Ok so let's talk a bit about this.

Jag inser att jag ärvt pappas förmåga att få folk att reagera och känna texten man skriver. Så vi gör ett försök med det igen.
Många har reagerat över det jag skrev häromdagen, och jag förstår. Det är svårt att få ut en känsla eller tanke i en text. Varje person som läser någonting tolkar det på ett eget sätt. Jag vet, jag gör likadant, det är därför text är så svårt.
Vad är egentligen ett hjärnspöke? En inre demon? Måste det vara något dåligt? Vi börjar med hjärnspöke, och delar upp det ordet i de två delar det är uppbyggt av.
Hjärna och spöke.
Vad är en hjärna? Vad är dess funktion? Att styra kroppen, bestämma vad den ska göra och när den ska göra det. Vad ska släppas fram, vad ska hållas tillbaka. Vilken fot ska vi sätta först och hur ska vi hålla pennan. Hjärnan styr oss och det är oerhört svårt att styra hjärnan. Det krävs åratal och åratal av träning och meditation.
Så vad är ett spöke då? Ja det kan vara mycket. En ande, en förlorad själ, ett minne, något som finns fast man inte kan ta på det. Det är något abstrakt.
Är något av de här två orden negativa? Nej. Inre demon. Ja visst, demon är inte ett positivt ord. Så där håller jag nog med er. Demoner sliter i en och är de där som inte försvinner, till skillnad från spökena.
 
Vad vill jag ha sagt med det här ord-dravlet då? Jo. Jag kanske skriver om hjärnspöken, vad jag "kämpar" med varje dag. Och ni är många som reagerat över detta, men enligt mig på helt fel sätt. Jag mår bra. Jag mår utmärkt. Vissa dagar, absolut, då mår jag sämre, men vem gör inte det? Alla kan väl ha en dålig dag eller? En sån där när man tappar osthyveln direkt på morgonen på golvet, slår foten i tröskeln och huvudet i skåpsluckan. En sån där dag när allting bara verkar gå emot en.
 
Så låt oss prata om dagar. De här två olika typer av dagar.
En bra dag, vad fokuserar hjärnan på då? Jo den plockar fram glada minnen, endorfiner, roliga saker, bygger upp en inifrån. En sak leder till en annan. Det händer något bra, det gör dig glad, vilket gör att du presterar bättre, som i sin tur gör att du får någon form av belöning, kan vara vad som helst. Och när du lägger dig på kvällen så känner du dig tillfreds med livet; För det var en riktigt bra dag.
En dålig dag då? Du tappar den där osthyveln, eller slår i foten. Du kanske rentav bara försov dig tio minuter. Du blir arg/ledsen/stressad. Fler saker går fel. Hjärnan är inte dum, den uppfattar signalerna som kommer och använder sig av dem, kickar igång cellminnet, och istället för endorfiner och glada tankar, börjar man kanske tänka på något mer melankoliskt, dystert, ensamt, gamla minnen som gör dig nedstämd. Det enda du tänker på är att du vill hem, göra nåt för att tänka på nåt annat, och sen få sova och få en ny, bättre dag. Och när du lägger dig på kvällen har du svårt att somna, för hjärnan maler och maler och maler. För det var en riktigt dålig dag.
 
Hjärnan är en fascinerande skapelse. Vad den uppfattar, vad den styr oss till att göra eller inte göra.
När jag själv har en dålig dag så kommer mina "hjärnspöken". Gamla minnen, känslor jag inte velat släppa fram och förstöra mina bra dagar osv. Abstrakta saker. Saker man inte kan ta på. För de helt enkelt inte finns. De finns i mitt huvud, precis som de finns i ditt huvud. Abstrakta saker är omöjliga att göra sig av med.
Det går inte att elda upp dem. Det går inte att plocka ut dem och lägga dem i en låda och skicka dem till Korpilombolo. Man får helt enkelt lära sig att hantera dem.
 
Det kallas att bli vuxen.
 
Jag mår bra. Psykiskt. Tackar som frågar. Jag fick samtal från min svärmor som var upp över öronen orolig för mig, men jag förklarade för henne som för min sambo, att jag har kommit så pass långt både i och med mitt liv, att jag säger till när jag inte orkar. När jag vill prata. När jag vill ha stöd.
För med de som står mig närmast kan jag göra det. Jag kan prata. Jag kan gråta.
Men kontentan av det hela; Jag vill helt enkelt inte. Jag behöver det inte.
 
Jag saknar alla mina vänner och nära som gått bort. Men jag har gått vidare.
Jag ångrar att jag tagit vissa beslut i livet som gjort mig både till en bättre och sämre människa. Och det kan ibland göra mig arg och ledsen. Men jag har gått vidare.
Jag hatar min smärta och önskar den inte fanns. Jag är trött så in i norden. Men jag har accepterat och gått vidare.
 
Jag skulle inte säga att jag mår bra om jag inte gjorde det. Livet är för kort för att man ska kasta bort det på att inte vara ärlig.
 
Så har vi alla förstått vad jag vill förmedla med den här texten? Självklart går den att tolkas på vilket sätt man vill, för vi är alla olika.
Jag vill bara ge er en inblick i mitt liv, vad jag känner och tänker, för många undrar vem jag är och varför jag är som jag är. Och frågar man, ja då svarar jag. Men det krävs att ni frågar.
 
DÄREMOT: hade jag egentligen tänkt berätta en annan historia i det här inlägget. Men jag tror den får vänta. Jag tror inte ni är redo. Så jag säger det jag skulle säga fast utan den.
Jag är sjuk, fysiskt. Fick någon extrem biverkning av en ny medicin i onsdags kväll och blev jätteillamående och svimfärdig så fort jag rörde blicken.
Jobbade halva dagen igår och var ut och käkade med cheferna och en kollega på kvällen och det gick bra. Bara lite illamående (NEJ mamma, jag är INTE gravid, jag har för fasen en hormonstav i armen!).
Kom hem, mådde sådär. La mig, sambo somnade, och jag fick tvärkuta till badrummet för jag trodde jag skulle spy. Men lyckades hålla tillbaka det. Men ligga ner fanns inte på kartan. Så jag gick och satte mig i soffan. Och där satt jag till klockan 4. Då skickade jag sms till de på jobbet och sa att jag inte kommer in idag. Lyckades sova mellan 6-7. Sen har jag halvlegat hela tiden och kollat på The Walking Dead. Jag ringde vårdcentralen och fick prata med en sköterska, eftersom jag även haft hög feber sen i förrgår. Vi pratade ett tag och hon sa att man inte får feber av den medicinen, och iom att det var över ett dygn sen jag tog den så är det inga efterbiverkningar. Jag har antagligen nån infektion eller inflammation av något slag. Det går ju så otroligt mycket nu överallt. Hon sa att när man "bara" haft feber två dagar gör de ju ingenting, om man inte uppvisar några andra symptom som kan visa på nåt annat, men hon skulle prata med en läkare också och låta den ta ett beslut, och sedan ringa mig senare.
Så jag preppar mig med Alvedon och fortsätter ser serier.
 
Och hoppas att ni mår bra därute, såhär inför jul.

Lite av mitt musikår 2014

Jag fick ett mail från Spotify att se mitt musikår 2014. Och även världen. Vad som spelats mest, vart, när etc. Skitintressant. Spotify alltså. Bra skit.
Två saker som fastnade på mig direkt:
 

Det är MÅNGA minuter. Nästan 1280 timmar. Nästan 54 dygn. 68% av dem var "on the go" i mobilen... Jag lyssnar ju alltid på den i bilen tex. Annars är det på jobbet.
 
Men det här var ju mest "chocking":
 

Iofs. Det är tisdagar som är svårast. Musiken tar mig förbi dem.
Men lite kul, och fränt.

Hur hanterar ni era hjärnspöken?

Vi alla har dem. Den som säger annat ljuger nog. Men hur gör ni? Hur hanterar man tankarna och spökena när de kommer?
Imorse i bilen in till jobbet satt jag och tänkte på det där, för jag kände ångesten komma krypande när jag hörde en väldigt bra låt på Spotify. Det var en låt jag själv lagt till i en spellista, och som jag aldrig reagerat på tidigare.
 
 
Jag tänkte på Petter, och hans brandtal han skulle hålla i Musikhjälpen som uppdrag, men inte klarade av. Eftersom det var text det handlade om var det något som stod honom väldigt nära hjärtat och hans jobb, så den egna pressen blev för mycket. Att ha såna höga krav på sig själv, att slåss med sina demoner. Vilket han gör varenda dag.
Istället valde han att framföra låten "håll om mig" tillsammans med Linnea Henriksson.
 
 
Den här gjorde han från början med Daniel Adams-Ray. Och texten betyder så mycket. Och man känner igen sig.
Håll om mig, nånting hotar kväva mig.
Håll om mig, bara du finns där för mig.
Tillbaka till imorse och när jag hörde "Winter song". Mina spöken, min ångest, är att mitt hjärta inte håller ihop. Jag har såna krav på mig själv att aldrig släppa ner garden. Att släppa kontrollen. Det som kväver mig är min egen självkontroll. Mitt liv är rätt pressat, det händer mycket hela tiden, det gör ont i hela min kropp. Men jag visar det inte utåt. För gud nåde den som bryter ihop.
Förr hanterade jag det på ett enda sätt: Bet ihop i ett halvår ca, sen bröt jag ihop och grät konstant i 6 timmar, oftast i knät på min bästa kusinsyster... och sen var det bra. Ett halvår eller år till.
Man ska vara stark.
Mitt hjärta räcker inte till. Det är så många som tagit en liten bit av det genom åren, att det inte finns så mycket kvar. Och de som hade rätt stora bitar och försvann, har lämnat stora hål, som inte går att fylla igen. Hur fyller man ett trasigt, läckande hjärta?
Lägg till alla hormoner jag tydligen fortfarande får av den där staven i armen. Ett tag var det lugnt. Nu håller jag på att börja gråta för ingenting. Jag tål ingenting. Men gud nåde mig om jag släpper kontrollen.
Min grundregel nummer ett har alltid varit: Låt aldrig någon knäcka dig, och lyckas de med det, låt dem inte se det!
På jobbet är det väldigt mycket just nu, små påfrestande konflikter varje dag, och jag är så nära den där berömda kanten. Idag brände jag av i ett mail till en person, vi är inte riktigt överens längre. Och jag brukar bita ihop, jag brukar stå ut, jag brukar låta dem tro att de kan stå på mig, och lösa allt själv vid sidan om. Men nu var det nog. Och när jag väl fått iväg mailet ville jag bara gråta. Hysteriskt. I timmar.
But never let them see. Never.
 
Så då är vi tillbaka till frågan: Hur hanterar man det? Hur gör man för att hålla tillbaka sina hjärnspöken?
 
Jag lyssnar på musik. Pressar tillbaka allt. Dölj det. Skapa en perfekt fasad. Köper nya kläder, lägger det där extra lagret smink så man inte kan se hur jag egentligen ser ut och mår.
Hela min kropp, vartenda litet fiber, skriker efter att få prata eller skrika. Få ur mig allt som försöker ta sig fram. Men när jag öppnar munnen finns det ingenting där. För det finns inget att prata om.
Mamma kommer säkert dra det vanliga kortet nu att jag borde prata med någon professionell, en kurator eller psykolog, pga... ja mitt liv. Att det är mycket jag inte bearbetat. Men, det är ju det som är grejen. Jag må ha många hjärnspöken, men inget jag inte har arbetat mig igenom. Jag har ingen sorg. Jag har ingen rädsla. Jag har ingen panik. Jag vet inte. Jag har ingenting. Förutom minnen, spöken, känslor jag inte vet vad det är.
Kanske behöver jag bara skriva ut saker. Som jag alltid gjort. Jag pratar inte. Jag skriver.
Förr skrev jag dagbok. Jag har hur många som helst. För så fort jag fått ut orden, så är det som att det i kroppen inte finns mer. Man har tagit ut och bort det.
 
Men vad är rätt och vad är fel? Finns det egentligen något svar?
 
Hozier sjunger i "Arsonist's lullaby": Don't you ever tame your demons, but always keep them on a leash.
Medan Awolnation sjunger i "Kill your heroes": Never let your fears decide your fate
 
Är det ett mellanting som är svaret? Eller borde man släppa lös allt galet man har i huvudet?