Läget för närvarande

Sen jag kom hem har en liten inicident hänt, än så länge.
I torsdags kväll (vid 22-tiden) pratade jag med min ena kusin i telefon, och hon skvallrade om vad jag missat i södra sverige. Tex när hennes bror råkade skada sin tumme och hon tog hand om honom.
Jag och sambo har funderat länge vad som hände honom, eftersom vi hade sett lite mystiska uppdateringar på facebook.
Så i alla fall gick jag upp från sängen för att gå till vardagsrummet och berätta för sambon vad som hade hänt.
Och mitt i berättelsen blev jag väldigt varm och yr, och sambo såg väldigt... orolig ut. Så då tittade jag ner på min påse och såg att den var mörkt blodröd. Jag hade inte direkt ont, men mådde pyton. Så sambon hjälpte mig ner i sängen igen och vi ringde avdelningen om råd.
De tyckte att det är normalt med lite blodblandat så vi skulle avvakta till fredagen och se om urologerna hade något annat att säga om det.
Sagt och gjort la vi på, men så började jag känna mig oerhört kissnödig. Sambon hjälpte mig upp så jag fick gå på toa. Och då var urinen nästan bara blod.
Då blev jag lite nervös igen... För man vet ju att blodblandad urin aldrig är bra, det kan vara ett tecken på njursvikt etc. Så vi ringde 1177, som i sin tur sa att det var bättre vi pratade med avdelningen igen. Sköterskan på avdelningen visste inte vad hon skulle göra så hon bad mig vänta lite så en jourläkare fick ringa upp mig.
Så vi väntade och sen ringde det en läkare. Hon bad mig förklara allt och sa sedan att det inte var farligt alls. Det som hade hänt var att ett litet blodkärl i njuren hade spruckit, och att sånt händer ibland när man har en sån där kateter. Huvudsaken var att det fortfarande rann som det skulle, att det inte blev stopp. Hon tyckte också att vi skulle ringa till urologerna på fredagen bara för att de skulle vara meddelade om läget.
Så vi proppade mig med tabletter och till slut somnade jag.
 
Sov hela förmiddagen på fredagen, missade telefontiden till urologerna, pratade med avdelningen igen som sa att händer det något under helgen får vi ringa dem såklart.
Igår hade jag inte så himla ont, det var hanterbart. Idag däremot är det värre. Imorse trodde jag att jag skulle krevera för det sprängde så. Så dubbla tabletter och mera sömn så kändes det bättre.
 
Mamma kom hit igår och ska leka sköterska åt mig en vecka eller så. Det kan behövas, för jag är oerhört begränsad.
Jag har räknat ut att jag orkar göra en "större" grej per dag. Igår tex var det att duscha. Idag ska det antagligen bli att gå uppför trappen. Sambo ska ha en liten sammankomst med några polare, Fifa 13 har kommit ut, så de ska ha liten turnering.
Så då är det bäst jag förpassar mig till övervåningen.
Blir spännande att se om det går, eller om jag får ge upp halvvägs och stanna där. I trappen alltså.

En operation som inte gick som det skulle

Förra veckan på tisdagen, den 18 september skulle jag göra en titthålsoperation, s k laparoskopi, för att se om jag hade en sjukdom som heter endometrios. Många konstiga ord. Men, det var för att se om vi kunde göra något åt min extrema mensvärk som jag har varje månad.
 
Sagt och gjort. Tisdagen kom jag till avdelningen bredvid kvinnokliniken och skrevs in på morgonen. Min operation blev förflyttad från 12 till 13.30. Men vid halv två hämtade sköterskorna mig och jag fick lägga mig i en säng och bli nerkörd till narkosläkarna.
Det enda jag var nervös över/hade problem med, inför den här operationen var:
1. Känner mig obekväm med att sova inför andra personer, jag somnar liksom alltid sist.
2. Att kräkas.
 
Men min narkosläkare var supertrevlig och lugn och förklarade minsta lilla grej han gjorde. När de sprutade in något smärtstillande och lugnande sa han att man kunde känna sig väldigt varm och plötsligt jättevimmelkantig. Och det gjorde det. Jag låg där på operationsbordet och kollade upp på målningen i taket, en massa kor på en grön äng. Sen minns jag bara en sak, och det var sista meningen jag hann tänka innan jag somnade:
 
"När de körde mig genom operationskorridoren och in på operationssalen... det var som hämtat ur en scen ur Resident Evil!!!"
 
Sen somnade jag.
 
Vaknade upp på uppvaket vid fyratiden någon gång med extrem värk i ryggen. Där fanns sköterskan Anna som tog hand om mig. Hon var den första Anna av kanske 8 som tagit hand om mig under den här veckan.
När jag kom upp på avdelningen igen väntade Sambon där på mig. Jag mådde inte så bra, hade ganska ont, vilket kändes konstigt eftersom de hade sagt att man inte skulle ha så ont.
En sköterska kom in och sa att egentligen var ju jag en dagpatient, men om jag ville kunde de skriva in mig som nattpatient så jag skulle få åka hem på onsdagen istället.
Jag och sambon diskuterade lite och till slut kom jag fram till att jag nog ville stanna för det kändes inte så bra. Och tur var det.
En halvtimme senare vred jag mig av smärtor och mådde pyton. De fick ge mig morfinsprutor och allt möjligt för att jag skulle slippa smärtorna.
Sambo åkte hem och jag stannade kvar.
 
Efter det här har jag tappat all koll på dagarna. Jag vet inte vad som hände när.
Men en sköterska och läkare gjorde ett ultraljud eftersom jag hade så himla ont, och det visade sig att jag hade en liten liten blodsamling liggande löst bland organen, de trodde att det kunde orsaka smärtan.
Jag fick prata med operatören som opererat mig, som meddelade att de inte hittat något spår av endometrios, men däremot en ärrvävnad bak på livmodern, som hade växt samman med typ bukväggen eller nåt. Som ett litet segel. Så de hade bränt bort och nypt bort detta, och då hade det blivit en liten liten blödning, som de stoppat, innan de sydde igen mig.
 
I alla fall. Smärtorna blev värre och värre och det sprängde som tusan i höger sida. Så de behöll mig på avdelningen, för inte kunde de skicka hem mig när jag hade det sådär.
 
Jag vet inte hur någon kom på det, men jag hamnade iaf på röntgen för att se om det fanns något som de missat. Och det hade de. Ett litet stopp i höger njurledare.
Var ner på röntgen två gånger innan de bestämde sig för vad det var.
Sen blev det röngten med kontrast hos urologerna.
Där hände mitt problem nummer två. Kräkas.
Efteråt, när allt var klart, låg jag i en korridor och väntade på att mina sköterskor skulle hämta mig. Precis när de gick innanför dörren kräktes jag. Det kom fort och jag hann inte ens reagera mer än att få upp påsen till munnen.
 
Jag hade fastat sen måndag kväll, inte druckit något, men haft dropp. Jag vet att jag fick prova att äta ett rån och dricka lite nyponsoppa någon natt, antagligen natt mot fredag, men jag är inte säker.
 
På fredagen (enligt vad jag blivit meddelad) fick jag åka ner på röntgen igen där de "opererade" in en kateter i njuren genom sidan av ryggen, som avlastning.
Stoppet i njurledaren gjorde att njuren inte kunde göra sig av med allt den tillverkade, blev överbelastad, och på så sätt orsakade mina smärtor.
 
Det gjorde helvetiskt ont att sätta in den där katetern, men helt klart värt det. Smärtorna gick ner betydligt.
 
Men fortfarande hade jag väldigt ont. De sa att det skulle ge med sig men jag hade lite svårt att tro på det.
Efter några dagar fick jag extremt ont igen. Då var det ner på röntgen igen för att se så det inte var något stopp av något slag i katetern, någon koagulerad blodbit eller nåt sånt som täppte till. Men allt såg bra ut, det flödade rätt, inga stopp. Däremot hade det blivit en liten "knick" på slangen, som kanske orsakat ett lite mindre stopp, som gjort att njuren överbelastades igen.
Men, jag blev kvar några dagar till.
 
Jag började äta igen, normalt, och gå på toaletten, normalt. Sakta men säkert började jag kunna röra mig, vara uppe och gå.
 
Så igår skrev de ut mig, så jag fick åka hem. Då hade jag klarat mig ett helt dygn utan extra morfindoser.
 
Att åka hem var en pärs, även om det var skönt att komma hem. Bilresan gjorde ont. Gå in till apoteket och hämta mediciner gjorde ont. Allt gjorde väldigt ont.
 
Och det är väl så det är nu med.
Allt jag gör är en kraftansträngning utan dess like.
Äta mat tar lång tid och jag blir väldigt trött.
Gå eller röra sig är så ansträngande att det går väldigt sakta, och jag blir väldigt trött.
Gå på toa är smärtsamt, och gör mig trött.
Bara att sitta och skriva det här har tagit mig drygt en timme och jag är helt slut.
Efter varje moment, vad jag än gör, skulle jag kunna lägga mig och sova i några timmar.
Smärtan är hanterbar, då jag fortfarande går på starka tabletter, men det är tröttsamt och sliter på en.
 
Katetern ska jag ha i minst fyra veckor, så vecka 43 ska jag till urologerna igen på röntgen för att se om "stoppet" i ledaren har läkt, eller om jag måste fortsätta ha katetern.
Så jag är sjukskriven från jobbet tills dess till att börja med.
 
Alla på avdelningen har varit supergulliga och snälla mot mig, och tyckt jag varit så himla stark och duktig, trots att inget har blivit som någon hade tänkt sig.
Och jag är så imponerad över vad duktiga de är inom sjukvården idag. Jag har verkligen känt mig i trygga händer medan jag har varit hos dem.
 
Men nu måste jag nog ge mig, för jag är så trött att jag inte ser vad jag skriver.
 

Operationstid

Japp, då var det dags då. Det ringde en jättetrevlig sköterska i torsdags och frågade om jag hade möjlighet att hoppa på ett operationstillfälle på tisdag, 18/9, och jag sa ja.
Lite hastigt och lustigt sådär.
Åkte förbi sjukhuset på vägen hem och hämtade tvättsvampar och lite infoblad eftersom de inte hinner skicka det till mig på posten innan det är dags för operationen.
 
Så som det ser ut nu ska jag infinna mig på sjukhuset kl 10 för inskrivning på tisdag. Sen kl 12 ska jag operaras. I infobladet står det att det är uppvak i ca 4 timmar.
Uppsvälldhet och smärtor kan förekomma, eller kommer förekomma. Ärren ska dock inte göra ont direkt.
 
Blir spännande. Jag har aldrig sövts förut, inte vad jag vet i alla fall. Tydligen enligt infobladet söver de mig genom att de sprutar in narkosmedel direkt in i blodet.
 
Jag har inga som helst problem med att jag ska göra den här operationen, det jag har svårt för är att slappna av och sova när folk är vakna runtom mig (om jag inte själv vill säga). Jag blir fruktansvärt obekväm av en sån situation. Men jag antar att vårdpersonalen är vana vid alla möjliga typer av "fobier" bland patienterna.
 
Så det kommer nog gå bra!