Konsten att inte vara oumbärlig

Ni vet den där känslan av att man är oumbärlig. Att hela världen stannar upp och krig utbryter, om du för en enda sekund tänker på dig själv framför din omgivning, ditt jobb eller vad det nu kan tänkas vara.
Well, bullshit.
Jag lärde mig för länge sen att världen fortsätter vare sig jag är på jobbet eller hemma och är sjuk. Mina vänner fortsätter vara mina vänner, även om man tappar greppet för ett tag.
Så därför låter jag mig själv vara hemma när jag är sjuk. Visst, kanske inte bara för mig själv, utan för mina kollegors skull så de ska slippa den där hostande, hysteriska människan i hörnet.
I mitt jobb brukar man få ganska dåligt samvete när man är hemma och är sjuk, för det innebär automatiskt att ansvaret läggs över på någon annan. Någon kollega, som redan kanske har häcken full. Men jag har även ändå där lärt mig att släppa det där dåliga samvetet, och faktiskt bara rå om mig själv.
Och ibland, vilket egentligen är väldigt ofta, blir jag påmind om vilket underbart jobb jag har. På olika sätt varje gång.
Alldeles nyss var det tack vare min chef. Han ringde mig, och ville "bara kolla läget" och hur jag mådde. Han försökte på ett fint sätt släta över att jag egentligen verkligen behövs, inte för att världen stannar utan mig, utan för att jag har ett sånt jobb att jag faktiskt skapar lite ordning i kaoset.
Men även, i samma veva, så nästan tvingar han mig att inse att jag ska tänka på mig själv i första hand, och sen andra. Jag må kanske inte ha någon feber, men jag hostar fortfarande. Ibland förskräckligt (fast det vet ju såklart inte han om... än.).
Så han fick mig att lova att jag ska känna efter imorgon om jag kanske inte ska vara hemma en dag till.
"Vi klarar oss utan dig en dag till, det är säkert!"
Och ja, det är klart att de gör. För jag är inte oumbärlig.
Jag är en helt vanlig människa, som får ta hand om mig själv.
Men det hindrar mig ändå inte från att sakna mitt jobb och vilka gå tillbaka imorn hur mycket jag än hostar.
 
Jag har beställt en "personlig almanacka" från nätet. Som man kan designa själv.
På framsidan fick man välja vad det skulle stå.
För mig var det superenkelt.
 
"Glöm inte dig själv"
• Kategori: VärdefulltTaggar: Låta sig själv vara hemma och vara sjuk., Ni kan säga vad ni vill, men jag gillar min chef!; • Kommentarer (1)

Då gör vi samma sak igen då

Jag skulle kunna skriva om peppen inför resan vi ska göra. Alla roliga bilar vi ska se i Frankrike. Sollapandet på Kanarieöarna. Vad knepiga de där böckerna är inför kurserna jag ska gå. Att jag borde införskaffa mig ett engelskt lexikon som hanterar psykologiska termer. Att hösten har kommit men det känns rätt bra ändå. Att jag någon gång borde ta tag i rummet jag började renovera (riva).
 
Men. Jag har feber, hostar som ett svin, och tycker inte alls det är så skoj just nu.
Nytt försök nästa gång.

Så mycket men så lite.

Jag hade tänkt att skriva ett långt inlägg. Om diverse saker. Kanske lite om vad jag gör om dagarna. Mitt krav på en mini-robot-minigrävare till skrivbordet. Min löneförhöjning som faktiskt blev bättre än jag trodde den skulle bli. Om svampar. Om dataspelande. Om cykelfester i byn som var succé. Om vin-klättring-uppför-ranglig-stege-mitt-i-natten-händelser. Vägbyggen och omläggningar. Vänner. Krishjälp. God mat. Framtida semesterplaner.
Ja sånt där ni vet.

Men sen kom jag hem. Tog 2 citodon, åt lite mat, och sen glömde jag allt.
Har ätit citodon i tre dagar nu. Mensvärken from hell är värre än vanligt. Utan tabletter i kroppen vill jag svimma eller kräkas. Mest gråta. Har humörsvängningar till tusen.
Är superhög på jobbet men alla accepterar mig ändå.
Så.

Jag vill mest säga hej till alla. Och säga att jag lever.
Men nu tänker jag gå och dö en liten stund i sängen.