Åh, dessa mardrömmar

Jag har blivit så van vid att ha mardrömmar varje natt och vara väldigt trött på morgonen, att det inte brukar röra mig i ryggen. Jag vaknar inte längre i panik utan jag vet redan medan jag drömmer att det är en dröm.
Men inatt alltså. Jises.
 
Jag satt på ett tåg, på väg någonstans. När en idiot får för sig att ställa sig upp och skjuta vilt med en AK47:a. Alla duckar och skriker i panik och jag likaså. Han som skjutit massa skriker att vi ska vara tysta, och förklarar sen med bestämd röst att vi har två val. Antingen hoppar vi ut genom fönstren (som han skjutit sönder), eller så skjuter han oss. Jag sitter där på min plats och tänker att han inte kan vara klok någonstans, hoppa av ett tåg i farten? Några bestämde sig väldigt snabbt och hade redan hoppat ut medan jag satt och tänkte. Paret framför mig tvekade och jag tänkte för mig själv att han nog bara bluffade. Men när han tittade på dem med en manande blick och de satt kvar hann jag inte mer än öppna munnen så sköt han dem. Jag fick råpanik och tänkte att det fick bära eller brista, och slängde jackan över glaset som var kvar i fönstret för att inte skära mig och kastade mig ut. Några till hade gjort likadant. På något konstigt vis klarade jag fallet, tillsammans med en annan tjej. Tre andra som hoppat låg döda. Jag hade nog knäckt några revben och stukat ena foten men det var nog allt. Blåmärken och skrapsår.
Tog upp mobilen och ringde polisen och linkade in till staden som låg nära, tillsammans med den andra tjejen.
 
Sen kommer jag inte ihåg riktigt allt men det var en del kaos efteråt och jag vaknade i ren panik och hade så himla ont i sidan. Jag hade spänt mig så mycket i själva drömmen, att jag gjort det i verkligheten också. Och vi överansträngning får jag ju mer ont.
 
Så, trött som fan bestämde jag mig för att sova lite till, ta igen lite.
Och nu är jag supertrött istället.
Blöh.
Insåg att det är onsdag också. Vi åker ju neröver på fredag, och jag har inte ens packat eller fixat inför det.
Det enda jag har klart är alla påsar med paket som ska med.

Long time no see

Det var ett tag sen jag skrev märker jag. Sorry för det.
 
Igår gick vi på bio. Såg The Hobbit. Jag har ju fått strunta att gå och se på vissa filmer för jag helt enkelt inte trott att jag skulle klara det fysiskt. Men igår då, då tänkte jag att det nog skulle gå bra.
Filmen var 2 timmar och 50 minuter lång. Efter 1½ timme började jag få ganska ont. Efter 2 timmar var jag redo att spy av smärtan men höll i ändå, använde lite knep jag kommit på under resans gång.
Men de sista 30 minuterna var olidliga. Det enda jag kunde tänka på var att jag ville att filmen skulle ta slut, att det skulle komma en Hobbit 2, så jag fick göra ett nytt försök om ett halvår/år igen.
Och tack och lov slutade den så.
Staplade mig ut till bilen med sambo, och vägen hem var skitjobbig men jag bet ihop.
Väl hemma la jag mig raklång på soffan med en filt och försökte förtränga smärtan. Till slut var klockan halv nio och då tog jag min nervmedicin. Väntade en halvtimme till och sen gick jag och la mig. Sambo fick komma med vatten och en varm riskudde.
Det var längesen jag hade så himla ont som igår. Hade nästan glömt hur det var.
Idag är jag alldeles mör i hela kroppen och det värker konstant i sidan.
Och nej, mamma, eller vem som än skriker hej innan vi är över bäcken. Det är inte stopp någonstans i njurtrakterna. Jag må ha nästan glömt hur ont det kunde göra. Men jag kommer aldrig i hela mitt liv någonsin glömma den smärtan vid njurstopp av olika slag.
Smärtan är helt enkelt en överansträngning. Jag gjorde mer än jag klarade av. I det här fallet tro att det skulle gå att sitta i biostolar i nästan 3 timmar.
Ja, jag hade rört mig och grejat under dagen också, så det var inte bara bion.
 
Min sjukskrivning gick ju ut i fredags, eftersom läkaren och jag hade hoppats på att jag kunde jobba 50% den här veckan. Men redan i fredags visste jag att det inte skulle gå, eftersom smärtan ökat lite mer och mer, ju mer vi minskat medicineringen. Men han ringde inte i fredags, och när jag ringde för att få tag på honom hade han slutat för länge sedan och mottagningen var stängd.
Så jag ringde nu imorse och sökte honom via en sköterska. Förklarade läget att jag behöver bli sjukskriven till och med 1 januari och sen börja halvtid den 2 januari.
Och hon sa att hon skulle ta upp det med min läkare, och om jag inte hör något annat får vi ta för givet att det gick bra att göra så.
Men jag har ju inte så mycket annat val, direkt....Är inte i skick att klara av jobbet än.

Här kommer lilla Ludde...

"Hååååå jaja"
Så sjöng jag i bilen när jag var typ två år. Mumlade fram "Hä hm mhm hmhmm ludde... håååååjaja".
Vi har det på film. Jag är väldigt gullig faktiskt.
 
Men ja. Det blev en Ludde. Ledsen mamma, men han heter det.
Och såhär ser han ut!
 
 
 
 
Kanske inte så bra bilder, var tvungen att ta dem via Instagram för datorn kunde inte hitta dem när jag kopplade in telefonen. Skumt.
 
Men Ludde då, han är en Yamaha Phazer RTX -09. En 500-motor med 80 vilda hästar.
Provade han igår när vi kom hem, och han var skitlätt att köra och rolig! Så det där blir superbra. Nu måste jag bara ta det där skoterkortet också! Sen så!
 
Idag kör jag stenhård disciplin på mig själv.
Slängde iordning en bulldeg förut och sen gick jag ut och gick. Ganska kallt ute, ca 15 minus. Men det var skönt. Provade att springa lite också, men klarade bara 20 meter innan jag nästan svimmade. Men, 20 meter är bättre än inga meter. Och än så länge har jag inte jätteont, men det brukar ju komma lite i efterhand det där.
Och nu då lägger jag upp det här inlägget. Så fort jag är klar ska jag baka ut bullarna.
Sen medan de jäser en gång till ska jag göra iordning för att lägga in sill.
SEN, vet jag inte vad jag ska göra. Se en film kanske.
 
Har iaf träningsvärk i armar och bak i bröstryggen efter det pyttelilla jag körde skoter igår. Jag körde bara på gräsplätten mittemot huset (det var snö på den ja. Några dm.). Runt runt runt, 4-5 gånger. Men utan några muskler överhuvudtaget kvar så tar det rätt bra.
 
Nä. Bullbak.