Inte ropa hej för tidigt

Ni kanske undrar hur det har gått med mitt sår på hakan? Tydligen ska man skriva om såna saker, för då försvinner det. Ja nästan iaf. Såret har läkt äntligen, men jag är fortfarande blå/lila... och det verkar inte försvinna. Än på ett tag iaf. Men det känns skönt att det inte är öppet längre.
 
Sen då så om ni håller koll på mig så kanske det är någon som tänker "hmm var det inte en månad sen hon hade så jobbiga menssmärtor?". Alldeles riktigt. Det sjuka är, att den började för lite mer än 7 dagar sen. Och jag fick aldrig ont, bara lite öm, men inget ont. Jag visste ju att jag brukar ropa hej för tidigt så jag sa inget, utan väntade på att det skulle börja göra ont. Efter 7 dagar kände jag mig rätt safe. Grymt, jag klarade det! Inget ont! Tjoho! Hej hej hej!
.......
Igår morse började det om. Alltså det hann aldrig sluta, men det avtog och var nästintill slut. Så började det om. Inatt hade jag rätt ont. Idag på jobbet hade jag mer ont. Fortfarande klarar jag mig tyyyyyp utan tabletter. Men som nu på kvällen... Jag har sån malande och ond värk i magen och ryggen att jag inte ens känner för/kan äta nåt. Mår bara illa. Blöder måttligt/rikligt. Och jag vet ju att det blir värre och värre, under tre dagar.
Så.
Hej på dig. Det är ändå redan försent.
 
Istället för att äta så färgar jag håret igen. Var och klippte mig lite panikartat sådär i måndags. Och upptäckt under veckan att jag inte står ut med min utväxt, samt att min ombre nästan är bortklippt... så nu gör jag en ny! Se om det funkar lika bra som sist!

Då var det klart då.

Konstigt nog var psykologen den mest vettiga igår. Hon snöade inte in sig nånstans, utan var väldigt konkret och fokuserade på smärtan och mina upplevelser och metoder för att kontrollera min smärta. Och efteråt sa hon att jag har en alldeles utmärkt och bra psykisk hälsa. Fanns ingenting hon kunde peka på som jag kunde ändra eller tänka annorlunda, för jag var redan där.
Så på ett sätt kan det ju vara skönt att höra det från någon annan också, att någon faktiskt förstått det så som jag gör det. För som jag skrev igår om de där damerna i väntrummet, inställningen man själv har kan göra så otroligt mycket med kroppens självläkningsprocess. Tänker du positivt, sätter upp ett mål och strävar ditåt, och lägger ditt fokus på det, ja men då är det så det kommer bli. Det är inte alltid en lek eller lätt, det säger jag inte, och jag är absolut ingen expert på det. Men god självkontroll och självkännedom, tillsammans med fokus och realistiskt tänkande, det kan göra en del underverk.
Jag vet att pappa också var sån som jag är. Han hade också kommit på det där. Vi pratade om det någon gång emellanåt också. Och jag kommer ihåg att han satt lite förvånad att de kommentarer jag kläckte, stämde överens med hans tänk, och att jag ändå var såpass ung när jag kom på det.
Det finns en film, The Key, som förklarar det väldigt bra. Se den om ni kan få tag på den. Den ställer hela ens världsbild uppochner, men bara man tar in det och försöker förstå och leva därefter, så blir livet och världen så mycket bättre.
 
Men idag då var jag på sista bedömningssamtalet. Och vad ska man säga. Jag står på ruta ett igen.
Jag ska:
Börja med medicineringen igen, samma som för 6 månader sen, och se om jag märker någon skillnad.
Ta kontakt med hälsocentralen och få tag i en TENS-apparat.
Ta kontakt med en läkare och få intyg på mitt hälsotillstånd så jag kan ansöka om det där högriskskyddet hos Försäkringskassan.
Fokusera och tänka på hur och vad jag gör i mitt liv, fokusera och slappna av.
Och från sjukgymnasten konstigt nog: Sluta gå med rak, upprätt och fin hållning, kuta mer med ryggen när jag sitter, ta längre steg, så mina ligament töjs ut då jag är SUPERSTEL i bäcken och diskar etc etc på höger sida.
 
Alltså, allt jag redan visste och gör.
Till det lägger jag till min egen att-göra-lista;
Prova akupunktur
Massage
Försöka lära mig vara i vatten och simma.
 
Psykologen frågade igår vart min självkontroll kommer ifrån, för den var väldigt fascinerande, eftersom jag som sagt är väldigt ung. Om det var något jag läst mig till eller gått kurser eller så. Men jag sa att jag bara är sån, alltid varit. I katastrofer/kriser/olyckor etc är det jag som är först med att ta tag i paniken och omvandla den till vad som behövs göras. Hålla huvudet kallt och se det logiska och mest användbara i situationen, vilken den än är. Se över vilka val jag har och sen arbeta utifrån det.
Jag försökte tillämpa mitt senaste "mantra" medan jag tatuerade mig senast nu för två veckor sen. Jag visste att vi skulle behöva ha en väldigt lång sittning, och på något sätt var jag tvungen att bemästra min smärta. Som tur var hade han en sån där bedövande spray som man kunde spraya på när man kommit halvvägs, utan den hade det inte gått. Men ja. Nu kommer vi tillbaka till bokserien jag läser, Sagan om Drakens Återkomst.
Det finns ett folkslag där som kallas Aiel. De lever i det Trefaldiga Landet, som är ökenmark, nästan inget vatten, väldigt hårt och tufft. De är ett krigsfolk. Kvinnorna är antingen Visa (som använder sig av en form av magi), eller så är det Spjutjungfrur, som alltså är krigare. Männen är krigare.
De är ett starkt och tåligt folk, för det måste man vara där de lever. Det första de får lära sig är att omfamna smärtan och välkomna den. För livet de lever, är egentligen bara en dröm, som vi alla ska vakna upp från (alltså när man dör, så vaknar man menar de).
När man lärt sig att acceptera smärtan, omfamnat den och välkomnat den, kan man klara av vilka prövningar som helst, för smärtan kan inte skada en längre. Man ser det där bortom smärtan. Den är bara ett hinder man behöver kliva över.
Sen finns det de "på andra sidan världen" som, krigarna alltså, har ett knep där de ser ett Tomrum framför sitt inre, med en låga i mitten. Och tar man sin smärta, alla distraktioner etc och lägger det där i den där lågan så försvínner det och man behåller sitt fokus, för att kunna utföra det man behöver göra, om det så är att vara fokuserad inför/under ett möte eller när du möter en fiende på ett slagfält.
Vart vill jag komma med det här då? Jo. Det är ungefär så här jag menar med självkontroll och fokus. Veta vad det är man har med att göra, och sen omvandla det.
Mitt mantra, som jag drar om och om i huvudet, är i stora drag: Seize the pain, embrace the pain, put the pain in the void.
Och när man gör det i de stegen, så "försvinner" smärtan tillräckligt för att man kan hålla huvudet kallt.
Och när jag tatuerade mig senast då så var det precis det jag gjorde. Fokuserade på en punkt med blicken, andades lugnt och föreställde mig mitt eget tomrum, och när jag kände smärtan tog jag tag i den på en gång, snabbt men varsamt, och satte det i mitt tomrum.
Jag är inte bra på det, alls, oftast tappar jag fokus och låter smärtan ta över. Men det är en bra övning.
Och en vacker dag kanske jag lyckas.
 
Långt inlägg nu igen. Jag har för mycket att säga när jag väl ska säga något.
Men en sista sak.
Jag har lyckats skaffa mig frikort igen inom sjukvården! Till februari bara, men ändå! Mitt andra på ett år.

Smärtrehab

Just nu har jag lunch, tänkte skriva lite lätt bara i brist på annat. Kommer ett mer utförligare inlägg imorn kväll antagligen om allt, när det är klart.
Dagen började med en läkare. Inte den jag skulle träffa för hon var sjuk, utan en annan. En sån där kvinna som var väldigt "kompis" med en. Mycket ansiktsuttryck och gestikulerande. Sådär så det slår en flera gånger "tar hon mig på allvar eller vad är det hon gör egentligen?". Lagom flummigt kändes det, även om det på samma gång kändes som om hon lyssnade och förstod.
Efter det satt jag väntrummet och pratade med en dam där, som kom från Skellefteå. Snacka om att två personer kan uppleva och hantera saker olika. Hennes liv var skit, smärtan förstör allt, hon måste sluta jobba förstår väl hela världen, finns inget positivt kvar i hela världen, ett under att man orkar leva, allt för en jävla fyrhjuling.
Där och då kändes mina "problem" inte så hemska längre. Herregud vad mycket skillnad ens inställning gör. Självklart är jag också negativ och less ibland, men inte sådär.
Sjukgymnast blev det sen. Kände och klämde och frågade saker. Hon låste fast sig på mitt jobb, och stressen.
Tillbaka till väntrummet. Ny dam. Positiv dam. Som blev fascinerad att det var andra gången jag var där. Hon hade samma läkare nu som jag hade sist. Vi pratade lite om henne, hur flummig hon är men ändå väldigt kompetent och vet vad hon pysslar med. "De gör underverk här, helt klart, men tyvärr inga mirakel, hur duktiga de än är kan de kanske inte hjälpa en helt så smärtan försvinner". Klok dam. Även hon hade nervsmärta i ryggen. Det hade för övrigt dam ett också.
Sen blev det dags för socionomen. Ytterst trevlig kvinna. Jag hade ju en vag aning om att hon och psykologen som jag ska träffa härnäst, skulle låsa in sig på resten av mitt liv tidigare, än det som är nu. Sagt och gjort. Jag förklarade vad som hänt senaste året. Hon fastnade direkt på pappas bortgång. När hon då förstod att jag inte är härifrån togs det livet upp. Hon frågade allt. På ca 50 minuter pratade vi om nervsmärtan och den här händelsen ca 10 minuter. Resten var om mitt "oerhört intressanta och händelserika liv". Däremot fick jag iaf en nyttig sak med mig. Man kan ansöka hos försäkringskassan nåt högriskskydd, för om man vet att man kommer ha minst 10 frånvarodagar från jobbet pga ens hälsotillstånd under ett år. Man får då ett läkarintyg som skickas in med ansökan. Då slipper man karensdagarna. Så det ska jag nog fixa.
Ja. Men härnäst då. 13.15 ska jag träffa psykologen. Ska bli väldigt intressant att se vad hon säger och frågar efter. Om hon kommer snöa in sig på nåt särskilt. Jag gissar på tidigare "jobbiga händelser" i mitt liv, som JAG redan bearbetat och är klar med. Men, det hon frågar kommer hon få svar på. För sån är jag.

Efter det är dagen slut här. Då ska jag invänta Sebbe och så ska vi gå och se den nya hunger games filmen. Tror den kan vara riktigt bra.