Att distrahera sig själv del 2.

Idag har varit en sån där supertrevlig dag med många trevliga vänner. Sånt gillas!
Men vi ska ändå börja från början.

Igår kväll började jag få såna där kramper som inte ens full medicinering biter på. Så jag satt till slut med TENS med plattor både fram på magen och bak i ryggen. På magen hade jag ett program på nästan halv styrka och på ryggen ett annat program med något lägre nivå. Efter två timmar var det dags för nya tabletter och försöka sova. Kl 01.00 ca. Jag känner min kropp bra vid det här laget så jag värmde min värmeflaska på en gång. Vid 03.00 hade den värsta "toppen" lagt sig. Men jag kunde trots det inte somna. 05.30 var jag upp på toa och sen gick och drack vatten. Somnade strax före 06.00. Så när klockan ringde vid 10.00 var jag rätt trött. Men. Skam den som ger sig. Vi skulle ju få massvis med trevligt folk på besök. 

Vi hade bestämt att vi skulle ha ett litet grillpartaj hemma hos oss med ett gäng. Jag vet fortfarande inte hur många vi blev som käkade men ca 12 st. Och sen hade vi två små supersöta tjejer på besök också. Först åt vi alla lite lunch, det spelades kubb och yatzy, dracks drinkar och ett gäng öl, och sen middag på det följt av kaffe. Himla trevligt!
Och sen är det så kul att även våra "stadskompisar" kommer ut till oss. Många andra kanske tycker vi bor för långt ut från stan, men en del åker i alla fall och det är väldigt snällt och trevligt tycker jag!
Framåt 21-tiden skulle vi åka in till stan för lite krogrunda. Jag brukar vanligtvis inte följa med då jag oftast har för ont eller inte gillar att vara på krogen längre, och speciellt inte sen man alltid är nykter. Men, jag tänkte att jag för en gångs skull skulle följa med oavsett. 
Så jag provade mig igenom hela garderoben efter något som såg vettigt ut fast ändå var bekvämt. Jag hade ju sjukt ont så inget sitter sådär skönt om man säger så. Petade på mig lite smink. Hell, jag satte t o m på mig ett par rena svarta strumpor, istället för mina skitiga neonfärgade som verkligen inte (estetiskt) passar till något. Och så åkte vi. 
Framåt stan till så tyckte jag att jag hade lite väl mycket ont och slängde ett öga på klockan. Snart tablettdags. Lugnt. Släppte av första gänget och åkte för att hämta ett annat som redan var i stan hos en annan. Tittar ner på golvet och ser att jag glömt väskan hemma. Med mediciner och allt. Och ca 15 min kvar tills jag egentligen skulle ta tabletter. 
Tyvärr var det ju bara att skicka till sambo med gänget och säga att jag måste åka hem. 
Jag hade så ont så jag visste att om en timme skulle jag inte klara av att köra bil ens. 
Så efter jag hämtat och skjutsat det andra gänget så vände jag hem igen. 
Halvvägs hem trodde jag att jag skulle behöva stanna för att... andas, kräkas, sova över i skogen. Vad som helst. Men man biter ihop och kör ändå. 
"Hur skulle du klarat av att vara ute och festa om du hade så ont då?" Frågar sig kanske en del nu.
Ja. Det är ju det jag inte gör. Men hade jag haft tabletterna med mig till stan hade jag kanske orkat nån timme eller två extra. 
Men när man har såpass ont att man knappt ens kan trycka ner gaspedalen på bilen... ja ni hajar kanske. Det är ingen stor skillnad man gör med foten, men det trycket man behöver göra extra för att säg, gasa lite mer för det blir uppförsbacke, det tar nästan knäcken på en. Smärtan är obeskrivlig. Och det är inte bara i mage och rygg utan det går ju även ner i benen, speciellt höger. Så när jag väl kom hem var det ett hasade högerben och in och kasta i mig tabletter och försöka fokusera på annat. 

Som att skriva här. Och ta en selfie med Lillkissen.


Att ha fysiskt ont är något man vänjer sig vid. Man lär sig att leva med det. Det är inte hela världen. 
Men det är ju psykiskt det tar. Att aldrig kunna planera. Att aldrig veta om man kommer orka göra nåt så enkelt som att umgås med några vänner. Att inte veta om man kommer klara av att äta eller dricka ordentligt under en hel dag eller bara under en middag. Att alltid "vara den där tråkiga" som inte följer med, som kanske inte skrattar högt eller som verkar disträ. 
Men. Man kan väl inte få allt här i livet antar jag.
Nu börjar tabletterna hjälpa lite för nu kan jag skriva utan pauser. Så då ska jag försöka få i mig lite vätska tror jag.

Men tack alla fina människor för idag. Det är ni som gör att man mår bra :)

(Btw. Smällde en mygga medan jag skrev. Trodde den föll ner på täcket men jag fick den tydligen i ögat. Såg jag när jag gick för att skölja ur ögat för det kliade så. Är det farligt att få en död mygga i ögat? Mitt öga är jätterött och irriterat nu...)

Värme hjälper

För er som missat har jag en kronisk nervskada samt antagligen endometrios. Summa sumarum, jag har ofta väldigt ont. 
Att man bara har ont vid mens eller ägglossning när man har endometrios är en myt. Jag är måttligt skonad från "mellansmärtor", även om min nervsmärta triggar endon. Men jag känner tex en tjej som har extremt ont HELA tiden. Vi snackar 24/7. Livet blir tufft. Man medicinerar mycket. Med starka mediciner. Men man har inget val. Det är det eller kanske inte kunna röra sig, andas, äta, dricka eller nåt. 
Men så kommer såna här dagar:


Uppåt 30-40 grader i solvägg. Vindstilla.
En riktigt dålig dag tar jag upp till 3 gram citodon per dag, plus 1800 mg gabapentin mot nervskadan. Och då har jag ändå så ont att jag knappt kan röra mig. Mitt högerben slutar helt enkelt att funka. 
Idag är det en normal dag smärtmässigt. Det brukar då innebära ca 1-1.5 gram citodon (+alt. en paraflex som är muskelavslappnande) och 1800 mg gabapentin.
Men. Då har det varit en kanondag vädermässigt, så jag tog en dag ledigt och bara låg i solen och gassade hela dagen med svägerskan och spelade yatzy och åt melon. Jag har tagit 500 mg citodon och 1200 mg gabapentin (en dos kvar för dagen). Och jag har knappt ont. Det är så lite att jag kan hantera det utan tabletter. 
Så. Värme hjälper. 
Och det får en att fundera lite. VAD är det som gör det, att smärtan försvinner? Vad har solen mer än d-vitaminer och hetta? Eller är det det som räcker? 
Jag blir inte klok på det. Men jag är tacksam för att jag knappt har ont. Det är inte många dagar det är såhär.
Mer av dem!

Albert meets Crocodile Dundee at Hiroshima.

(Sagt med en dialekt som låter som en blandning av Bruce Waynes butler Albert och crocodile dundee)

Today I made a hugh and terrifying discovery, which made me come up with the extraordinary conclusion of moving our cooking oils.

Så vi satt och såg film. Sambo poppade popcorn i början av filmen medan jag låg i soffan och frös, som vanligt. (Här skulle jag skriva att man kan släppa dialekten och läsa som vanligt, men insåg sen vad kul det var att fortsätta, så fortsätt)
I alla fall. Vi ser film. Bad neighbours. Rolig och bra film. Vet ej hur lång den var. Den tar slut. Jag går för att ta mina mediciner. Ser att plattan är på fortfarande på spisen. På högsta fart. Hopp. Av med plattan, på med fläkten, upp med altandörren då det är frekkin cold outside. Och vänta. 
Och medan jag väntar och tittar på grytan som kunde ha stått kvar på plattan om vi haft riktigt otur, så slår det mig att den hade ju tagit eld, eftersom det är olja i den. Det har man fått lära sig på brandläger. Lämna aldrig en kastrull kvar på spisen för har du glömt plattan på så är det den där kastrullen som orsakar att ditt hus brinner ner.
Så jag tittar där och tittar förbi grytan och spisen. Tittar på alla flaskor med olja och eldvatten och vin och cognac som står precis bredvid i det här fallet den glödheta plattan. På en microsekund har min hjärna, som är sjukt bra på att överdramatisera  saker, dragit slutsatsen att när vi faktiskt råkar elda ner huset så är det tack vare de förbannade flaskorna som står där som färdiga livsfarliga frekkin Molotov-cocktails, bara väntandes på att råka hamna i elden och POFF BAM KABLAM explodera huset som värsta Hiroshima.
You get the deal liksom.

Så. De extremt överhettade oljeflaskorna står nu ute på kylning till imorn, då de ska få en helt ny plats i köket, så frekkin långt bort från spisen som möjligt. 
Och ja. Ni får gärna säga att jag har fel, att det inte är möjligt. I don't care. Det är samma sak som att jag TROTS lektioner om gasspisar, tycker att det är det farligaste man kan ta in i ett hus. Spelar ingen roll att de kan vara säkrare än en vanlig spis. Det är sjukt logiskt. Gas. Eld. Glömma gas på. Lika lätt hänt som glömma plattan på. Tända ljus. POFF BAM KABLAM. Hiroshima. 

End of story.