han hyschade en av de i stolsraden bredvid som stirrade, när hon svarade i sin högt ringande telefon högt och ljudligt. Varför? Vi sitter i en tyst avdelning. Jag var så nära på att kasta nåt på henne. Jag tror inte det hade hjälpt mig att minska hennes tankar om att jag skulle vara nån galen knarkare.