4 steg bakåt och 4 steg till. Bakåt.

Ibland blir jag så vansinnigt trött på att aldrig någonsin kunna få känna en hel dag att man ändå mår rätt bra, att man är på väg åt rätt håll. Jag har haft en skitperiod ganska länge nu. Flera månader. Där varje dag är en lika stark kamp som den föregående. Så i måndags, igår, kändes det bra. Jag var pigg. Glad. Kände inte så mycket smärta. Tänkte för mig själv att nu vänder det äntligen. Äntligen. Det gjorde visserligen väldigt ont att gå i trappor, och jag envisas med att alltid gå till övervåningen på jobbet för att skriva ut, bara för att aktivera kroppen då jag inte har orken att träna efter jobbet. Jag inbillar mig att allt det där springandet i trappor gör något iaf. Men ja. Det gjorde väldigt ont. Så jag borde anat. 

Vaknade imorse/inatt med blixtmigrän. Alltså nästan det värsta i migränväg jag haft. Solen höll på att gå upp och jag spydde nästan av ljuset. Jag har aldrig varit ljuskänslig förut vid migrän. Lite kanske men det har gått bra. Ljud har alltid varit värst. Men det var bara att ge upp och sjukanmäla sig. Gömde mig under täcket i fem timmar. Vansinnigt yr.
Framåt eftermiddagen/kvällen började det kännas bättre. Jag var till och med upp och lagade mat. Yr, men okej.
Sen vette fan vad som hände. Så fort jag försökte resa mig upp höll jag på att kräkas. Så naturligt intog jag ryggläge. Låg och kollade en film. Bidade min tid. 2 timmar senare, samma procedur. 
Det var längesen, och då menar jag det verkligen, längesen, min kropp reagerat såhär starkt. Förutom den där gången för 12 år sen när jag kastade en 52" tjocktv i huvudet på mig själv och veckan efter vrängde huvudet i betongväggen och så sett orsakade en grav dubbelsidig hjärnskakning med kristallbildning, och den där gången för ca 1.5 år sen när jag fick en allergisk reaktion på en medicin, så har jag nog aldrig varit så yr eller fått en kraftig reaktion. Det går bra så länge jag ligger ner, kroppen gör ont, kanske mer än jag vill erkänna, men så fort jag försöker ens sätta mig upp börjar tårarna rinna (utan att jag ens är ledsen eller så, verkar vara en reaktion från kroppen) och jag mår så vansinnigt illa och är yr.
Det är tur jag bor så litet och har för mycket möbler för det finns alltid nåt att hålla i.

Well. Det här går nog över också. Som vanligt. Men det hade vart skönt att få känna sig på väg åt rätt håll kanske 1 dag på 4 månader. Mer än så behöver jag inte. Sjukt frustrerande. 

Att helt enkelt orka.

Den här veckan har gått så vansinnigt fort. Det var måndag för en timme sen, känns det som. Inte alls nio en fredag. I mitten på mars. Tiden bara rinner iväg och jag märker att jag inte riktigt hinner med. Sen när blev det mars? Ja troligen efter sista februari, men ändå.

Förra helgen låg jag golvad av smärta. Och veckan nu har inneburit att överleva sviterna av förra helgen. Jag har så ont i leder och senor. Det känns som jag har tränat intensivt och fått jordens träningsvärk. När jag egentligen inte gjort någonting alls. Jag var hos osteopaten i onsdags. Välbehövligt men ack så ont. Jag var så spänd. Så spänd. Vi bägge gjorde vårt bästa för att få mig och musklerna att slappna av men det var i princip omöjligt. Efteråt, kanske efter en timme, tvärdog kroppen. Jag skakade frenetiskt och kände febern sakta men säkert krypa sig på. Att ens sätta ena foten framför den andra eller bara att blinka tog all min energi. Men trots det bet jag ihop och fortsatte jobba. Visst det kanske var dumt, men jag var inte i skick att köra hem, så jobbet var bästa platsen att vara på ändå. Jag tog mer medicin och efter några timmar kändes det iaf lite bättre. 
Men det tär alltså. Helskotta. Såna där smärtvevor. Och till slut orkar man inte även om man vill. Ibland måste smärtan få ta över. Det är okej att inte vara okej. 

Idag när jag kom hem från jobbet var det precis så. Jag trodde jag var okej. Att jag mådde relativt bra. Men när jag ställde mig i duschen och vattnet mot kroppen gjorde att jag nästan svimmade två gånger och blev så illamående att jag var tvungen att sätta mig ner med huvudet mellan knäna, då insåg jag att det nog inte var så bra ändå. Och lät smärtan ta över. Det var 3 timmar kvar tills jag fick ta ny medicin. Så jag gick och la mig med en katt i sängen och slötittade serier.
Men huvudet maler när jag gör sådär, släpper ner garden. All form av smärta kommer fram. Det finns så mycket därnere i djupet. Sånt jag lovat mig själv att ta tag i. Reda ut om det är något som måste tas om hand om eller om det redan är fixat.
Men en sak jag vet aldrig kommer bli klart, eller fixas, är minnena av sorg som orsakar fysisk smärta. Det är något jag aldrig kommer släppa. 
Jag var på en meditation och regressionsträff för ett tag sen. I slutet av träffen höll vi på med chakran och pendlar. Hur en pendel rör sig olika mycket och olika håll beroende på vilken energi man släpper ut eller stänger in.
- tänk på något som gjorde dig oerhört ledsen. Den jobbigaste stunden du upplevt.
Så skulle man ligga ner och blunda och tänka på det, medan den andra personen höll pendeln över de olika chakran. 
Jag visste på en gång vilket minne jag skulle ta.
Jag kommer inte ihåg om jag någonsin nämnde det här, på bloggen, eller om jag ens någonsin berättat det för någon. 
Men here it goes.

Det var under de där sista veckorna med pappa. När vi vakade dygnet runt. Jag tror det var efter 4 eller 5 veckor, jag hade nyss lämnat mitt skift på sjukhuset och låtit hans fru ta över. Jag åkte hem till dem för att vattna tomater och hämta/lämna något. I bilen började jag känna ångesten. Panikångesten. Den extrema smärtan i lungorna när luften helt enkelt tar slut. Jag pratade med min sambo i telefon och sa som det var, hur påfrestande och jobbigt det var. Att jag inte visste hur länge till jag skulle orka. Men att jag måste orka. 
Vi la på och jag gick in i huset. Sprang in i huset. Och tvärkollapsade på hallmattan. Ni vet sådär som man ser på film. Hur de bara ger upp. 
Jag grät. Jag skrek. Jag låg bara och krampade. Luften tog slut och jag grät fram "jag orkar inte mer... jag orkar inte mer... jag orkar inte mer". Det gjorde så ont. Så fysiskt ont. Mitt hjärta höll på att sprängas av smärta. Min hjärna brann. Kroppen la av. Jag trodde i säkert en minut att jag skulle dö för det gjorde så ont. 
Men på något sätt lyckades jag samla ihop mig. Sätta mig upp. Torka tårarna och ta några djupa andetag. Och helt enkelt fortsätta orka.

Många tror nog säkert att den största sorgen och smärtan var när han dog. Att sitta bredvid och känna själen lämna. Visst, det gjorde också väldigt ont. Men inte ens i närheten av den där stunden på hallmattan. Det är den jag kommer ihåg mest.

Men jag är även tacksam för den stunden. För den hjälper mig i min dagliga situation med mina kroniska fysiska smärtor. För när jag känner att smärtan blir för mycket, att jag omöjligt kan orka en endaste sekund till, då tänker jag på den där stunden... Och om jag kunde överleva den, då kan jag överleva allt. För inget har någonsin gjort så ont som då.

Nu börjar äntligen medicinen verka och jag känner sakta men säkert livet komma åter. En ro i kroppen. 
Så i helgen ska jag bara vila. Sova. Njuta av vädret. Läsa böcker. Leva.

Åh, ni undrar kanske om den där träffen, vad nästa del var?
- Sådär. Släpp det där jobbiga minnet nu. Nu ska du tänka på något som gör dig varm och lycklig. Glad! 
Mitt minne? Vad som gör mig glad? Och lugn ända in i själen?
Berg. Jag behöver bara tänka på berg och fjällkedjor så blir jag lugn. Lycklig. Varm. 

Så ni som fortfarande undrar hur jag kan välja att leva mitt liv ute i skogen i Norrland, där har ni svaret.

Bästa ansiktsprodukterna

Luften gick totalt ur mig nu, jag skulle skriva många och långa inlägg om diverse men fasen det tog stopp. 

Gjort 5 timmar övertid idag så jag antar det kan ha ett finger med i spelet. 

Det har ju varit kanonväder i helgen med strålande sol och max 5 minus på dagen. Nätterna har legat runt 20 minus. Dessa väderomslag tar knäcken på mitt ansikte. Jag är supertorr och det lossnar sjok. Man känner sig så vansinnigt ofräsch. Nästan alla mina ansiktsmasker är slut så jag hade beställt från Maybeauty.se ett gäng igen, samt även en ansiktsgel som ska ta bort död hud. Jag har bara hört bra grejer om den där gelen men aldrig kommit mig för att beställa tidigare. Men nu så.

Kommer ni ihåg den där fotmasken? Som tog bort död hud? Som var sjukt effektiv men så äcklig att jag höll på att dö på kuppen? Vet inte vad som var äckligast, att den döda huden trillade av, eller att jag hade all den där döda huden på min fot. Äckligt. Megaäckligt. 

Well. Ansiktsgelen. En fin rosa, lätt gel som man skrubbade/gnuggade försiktigt i ansiktet. Medan man gör det så ser och känner man hur död hud lossnar. Jag var som ett frekkin sandpapper. 
- jaha men så sträv huden blev. Jag trodde gelen skulle kännas len...
Mumlade jag för mig själv.
Och sen slog det mig. Stenhårt. Gelen är len. Det där sträva är din hud. Din döda hud. I ditt frekkin fejs....
Normalt sett ska en sån där liten förpackning räcka några gånger. Alltså flera "behandlingar". Jag fick göra om allt 4 ggr tills förpackningen var slut, och då hade jag ändå inte fått bort all död hud!! Trots att jag använde en hudborste OCH min scrub-anka-handske...

Förstår ni vad mycket död hud man har i ansiktet? Allvarligt?! Det här är så vansinnigt hemskt, äckligt!
Och vet ni vart det var mest? Käkbenet. Där man absolut inte trodde "det spelade någon roll".
Vansinnigt fruktansvärt. 
Jag tänker ALDRIG MER låta bli att ta hand om min hud. Jises. 

Egentligen var jag ju helt ut slut och ville bara lägga mig och sova. Men jag blev så illa tvungen att kleta på en pore mask också för att få bort det sista och dra ur skiten ur porerna. 
Så här sitter jag... lerig och jävlig.