Tvek, vel, ångest och oförstående.

Jag har verkligen haft den mest knepiga helgen på länge. Jag förstår absolut ingenting. Jag fattar inte hur jag bara kan vakna en dag och känna något helt annat än vad jag gjorde dagen innan. Som den där dagen jag vaknade och hade jordens cravings efter oliver, som var bland det äckligaste jag visste. Som helt plötsligt var jättegott. Eller den dagen jag vaknade och fick för mig att soltorkade tomater var gott, när jag tidigare tyckt det varit det mest snuskiga och äckliga i matväg. Whiskey... parmaskinka... prosciutto... serrano.
 
Jag har läst igenom min blogg för det senaste året. Allt velande. Allt tänkande. Och alla beslut. Bra som dåliga. Och även där, bara vakna en dag och känna något helt annat. Från att aldrig någonsin vilja träffa någon ny, till att helt plötsligt vara redo. Gå från "vi vill inte ha barn och gifta oss"-tänket till att faktiskt vilja ha det. Se en framtid som det. Gifta om mig. Såg fram emot att vara fru. Barn, klart som fan herregud att jag vill ha barn. Hur kunde jag inte vilja det? Träffade min människa, som många redan vet inte längre är min människa. Sorgen över pappa som aldrig aldig någonsin lägger sig. Glad. Ledsen. Full av liv. Sjukt deprimerad. Mänsklig. Hade det perfekt och bra.. för att sen få panik och lämna allt vind för våg. Från en dag till en annan. Usch jag vill inte ha barn! Gifta sig?! Men är jag dum i huvudet eller... spring innan det är försent. Du ska leva själv. Varför har du rätt att "tynga ner" någon med dig, att de måste leva med och ta hand mig resten av deras liv? Nä, du är 30 for fuck sake. Släpp det och gå vidare.
Till att må ändå hur bra som helst på egen hand. Lycklig. Lugn. Komma fram till och vara väldigt nöjd i beslutet att faktiskt leva själv, inte behöva känna ångest mer över att man "måste skaffa familj" när det inte är vad jag vill egentligen.
Och sen kom den här helgen. Är det bara hormoner eller vadå? Jag förstår ingenting. Jag var ju klar. Jag hade bestämt mig. The foot is down, THE. FOOT. IS. DOWN!
Hur kan jag leva själv? Det är inget liv. Du lever inte. Hur kan du säga du inte vill ha familj och barn och hela köret? Jag vill verkligen gifta om mig. Producera massa små knoddar jag inte har en aning om hur man tar hand om och uppfostrar. Jag vill leva tillsammans med någon och vara lycklig as hell, även de dåliga dagarna som kanske är fler än de lyckliga.
Varför kan jag inte vara som normala människor och inte alls vakna nästa dag med totalt andra känslor än den förra? Varför kan jag aldrig aldrig vara nöjd?
 
Om jag gör si, då blir det kanske så, men om jag gör så blir det kanske si. Men vad händer med si då, och vad gör det med så då?
 
I need to get my shit together, for reals.
 

Livet kommer ikapp

Alltså vilken skitperiod jag är inne i. Jag funderar på om den där jäkla staven jag har i armen börjat på att sluta fungera. Jag har så vansinnigt ont emellanåt att jag inte vet vart jag ska göra av mig själv. Eller mår jag bara så dåligt över lag, många bäckar små? 


Häromdagen var jag på vårdcentralen och tog nya blodprover för homocystein-värdet som var förhöjt sist. Om det fortfarande är förhöjt eller höjts ännu mer måste jag få en b12-behandling. Jag frågade den snälla labsköterskan om man kunde få sina övriga provsvar hemskickade för jag får aldrig veta vad de är. Så hon visade mig listan. Och allt såg himla bra ut. Enda som stack ut var nu senast homocystein och sen 2012 i september-november när jag hade oerhört lågt blodvärde. Men det var ju då jag opererade mig och låg på sjukhus. Annars prima perfekta värden. 

Så varför mår jag så dåligt? Varför är jag så ofantligt trött? Varför har jag så ont? Varför ger sig inte skiten nån jävla gång?

Ja. Jag börjar bli less. 4.5 år. Med smärta som inte är av denna värld. 
Nervsmärtan som ibland är så stark att jag omöjligt kan fortsätta känns det som. Det kan omöjligt bli värre. 
Och sen dyker den gamla vanliga endosmärtan upp. Den som var före operationen. Den som gör att man ligger och krampar i fosterställning i 18 timmar. Den som gör att man både svimmar och kräks. Och helt plötsligt är nervsmärtan a walk in the park. 
Hur är det möjligt?

Visst kroppen är fantastisk som orkar med. Varenda jävla gång. 
Men jag då? Jag är frekkin amazing som pallar. Men jag har ju inte direkt något annat val. 

Och man känner sig så...dum. Värdelös. Som nu. Varit hemma 2 dagar från jobbet. Sure första dagen låg jag 15h och krampade... jag var inte så arbetsför då. Natt till onsdag var... intensiv. Av flera anledningar. Så onsdag låg jag hela dagen i sängen. Sov av och till. Gick enbart upp för att ta medicin. Men huvudet funkade. Och jag kunde ju gå. Jag mådde illa och var yr men jag funkade ju typ som en människa. Värdelösa jag, jag borde jobba. 
Jag vet att jag egentligen kanske är den som har mest giltig anledning att vara hemma. Jag är ju faktiskt sjuk på riktigt. Jag är diagnostiserad med 2 kroniska sjukdomar. Jag är bedömd med en invaliditet på 2%. Jag är inte hemma för att jag inte kände för att gå till jobbet den dagen.
Jag älskar mitt jobb. Jag hade gärna varit där mer än vad som kanske är sunt. Och behövligt. Jag funkar inte att vara hemma och bara ligga. 
Men ändå.  Trots att jag har en bra anledning... Så känner man sig hemsk. Falsk. Dålig. Värdelös.

Det är egentligen knäppt. Hur man funkar. Eller hur hjärnan tänker. 

Jag borde lyssna på kroppen... som ber på sina bara knän... att jag ska vara hemma... återhämta sig från senaste anfallet. 
Men hjärnan skriker att jag ska ignorera kroppen och bara köra på. Att det är bästa medicinen. Ignorera och spela. Fake it til you make it.

Livet... det är fan ingen lek.

Nä. Fullmåne inatt. Dags att ta tag i mitt varulvsjobb. Måste ju förvandlas och äta upp alla oskyldiga människor därute i världen. 
Peace out!