Spöken från det förgångna

Idag dök mitt förflutna upp och knackade på. Ja inte fysiskt utanför dörren då, men nära nog. Jag har i många år varit extremt paranoid för att vissa delar av mitt tidigare liv ska hitta mig. Jag har med flit dragit mig tillbaka från sällskapslivet av just den anledningen. Minska risken att bli hittad av personer jag inte längre vill ha i mitt liv. Jag har inte alltid umgåtts i rätt kretsar så att säga. Och sen jag flyttade hit har jag haft ett lugnt och stillsamt liv. Nästintill noll drama. Vansinnigt skönt.

Förra helgen var det brännbollsyran härhemma, vilket är VM i brännboll. Jag har alltid hållt mig undan den helgen pga av allt folk. Risken är för stor att jag kanske springer på någon jag känner. Och jag är inte social någonstans så. Men i år gick jag faktiskt.
En vän till mig, som känner mig bra och vet hur paranoid och spänd jag blir bland folk, tyckte jag var väldigt lugn. Vi pratade lite lätt om det och jag sa att det borde ju vara lugnt, det har gått snart 10 år och det är 20 000 personer där. Oddsen är rätt låga att mitt förflutna kommer och säger hej.

Sociala medier. Djävulens påfund. Jag var anonym och hemlig länge och väl. Många år. Tills det värsta hade lagt sig. Tills jag var säker på att jag antingen var bortglömd eller folket döda för länge sen. Jag jobbade hårt på att vara ingen. En i mängden. Och har ändå lyckats bra tycker jag.

I alla fall. Idag fick jag en vänförfrågan på Facebook. Av ett förflutet minne. En person jag inte trodde levde längre. En som försvann. Det sista jag hörde om den var för 8 år sen, att den tagit en överdos och låg på sjukhuset men nog inte skulle överleva. Just då hade jag splittade känslor över det. Både hat, empati och apati. Då hade personen i fråga varit försvunnen i nästan 2 år. Idag då var det ca 11 år sen vi senast hade kontakt. 11 år. Jag dubbelkollade både 3 och 5 gånger så det var rätt person. 
Och förr kanske det hade väckt ett outgrundligt hat gentemot den. Eller nu på senare år skräck och fruktan. Men tiden gör en lugn och vis. Jag kollade helt enkelt klart, mumlade fram ett "Nej du. I helvete heller!" Och raderade kontakten.
Förr hade jag blockat personen och sett till att gå under jorden igen. Men inte nu.
Jag blir mer fundersam. Varför just nu? Varför, efter 11 år, får den här personen för sig att kontakta mig? Vad skulle vi möjligtvis kunna ha att prata om? Vad skulle vi ha gemensamt? 
Jag är inte längre rädd för mitt eller dens liv. Jag är totalt känslolös inför den här personen. Men jag vet att det är någon jag aldrig för mitt liv varken vill se eller träffa igen. Det enda den säkrat genom att sträcka ut en arm i kontakt, är att jag är ännu mer säker på att inte åka söderut något mer närmsta tiden.

Jag är en person som både tror på och ger folk en andra chans. Ibland även tre och fyra och fem. Eller ännu fler. Alla människor kan ändras. Alla är värda ett nytt försök.
Förutom ett par få. De som står överst på min shit-list. De kommer aldrig någonsin mer komma i min närhet och jag kommer aldrig någonsin tro på eller lita på ett ord de säger.

Let's talk lite about fördomar då...

Så okej, nu ska jag hålla ryggen fri genom att säga på en gång att jag antagligen hört helt fel eller missuppfattat allt, så ja... don't judge me please.
Idag skulle jag få prova på att få massage själv, en helkropps, finsk massage alltså (som jag utbildar mig inom). Min lärare hade då tipsat om att jag kunde få massage av en före detta elev som är väldigt bra. En man, finskt ursprung, egentligen helt orelevant, men ja... Sjukpensionär på halvtid.
Framför mig såg jag en äldre herre, sådär som en finsk mysfarbror ser ut ni vet. Visst ser ni det framför er också? Eller ja, det är klart eftersom jag säger det nu. Nu har ni ju den bilden redan.
Men döm av min förvåning när jag får min kära fördom uppkörd i ansiktet. Kommer in på skolan, och där står en kille i 30-årsåldern, inte alls så som jag föreställt mig.
Varför måste man ha sina jävla fördomar mot folk?! Jag som själv förespråkar att man inte ska ha det. Sånt hyckleri från min sida. Bah.
Jag hade som sagt föreställt mig en äldre herre som kanske inte pratar så mycket utan är mer rakt på sak och bara fixar liksom. Här blev det ett samtal (och massage såklart) på 1½ timme och vi pratade om allt mellan himmel och jord. Lärde varann mycket om varandra.
 
Vad har ni för fördomar mot folk? Eller fördomar över lag? Berätta. Sånt här är alltid skoj att höra.
 
Övrigt då? Ja long time no see som vanligt.
Señor Svampbob flyttade hit ända från Schpannien...
 
 

Jag köpte hårkritor och provade i omgångar att "färga" håret...
 
 
Det gick ur redan efter en tvätt så det satt inte så bra i mitt hår. Och dessutom blev håret så jäkla tovigt av det.
 
Jag hade en photoshoot med min fotograf igen, men bilderna är på telefon så jag kan inte lägga upp några nu utan det kommer senare.
 
När jag kom hem idag hängde en liten påse på dörrhandtaget. I den låg en pyyyyytteliten chili. I förra veckan var några av grannarna över på middag och film, och två av dem diskuterade chilis med mig eftersom jag odlar chilis. Deras var så mycket mindre sa de, och undrade hur jag egentligen fått dem så stora.
Jag tänkte att  deras kanske var hälften så stora som mina... men nä.. de var pyttesmå! Ska testa den imorn och se styrkan. Jämföra med mina egna. Har tänkt att torka mina i ugnen och göra chiliflakes av dem.
 

 
Annars är det bara hysteriskt mycket nu på alla plan. Jobbet är kaos, mycket övertid, mycket som händer, många storfel. Smärtan är ganska extrem just nu men man biter ihop så gott det går. Och trött. Så obeskrivligt trött.
Men, det finns hopp om livet. Alltid.
 

Den där anmälan alltså

Bah. En bit av mig vill bara ge upp. Inte tjafsa. Inte skriva. Inte bry sig.
Men nej. Jag måste tjafsa. Jag måste bry mig.
I det här fallet var det synpunkterna på anmälan för den där läkaren som gjorde fel. Det handlar inte om någon ersättning för något, utan helt enkelt ett fel i vården som bör ses över.
Och när jag sitter och skriver så förstår jag ju, att det är mitt ord mot hans. Inget står med i journalerna. En avvikelse är skriven för att det var en avvikelse att det inte står med när det hände, en av händelserna. Men det är allt. Självklart ser jag det på ett annat sätt eftersom det är MITT liv, MINA känslor, MITT psyke som blivit förstört. Men det är abstrakt. Det är personligt. Och jag vet ju själv efter att ha jobbat inom vården att de inte ser till sånt. De vill ha det svart på vitt. Konkret.
Det här är en överläkare det handlar om. En ÖVERLÄKARE. Det är ungefär samma sak som att anklaga en polis eller polismästare för något. De är "perfekta". Allt de gör är enligt reglerna/rutinerna. Det är ju därför de blivit just detta, överläkare etc, för de sköter sig exemplariskt och har rätt utbildning etc.
Hela den här historien ligger bakom mig på ett sätt. Även om den är högst levande just nu med. Jag kan se tillbaka på det nästan utan känslor och beskriva saker utan problem. Men en del av mig skriker fortfarande av smärtan. När jag går igenom händelserna igen och igen och igen. Det gör ont i hela kroppen, jag vill skrika och gråta. Jag ser färgen på väggarna i operationssalen, håruppsättningen på sköterskan, bågarna på överläkarens glasögon, skärmen där man ser hur händelseförloppet med katetern går. Jag minns hur hon efteråt säger "vi torterar inte människor, du ska inte tro att vi är elaka, och en kille gick igenom samma sak nyss och klarade inte heller av det".... och hur sköterskorna på min avdelningen tar emot mig och börjar nästan själva gråta när de ser hur illa däran jag är. Hur de tar hand om mig och söker akutläkare för att få ordinera starkare medicin så jag ska få klara av att sova och slappna av. Den lyckan jag kände av att komma tillbaka till avdelningen, till de humana och underbara människorna.
 
Jag skulle ha kunnat skriva om just det där. Alla känslor, allt runtomkring. Men det är inte det de vill höra. De vill ha synpunkter. Konkreta. Så det var vad jag gav dem. Varför skrevs det inte in i urologjournalen? Borde inte läkaren tagit kontakt med berörd och ansvarig läkare på avdelningen angående patienten, när han kallats dit akut? Om sköterskorna inte var vana vid att dra en sån kateter, och det var därför han blev ditkallad, hur skulle de kunna veta vad som ska medicineras inför en sån dragning? Borde inte det vara en överläkares uppgift att se till att det går korrekt till, eller i alla fall meddela sköterskorna att de måste lösa detta innan han kommer dit?
 
Bah.
Oempatiska, självgoda, ignoranta idiot till människa.