En annorlunda start på dagen.

Vaknade runt 5-snåret av att en katt ville in. Sprinter. Skrap skrap på dörren. 
In kommer han. Efter kommer lillkissen. Dyngblöt.


Jag hinner reflektera det någon sekund och tycker det är konstigt att han blivit så blöt, det har ju inte regnat inatt. Sen ska jag klappa han.... Och inser att han måste trillat ner i nåt. Han var iskall, dränkt i vatten men framför allt lera. Så det var bara att slita tag i en handduk och försöka få han torr och varm. Efter några minuter och en sjöblöt handduk var han varken torrare eller renare. Och iskall.
Så jag kasta av mig mina kläder och tog katt och handduk till duschen och duschade av han. Det var kaos. Lillkissen gillar ICKET att duscha. Alls. Men han stod still en stund när han märkte att han blev varmare av vattnet.
Efter 10 minuter var han renare men långt långt låååångt ifrån ren. Fram med nya handdukar. Bygga en boll. En varm boll av katt. Sen torka torka torka torka. Han tvättade sig också en hel del. Men det till trots så nope, han är inte ren. Det kommer nog ta några dagar.
Han är inte skadad som tur är. Inte vad jag kan hitta på han. Antagligen har han gått igenom nånstans eller så har han tappat fotfästet och drattat i. Men frågan är ju i vad. För det var mycket lera.

Så en annorlunda start på dagen. Jag får se det som såhär, nu är mitt badrum rent iaf. Fick städa av det efter vi duschat.


Och nu ringde första alarmet för att gå upp. Larmet jag vanligtvis aldrig märker av. Tji på dig alarm. Jag är redan uppe!

Nu får det tamesatan vara nog...

Jag har köpt en ny säng.
 
Så. Bakgrund.
 
När jag märkte för ca 7 år sen att mitt äktenskap nog inte skulle hålla, och min dåvarande make ägde alla möbler, så åkte jag och köpte en säng. En säng anpassad efter mig och min vikt. Den var mjuk, den var hög, den var fluffig.
Sen träffade jag ju som bekant S. För honom var den där sängen inte bra alls. På tok för mjuk. Så vi splittade upp den. Tog det mjuka lagret madrass upp till fjällen och använde som säng där på europall, och den hårda kassetten med bäddmadrassen fick vara kvar i sängramen hemma.
Well, som ni vet, så gick vi isär och vi tog de saker vi ägde sen före vi blev tillsammans. Alltså sängen till mig.
Men. Jag hade ju velat köpa ny säng i flera år så jag sa att jag inte behövde ha den delen som är i fjällen, utan jag klarar mig på min. Trodde jag.
Eftersom jag är så lätt behöver jag en madrass att sjunka ner i, inte ligga på. När jag inte längre hade delarna i en sängram utan på ben blev de mer.... skumpiga men fortfarande hårda. Jag är dessutom betydligt närmare golvet nu, vilket; 1. gör att madrassen blir kallare iom att golvet är kallt. 2. jag får svårare att ta mig upp och ner i sängen.
För let's face it. Jag må vara i samma storlek och väga ungefär lika som för 7 år sen. Men jag har en kropp som inte är något som helst bra skick.
Jag får ont av att ligga ner, jag får ont av att vara utsträckt, jag får ont av att vara ihoprullad. Jag behöver något som hjälper min kropp att slappna av. Jag måste kunna ta mig i och ur utan att vilja gråta av smärta när det är en sån dag.
 
Jag bestämde mig redan på en gång att jag ville ha en säng från Svenska Hem. Jag hade tidigare lagt mig i en där, som jag VERKLIGEN ville ha, men 60 000 kr är lite för mycket för en säng tycker t o m jag.
Så jag såg ut 4 stycken på nätet, åkte dit på lunchen, testlåg i 20 minuter, gick och hämtade en jättesöt och trevlig expedit och bad om hjälp. Hon var superduktig och pedagogisk och lyssnade verkligen på vad jag hade att berätta och hur det kändes. Väldigt proffesionellt.
Av de fyra kom vi ner till 2, och då visade hon en som var i en prisklass mittemellan dem. Den billigaste låg runt 10 000 kr (säng, bäddmadrassas, ben, gavel) och den dyraste låg runt 20 000 kr (säng, bäddmadrass, ben, gavel, nackkuddar).
Så pekade hon ut en för ca 16 000 kr, nedsatt på kampanj. Säng, bäddmadrass, ben. Jag la mig i den och på en gång kände jag vilken skillnad. Den var som gjuten och gjord för mig.
Stöd för svanken, sjunker ner med rumpan, höften avlastas och axeln sjunker ner.
Till slut, efter lite överläggning, kom vi fram till att om man ska satsa på kvalité och hållbarhet, se till mig och mitt hälsotillstånd, så kommer den för 16 000 kr ge mig mer.
Hon ville ge mig en offert på det men jag bara skakade i huvudet och sa att jag tar den.
Och köpte en gavel till (som också vad nedsatt), så i slutändan hamnade jag några kronor under 20 000 kr.
 
VAFALLS?! kanske många tänker nu.
HAR DU VERKLIGEN RÅD MED DET DÄR?!?!?! kanske ni säger.
 
Ja men gott folk. Jag värdesätter MIG. Jag värdesätter min HÄLSA. Jag vill MÅ bra. Och framför allt vill jag SOVA bra.
 
Så säg hej till min nya säng.
 
 
Nånting sånt. Fanns inte med på hemsidan så jag lånade bilden från MIO.
Det är en Viking Sirius LTD.
Kanhända gaveln såg annorlunda ut.
 
Eftersom jag åker bort snart så passade ändå leveranstiden på 6 veckor fint. Så när jag kommer hem från resan, kommer jag åka dit, hämta min nya säng, och börja sova på riktigt igen.
 

Då var det dags att prata om rättframhet.

Det är svårt det här. Känsligt ämne för många.
Och med hela det här inlägget vill jag INTE peka på någon. Utan det här är bara helt enkelt ett sätt för mig att ventilera mina tankar. Kanske är det någon som tar åt sig, kanske tar det personligt. Reflektera då över det en sekund, känn efter varför du tar åt dig. Det kanske inte handlar om mig, det kanske handlar om någon annan. Men rätt vad det är kanske det är bäst att ta upp det.
 
Jag kan känna att det blir lite mycket, det blir lite fel, med allt.
Ta mina senaste inlägg, folk blir upprörda åt flera håll. Varför har inte jag sagt nåt? Det här är allvarliga stora saker! Varför hit och varför dit?!
Hade JAG ansett det var en viktig sak som tex bara berör min familj, då hade jag inte skrivit ett inlägg här utan att prata med dem först. Min blogg är egentligen mest bara en informationssida gentemot de som känner mig och bor långt bort, och som avlastning för mig själv när jag vill skriva av mig.
Men det är fortfarande min blogg, mitt liv, mina beslut. Ingen har egentligen något med det eller mig att göra. Jag är en ensamvarg och jag har starka åsikter. Men det är mina åsikter, det är mina beslut och än en gång, det är mitt liv. Rent krasst har ingen nåt där att göra eller tycka genom att bestämma hur jag ska vara eller säga.
Jag väljer själv vad jag vill dela med mig av, vare sig det är här på bloggen eller i det verkliga livet.
 
Det är mycket tjafs just nu, på många håll. Bara i helgen har vi avverkat några stycken. Och alla har egentligen handlat om samma sak.
Att bara säga som det är.
 
Hur ska man veta att man gör ett misstag eller beter sig felaktigt, om ingen säger något? Man själv kanske inte anser att man gör fel eller säger fel, men i och med att någon annan upplevt det som felaktigt så är det ju uppenbart något man kanske behöver tänka på.
Man behöver inte ändra hela sitt liv efter den personen eller deras tycke. Men man kanske kan anpassa sig? Tänka på att i den där gruppen gör man såhär, medan man i den där familjen kanske kan fortsätta vara sådär.
 
Jag har många gånger i mitt liv fått höra att jag är för rättfram, jag är för ärlig och ser inte till andras känslor utan säger som det är rakt av. Det är inte sant att jag inte ser till andras känslor, för det gör jag absolut, men jag personligen kan inte se att det är något att bli upprörd över. Men då är man där på en gång. Det är vad JAG upplever, men jag måste ju ändå se till vad andra tycker om hur jag är. Jag sårar som fasen när jag säger till en person eller en grupp min åsikt om ett visst beteende. Det har hänt att en del vägrat att ha något med mig att göra för jag är så elak och påstår en massa saker som inte är sant.
Men oftast har jag bara förmedlat vad antingen jag eller någon annan känt, hur vi upplevt beteendena. 
Det handlar ju om respekt. Jag delar inte samma åsikt som andra, men jag respekterar vad de har att säga och hur de tycker något ska vara. Och jag försöker alltid anpassa mig och kompromissa där det är möjligt.
 
Men varför ska det vara så svårt för alla att bara säga som det är? Klart det kanske sårar, för ofta har man väntat länge länge innan man tar upp nåt eller säger något. Men i slutändan, är det inte bra att det tas upp? Försök tänka steget längre.
Om jag tar upp det här som jag tänkt på, kanske kommer saker bli lite bättre när den/de vet att jag upplever det såhär. Vi kan respektera varandras åsikter och jobba utifrån det. Jag slipper vara arg/irriterad över saker och den/de behöver inte bli arga/irriterade på mig. Stämningen blir trevligare och kanske ingen av oss behöver prata av sig och snacka skit om den/de andra till andra.
 
Nu säger jag inte att man behöver ta upp precis allt. Men om det är något man stör sig på som man känner påverkar ens relation på något sätt.
 
En av grejerna i helgen berörde mig personlingen en hel del. Massa undantryckta saker. Man kan säga att det var två läger. Vi och dem. Men. Och här är det stora men:et.
För MIG, är det inte en stor grej och inget jag egentligen behövt ta upp. Jag har tänkt på det flertalet gånger, men valt att inte ta det. För jag har gått igenom rätt mycket i mitt liv och har därför kommit såpass långt med mig själv att jag alltid ställer mig frågan; Är det värt att ta upp det här? Påverkar det här MIG så mycket att det inte är något jag kan klara av att leva med? Är det en stor grej, för mig?
Allt som oftast är svaret nej.
Och som i det här fallet nu då så har det, delvis pga mitt sätt att tänka, aldrig tagits upp. Flera år har gått och till slut bubblade det upp till ytan via en annan person. Jag i min tur valde att då ta upp detta och gå igenom allt.
Kanske kunde vi ha undvikit att det skulle bli en så stor sak av det, om vi bara tagit upp det på en gång.
 
Folk är i regel konflikträdda, men behöver det verkligen bli en konflikt? Göra en höna av en liten fjäder? 
 
Jag har sagt det till många på sistone, att jag inte förstår. När man var liten bråkade man med kompisar och familj, men sen löste man det och var kompisar igen. Varför är det skillnad bara för vi är vuxna? Varför är det mer komplicerat? Är det inte samma princip? Ta upp det, lös det, gå vidare.
Och är det något man verkligen inte kan acceptera eller gå runt, ja då kanske man helt enkelt inte funkar tillsammans med den andra och man bör ta avstånd från varann.
Men let's face it, hur många saker är verkligen SÅ allvarliga att man inte kan lösa det på nåt sätt?
 
Jag vet om hur jag är som person. Jag vet vilka brister jag har och vad jag bör tänka på. Men jag vet inte allt. Det finns säkert saker som folk stör sig less på. Men hur ska jag kunna veta om dem om ingen säger något till mig? Jag är inte den som är den. Jag anpassar mig och tänker efter. Men om någon upplever att jag beter mig fel, och fortsätter bete mig fel, tänk då till. Det kanske är så att ingen meddelat mig att jag upplevs på det sättet. Alltså har jag ingen aning om att jag behöver ändra på mig. Säg då till istället.
Jag må vara elak och ärlig och rättfram, men jag är inte farlig.