Smärta

Nu ska vi prata lite smärta här gott folk. Jag låg och reflekterade över det under ett smärtanfall häromkvällen. Det var ett rätt kraftigt som satte mig helt ur spel. Hela insidan bara skrek och malde och drog och försökte implodera. Typ så känns det. Det strålar ner i benen. Man känner insidan av ljumsken och ner insidan lår. Sen nedre ryggen. Buken. Framsida lår. Värken är såpass stark att det enda huvudet fokuserar på är smärtan. Att hantera den.  Minsta sak som kommer och irriterar eller känns fel gör att man bränner av på en gång. För mig kan det vara en söm som kliat. Eller kläderna känns för tight. Ett ärende på jobbet inte går som jag vill. Det kliar i håret osv osv.
Det är så förbannat enerverande. 
Men.
Just det anfallet jag hade häromdagen påminde väldigt om hur det var förr. Innan behandlingar och medicinering som funkade. Nu är jag ju faktiskt förskonad. Folk brukar fråga om det är samma smärta som före operationen samt även smärtan efter operationen. Jag säger alltid ja. Nervsmärtan är lik. Den varierar i styrka bara. Oftast stark men hanterbar.
Endosmärtan däremot.  Den är ju faktiskt bättre sen jag satte in p-staven och kroppen äntligen vant sig vid den. Att slippa blöda gör enormt mycket. Det är faktiskt väldigt länge sen, kanske t o m ett år sen, som jag vaknade mitt i natten/morgonen av att jag låg ihopkurad i en boll av smärta och biter ihop käkarna så de knappt gick att få upp. När jag grät mig vaken och inte kunde röra mig utan X fick väckas och hämta smärtstillande. Paniken man känner i ett sånt läge. Andas, inte spy, andas, inte spy. Andas. Don't move. Blinka inte. Andas. Öppna inte ögonen. 
"Kan du ta tabletterna när du ligger ner?"
"Fan. Ge mig ett sugrör. Tack."
Men som sagt. Jag har klarat mig bra. Bättre. Jag har dagar när jag helst ligger i en boll och inte rör mig.  Eller dagar jag inte riktigt kan gå. Men det är ju ändå hanterbart. 
Smärtan häromkvällen var kanske 8.5 av 10 på en skala. Och på tal om skalor med smärta hittade jag en rolig sådan. 

The perks of being single

Det tog mig ganska lång tid att ens förstå att jag var singel.
Över en månad innan det en dag slog mig i bilen på väg hem från jobbet; jag är singel. Min karl har träffat en ny.
I min värld, i mitt huvud, var vi fortfarande i ett förhållande, ett sorts förhållande, tills vi gjort klart allt. Med hus och bodelning och saker och ja... allt.
Men han lämnade mig. Han skaffade en ny.
Och där stod jag. Som ett fån och inte insett att jag var singel.
 
Men, efter det började jag jobba mer på att acceptera det. Det har gått sådär. I äkta Bridget Jones-anda:
 
10 weeks later:
Meals prepared: 2
Weight: lost 6 on the road
Jars of olives eaten straight out the jar with a fork: 3
Sleepless nights: to many to even count.
Total times repeating "you're ok, grow up!": 237
Cups of coffee: can you even count that?
 
Skämt åsido.
Fördelen med att vara själv är att jag inte behöver tänka på någon annan. Nog att vi inte gjorde så mycket tillsammans och att vi inte hade så mycket på slutet. Men varje dag visste man att man kom hem till någon. Man ville hålla efter och laga mat och försöka, även när man inte ville eller orkade.
Det behöver jag inte nu. Jag har ett ansvar gentemot mina katter. Se till att de mår bra.
Men sen kan jag äta hämtmat varje dag om jag vill. Eller ingen mat alls. Jag kan ligga och läsa en bok sent på kvällen utan att ljuset stör sömnen för den bredvid, för det är katten och han märker inte ett skit ändå.
Jag kan se alla serier jag väntat med för vi såg dem tillsammans men han aldrig var hemma eller hade lust att se.
Jag kan slappna av och skratta och prata med folk utan att behöva tänka mig för att det kan missuppfattas på något sätt.
Jag kan sova en hel dag utan att någon säger något.
 
Det är jättejobbigt att anpassa sig till en "ensam vardag" efter 6 år. Men sakta men säkert börjar jag ta åt mig de positiva sakerna med det.