Brutalt uppvaknande

Jag satt vid ett bord i ett halvt dunkelt kök. Det var ett ganska slitet, grått, träbord. Trots åldern och slitaget kändes träet mjukt. Det var skönt att vila armarna på kanten, utan att det gjorde ont. Ovanför bordet hängde en modern lampa i silver, med svag belysning på. Jag satt där och skrev lite i en bok, rörde på vänsterarmen lite då och då när det värkte som mest. En honungsblond kvinna kom in i rummet från en dörr längre fram till vänster om där jag satt, och började tyst sjunga på The misty mountains cold. Hon hade en ljusare tunika på sig och ett par mörka mossgröna byxor, samt ett par kraftiga kängor. 

Hon ställde sig bakom mig och läste lite vad jag skrivit. Jag log lite för mig själv och nynnade med, började halvt om halvt sjunga med efter en stund. Jag kände mig lugn och fridfull, och texten jag höll på med var nästan klar. Helt plötsligt slås dörren till höger om mig in och det väller in Trollocker (ett sagoväsen från Sagan om Drakens Återkomst).

 
Panikslaget kastade jag mig upp och fick med mig min bok. Kvinnan skriker hysteriskt och börjar kasta allt hon kan hitta och skriker åt mig att springa. Så jag gör det. Jag springer. Med en Trollock i hälarna som har ett ansikte som är en blandning av en människa och fågel. Jag springer genom köket, ut genom dörren som kvinnan kom in igenom, och möter en hög med Trollocker som slänger sig mot mig i en attack.
 

Då ringer väckarklockan, precis när de kastar sig på mig. Jag slår upp ögonen och känner ett tryck över bröstet där Trollocken slog in i mig. Kastar mig efter väckarklockan och försöker hantera hela situationen. Vart är jag? Hur kom monstren in i huset? Vilken dag är det? Varför ringer klockan? Det är ju helg? Vad är det som håller fast mig? Jag får av ljudet på klockan. Sprinter står i sovrummet och mjauar för full hals, för tydligen har jag inte gått upp samma tid som jag brukar, så då är något galet tycker han och måste mjaua tills man går upp. I huvudet hör jag fortfarande sången som går på repeat, blandat med kvinnans skrik, mina skrik och kattens skrik. Och en huvudvärk som inte är av denna värld gör sig påmind.
Trött som fasen börjar jag inse vart jag är, och skräcken släpper sakta men säkert. Jag börjar fundera hur jag kunde hamna i FÖRSTA kapitlet ur FÖRSTA boken från Sagan om Drakens Återkomst. Det är ju över ett år sen jag läste den. Låten kan jag förstå, från The Hobbit – An Unexpected Journey, då jag lyssnat mycket på den på sistone.
Men som sagt, det där med Trollockerna och köksbordet etc, det är som taget ur boken, bortsett från de moderna sakerna. Därför jag kommer ihåg varenda detalj.
Men en sån huvudvärk. Till råga på allt ringde sambons klocka strax efter, som han lyckas hiva ner på golvet så den bara fortsätter ringa. Och Sprinter mjauade på som en galning. Förändring gillar han inte, och jag bestämde mig för att börja jobba lite senare för att få sova en liten stund till och se om migränen släppte något. Och det gick ju INTE för sig tyckte Sprinter. Upp skulle jag. Men tack och lov gick sambon upp istället då eftersom han ändå skulle iväg till jobbet.

Men vilken morgon.