4 steg bakåt och 4 steg till. Bakåt.

Ibland blir jag så vansinnigt trött på att aldrig någonsin kunna få känna en hel dag att man ändå mår rätt bra, att man är på väg åt rätt håll. Jag har haft en skitperiod ganska länge nu. Flera månader. Där varje dag är en lika stark kamp som den föregående. Så i måndags, igår, kändes det bra. Jag var pigg. Glad. Kände inte så mycket smärta. Tänkte för mig själv att nu vänder det äntligen. Äntligen. Det gjorde visserligen väldigt ont att gå i trappor, och jag envisas med att alltid gå till övervåningen på jobbet för att skriva ut, bara för att aktivera kroppen då jag inte har orken att träna efter jobbet. Jag inbillar mig att allt det där springandet i trappor gör något iaf. Men ja. Det gjorde väldigt ont. Så jag borde anat. 

Vaknade imorse/inatt med blixtmigrän. Alltså nästan det värsta i migränväg jag haft. Solen höll på att gå upp och jag spydde nästan av ljuset. Jag har aldrig varit ljuskänslig förut vid migrän. Lite kanske men det har gått bra. Ljud har alltid varit värst. Men det var bara att ge upp och sjukanmäla sig. Gömde mig under täcket i fem timmar. Vansinnigt yr.
Framåt eftermiddagen/kvällen började det kännas bättre. Jag var till och med upp och lagade mat. Yr, men okej.
Sen vette fan vad som hände. Så fort jag försökte resa mig upp höll jag på att kräkas. Så naturligt intog jag ryggläge. Låg och kollade en film. Bidade min tid. 2 timmar senare, samma procedur. 
Det var längesen, och då menar jag det verkligen, längesen, min kropp reagerat såhär starkt. Förutom den där gången för 12 år sen när jag kastade en 52" tjocktv i huvudet på mig själv och veckan efter vrängde huvudet i betongväggen och så sett orsakade en grav dubbelsidig hjärnskakning med kristallbildning, och den där gången för ca 1.5 år sen när jag fick en allergisk reaktion på en medicin, så har jag nog aldrig varit så yr eller fått en kraftig reaktion. Det går bra så länge jag ligger ner, kroppen gör ont, kanske mer än jag vill erkänna, men så fort jag försöker ens sätta mig upp börjar tårarna rinna (utan att jag ens är ledsen eller så, verkar vara en reaktion från kroppen) och jag mår så vansinnigt illa och är yr.
Det är tur jag bor så litet och har för mycket möbler för det finns alltid nåt att hålla i.

Well. Det här går nog över också. Som vanligt. Men det hade vart skönt att få känna sig på väg åt rätt håll kanske 1 dag på 4 månader. Mer än så behöver jag inte. Sjukt frustrerande. 

Att helt enkelt orka.

Den här veckan har gått så vansinnigt fort. Det var måndag för en timme sen, känns det som. Inte alls nio en fredag. I mitten på mars. Tiden bara rinner iväg och jag märker att jag inte riktigt hinner med. Sen när blev det mars? Ja troligen efter sista februari, men ändå.

Förra helgen låg jag golvad av smärta. Och veckan nu har inneburit att överleva sviterna av förra helgen. Jag har så ont i leder och senor. Det känns som jag har tränat intensivt och fått jordens träningsvärk. När jag egentligen inte gjort någonting alls. Jag var hos osteopaten i onsdags. Välbehövligt men ack så ont. Jag var så spänd. Så spänd. Vi bägge gjorde vårt bästa för att få mig och musklerna att slappna av men det var i princip omöjligt. Efteråt, kanske efter en timme, tvärdog kroppen. Jag skakade frenetiskt och kände febern sakta men säkert krypa sig på. Att ens sätta ena foten framför den andra eller bara att blinka tog all min energi. Men trots det bet jag ihop och fortsatte jobba. Visst det kanske var dumt, men jag var inte i skick att köra hem, så jobbet var bästa platsen att vara på ändå. Jag tog mer medicin och efter några timmar kändes det iaf lite bättre. 
Men det tär alltså. Helskotta. Såna där smärtvevor. Och till slut orkar man inte även om man vill. Ibland måste smärtan få ta över. Det är okej att inte vara okej. 

Idag när jag kom hem från jobbet var det precis så. Jag trodde jag var okej. Att jag mådde relativt bra. Men när jag ställde mig i duschen och vattnet mot kroppen gjorde att jag nästan svimmade två gånger och blev så illamående att jag var tvungen att sätta mig ner med huvudet mellan knäna, då insåg jag att det nog inte var så bra ändå. Och lät smärtan ta över. Det var 3 timmar kvar tills jag fick ta ny medicin. Så jag gick och la mig med en katt i sängen och slötittade serier.
Men huvudet maler när jag gör sådär, släpper ner garden. All form av smärta kommer fram. Det finns så mycket därnere i djupet. Sånt jag lovat mig själv att ta tag i. Reda ut om det är något som måste tas om hand om eller om det redan är fixat.
Men en sak jag vet aldrig kommer bli klart, eller fixas, är minnena av sorg som orsakar fysisk smärta. Det är något jag aldrig kommer släppa. 
Jag var på en meditation och regressionsträff för ett tag sen. I slutet av träffen höll vi på med chakran och pendlar. Hur en pendel rör sig olika mycket och olika håll beroende på vilken energi man släpper ut eller stänger in.
- tänk på något som gjorde dig oerhört ledsen. Den jobbigaste stunden du upplevt.
Så skulle man ligga ner och blunda och tänka på det, medan den andra personen höll pendeln över de olika chakran. 
Jag visste på en gång vilket minne jag skulle ta.
Jag kommer inte ihåg om jag någonsin nämnde det här, på bloggen, eller om jag ens någonsin berättat det för någon. 
Men here it goes.

Det var under de där sista veckorna med pappa. När vi vakade dygnet runt. Jag tror det var efter 4 eller 5 veckor, jag hade nyss lämnat mitt skift på sjukhuset och låtit hans fru ta över. Jag åkte hem till dem för att vattna tomater och hämta/lämna något. I bilen började jag känna ångesten. Panikångesten. Den extrema smärtan i lungorna när luften helt enkelt tar slut. Jag pratade med min sambo i telefon och sa som det var, hur påfrestande och jobbigt det var. Att jag inte visste hur länge till jag skulle orka. Men att jag måste orka. 
Vi la på och jag gick in i huset. Sprang in i huset. Och tvärkollapsade på hallmattan. Ni vet sådär som man ser på film. Hur de bara ger upp. 
Jag grät. Jag skrek. Jag låg bara och krampade. Luften tog slut och jag grät fram "jag orkar inte mer... jag orkar inte mer... jag orkar inte mer". Det gjorde så ont. Så fysiskt ont. Mitt hjärta höll på att sprängas av smärta. Min hjärna brann. Kroppen la av. Jag trodde i säkert en minut att jag skulle dö för det gjorde så ont. 
Men på något sätt lyckades jag samla ihop mig. Sätta mig upp. Torka tårarna och ta några djupa andetag. Och helt enkelt fortsätta orka.

Många tror nog säkert att den största sorgen och smärtan var när han dog. Att sitta bredvid och känna själen lämna. Visst, det gjorde också väldigt ont. Men inte ens i närheten av den där stunden på hallmattan. Det är den jag kommer ihåg mest.

Men jag är även tacksam för den stunden. För den hjälper mig i min dagliga situation med mina kroniska fysiska smärtor. För när jag känner att smärtan blir för mycket, att jag omöjligt kan orka en endaste sekund till, då tänker jag på den där stunden... Och om jag kunde överleva den, då kan jag överleva allt. För inget har någonsin gjort så ont som då.

Nu börjar äntligen medicinen verka och jag känner sakta men säkert livet komma åter. En ro i kroppen. 
Så i helgen ska jag bara vila. Sova. Njuta av vädret. Läsa böcker. Leva.

Åh, ni undrar kanske om den där träffen, vad nästa del var?
- Sådär. Släpp det där jobbiga minnet nu. Nu ska du tänka på något som gör dig varm och lycklig. Glad! 
Mitt minne? Vad som gör mig glad? Och lugn ända in i själen?
Berg. Jag behöver bara tänka på berg och fjällkedjor så blir jag lugn. Lycklig. Varm. 

Så ni som fortfarande undrar hur jag kan välja att leva mitt liv ute i skogen i Norrland, där har ni svaret.

Att leva med sorgmolnet hängandes över en

Natt till idag (måndag) drömde jag om pappa. Jag gör det lite av och till. Mest fina saker. Minnen. Man umgås. Som han var innan sjukdomen.
Det var längesen jag tänkte på honom. Eller ja, man ägnar ju han en tanke minst en gång om dagen. Det kan vara att man ser något som påminner en om honom. Ett träd som format sitt grenverk efter trafiken. En gammal Volvo. En å.
Eller så hör man den där låten som alltid kastar en tillbaka i tiden. Elvis Presley med In the chapel. Eller när en överförfriskad kille skrålade "Inatt jag drömde" mitt i natten på fyllan i ett sovande kvarter. Ja nu menar jag inte på att farsan gjort just det, vad jag vet. Men just den låten sjöng han mer än en gång under min uppväxt.
Men vad jag menade med att jag inte tänkt på han på länge var att jag inte känt sorg på länge. Livet går vidare och så gör även sorg. Men ibland slår det en. Och ibland hårt. Jag har nämnt det förut om mina drömmar från sjukhuset. Hur jag upplever de sista veckorna i hans liv om och om igen. Och när han dör.
Att se sin pappa dö är jobbigt nog en gång. Att sen få återuppleva det är ännu värre.
Och inatt drömde jag som sagt om honom. För det första hade jag haft en otrevlig rendezvous med min exman, så redan där i drömmen var det sådär. Men så åkte jag hem till farsan och hans fru. Och han fick mig på bättre humör sådär som han alltid gjorde. Han var frisk. Glad. De planerade beskärning av äppelträd och trimning av häcken. En helt normal dag i det huset.
Men sen vände det fort, som det så ofta gör i drömmar. Jag kom ut ur ett rum med några läkare och vi hade precis bestämt att dödshjälp vore det mest humana för hans situation. Det var ingen idé att förneka problemet längre. För hans egen skull vore det bättre att hjälpa honom. Om han ville.
I nästa segment satt jag och hans fru på varsin sida sängen och ställde frågan för tusende gången; "Pappa är det här verkligen det du vill? Vill du inte försöka med något mer?"
Och kloka, förståndiga pappa klappade oss på händerna och sa; "Jag är säker. Jag är så trött nu. Låt mig bara få sova."
I nästa segment har han fått den dödliga överdosen, av vad vet jag inte. Men han pratar konstant. Vägrar slappna av. Jag står handfallen och läkarna vet varken ut eller in. Till slut börjar tårarna rinna och jag i min tur förklarar för läkarna att det där är ett typiskt mått på envishet á la Jansson. Vi kan stå emot vilken effekt vi vill om vi verkligen försöker. Men läkarna skakar på huvudet och mumlar att det redan är försent. Dosen är för hög för att hjärtat ska orka med.
När de går ut sätter jag mig på sängen, tar hans hand och vi pratar, om allt och inget. Länge. Länge. Till slut märker jag och hans fru att han börjar bli tröttare, så då säger hon; "Nä men nu måste faktiskt Matilda gå och lägga sig, det är en dag imorn som ska orkas med också!"
Jag i min tur fattar vinken och försöker låtsas som att det är en normal situation; "Haha tänka sig att vi fick uppleva dagen då [fru] säger åt MIG att jag ska gå och lägga mig. Ja då är det nog bäst att lyda."
Jag kramar pappas hand en gång till, lyssnar halvt på hans yrande som blir mer och mer virrigt. Böjer mig ner och ger han en puss på kinden och viskar i hans öra "Sov gott nu pappa".
Jag vänder mig om och ger hans fru en medlidande blick och går sakta ut ur rummet.

Och sen vaknar jag.
Jag har drömt många versioner; läskiga, smärtfyllda, fina, ångestfyllda, absurda. Men den här har nog tagit hårdast. Och jag minns den så detaljerad. Den har gått på repeat i huvudet hela dagen. Jag har fått ägna all mitt fokus på att inte störtgrina hela tiden. För även om det här var fint, han fick som han ville, så är det ändå så mycket runtom som talar för andra jobbigare saker. Att han verkligen ville dö. Så mycket att vi fick läkare i Sverige att ge dödshjälp. Och ångesten och rädslan att faktiskt släppa taget. Hur han kämpade emot för han ville stanna hos oss.
Usch. Ja. Det är inte roligt när det blir såhär. Klart att man sörjer, även efter så här lång tid. Jag tror man alltid kommer göra det. Ibland mer. Ibland mindre. Ibland på ett bra sätt och ibland på ett dåligt.
Men när det kommer är det svårt att hålla sig på topp. Det är svårt att fokusera. Det är svårt att tänka på någon annan än sig själv.

På sistone har jag saknat pappa väldigt mycket. Det är så mycket jag hade velat fortsätta prata om. Saker jag velat visa. Saker jag velat göra. Saker jag velat att han skulle få uppleva.

Men, livet blir inte alltid som man tänkt sig. Man får helt enkelt sörja, bita ihop och fortsätta en annan dag.