Sjukdag, en kletig sådan.

Sen fotograferingen i torsdags har jag inte riktigt varit kry. Huvudvärk, migrän, ont i kroppen. Igår fick jag hjälp av min craniosacralterapeut med en behandling för att se om det släpper lite, det är för lång tid tills jag ska till osteopaten nämligen.
Och satan i helvete. En craniosacralterapeut arbetar med bindvävshinnan, ni vet den där ljusa hinnan som är på kött man köper tex. Den som... ja, binder ihop allt i kroppen. Så hon lossade på låsningar i den, och ruggade, puffade, mjukade upp. Satte igång blodcirkulationen. Och efteråt var jag så slut och förstörd. Hon sa åt mig att jag skulle höra av mig på kvällen hur jag mådde, för var jag inget bättre så skulle hon ta mina kunder idag (hon är även min massagelärare).
Sagt och gjort så åkte jag hem, och efter 1½ timme skickade jag ett sms: "Golvad, kroppen i uppror, kan inte massera imorn". Och saaaaatan så dålig jag var. Jag kunde knappt röra mig. Knappt andas. När vi käkade mat började jag grina, dels för det gjorde så satans ont, men även för att man kan börja göra det efter en sån behandling. Det släpper på mycket liksom.
Jag trodde aldrig jag skulle somna inatt, så ont hade jag. Med migränen knackandes på i bakhuvudet.
 
Så imorse då vaknade jag lagom utvilad, ont i hela kroppen, men kunde röra mig. Nacken är fortfarande stel som fan och det gör ont när jag försöker vrida huvudet men det är överkomligt, om man jämför med igår. Men jag är fortfarande i obalans. Trots glasögon så ser jag suddigt. Kroppen klarar inte av att fokusera.
När jag knatade till postlådan hittade jag nästa Nemi-tidning där och blev så glad, hon dyker alltid upp när jag behöver henne.
Och i posten låg även ett paket med brun-utan-sol-spray och bajs-spray från Fru Universum.
Hon har ganska länge rekommenderat den där TanCan-sprayen men jag har inte riktigt hakat på. Jag tycker ju om solen. Jag vill vara i solen. Men efter att jag i helgen fick höra "åh du är så likblek", FAST jag varit i solen, så tryckte jag på beställa-knappen när jag kom hem.
Så nu har jag sprayat mig. Körde hela kroppen. Den räcker till 3-4 helkroppsbehandlingar eller till ca 40-50 ansikte-dekolletage-behandlingar. Men ja, jag tänkte "fuck it, vi provar hela". Så efter 4-6 timmar ska färgen framträda bra och man kan duscha bort överflödig bronzer. Och det är det jag menar med rubriken. Helvete så kletig jag är. Med massa mörkbruna fläckar här och var. På bröstkorgen är jag alldeles.... flammig? Kan man säga så? Skitsamma, geggig, flammig, rutig, smutsig. Och hade det inte varit för jag läst alla Monas inlägg om denna spray och hur man gör, samt sett en instruktionsvideo hon gjort så hade jag haft DEN paniken nu. Men jag litar BENHÅRT på henne, att det försvinner, överflödet. För jag ser inte klok ut. Brun, men inte klok.
 
Så nu tänker jag återgå till mitt pluggande och sitta här och vara kletig.
Hörs!

Att se magi

För massa med år sen fick jag för mig att se filmen Twilight. Jag hade "stått emot" ganska länge eftersom jag tyckte det var löjligt kärleksdravel och vampyrskit. Unnecessarily in that order. Och filmen knocka mig totalt. Inom en vecka hade jag köpt bok ett. Och läste ut den på ett dygn. Efter stor frustration av väntande i tre dygn fick jag äntligen bok två och tre, vilka jag läste ut de följande tre dygnen. Filmen såg jag om många gånger och likaså uppföljarna. Ett tag kändes det som de var mitt liv. Att jag var deras liv.
Nu, ganska många år i efterhand, tycker jag att filmerna är skit. Speciellt de sista. Completely bullshit. Men böckerna är lika bra. Varje gång jag läser dem är jag klar inom loppet av några dagar. Och även om jag vet hur de slutar så blir jag lika hänförd varje gång. 
Det är magi.
 
Efter några år stod jag på Arlanda. Inne på Pocket Shop. Jag hade en flygresa framför mig och ingen bok. Just den dagen hade de "tag tre betala för två" och jag stod länge och försökte välja nåt. När jag nästan hade gett upp vände jag mig om och såg på ett bord, The Hunger Games av Suzanne Collins. Jag hade hört talas om böckerna och att de skulle vara väldigt bra. Jag minns att jag stod och tänkte för mig själv att det var verkligen inte min typ av bok, en massa ungar i en arena som ska döda varann. Men så kom jag att tänka på Twilight och mina fördomar med dem och vad fel jag hade. Så jag köpte dem. Alla tre på en gång, jag hade lärt mig min läxa.
Innan jag hade satt mig på planet och flugit hela vägen hem hade jag läst halva första boken. Inom fyra eller fem dagar var jag klar med alla tre och det var en resa utöver det vanliga. Jag hade levt mig in i Twilights värld, men i den här världen var jag verkligen där. Fysiskt. Jag drömde om det på nätterna och det var så verkligt, livet inne på arenan, att det var riktigt skrämmande.
Så kom första filmen. Som var riktigt bra. Tills den inte var bra längre. När man började tänka efter. Inte som boken. Man kände sig rentav besviken. Tvåan var betydligt bättre. Trean satt jag mest och flinade eftersom jag visste vad som skulle hända och ingen annan visste för de inte läst böckerna. Och jag väntar än på sista filmen med spänning för att se om de ska klara av att göra den lika bra som slutet av tredje boken.
De här böckerna, liksom Twilight, har jag läst otaliga gånger och de är lika bra varje gång. Trots att jag vet vad som händer. De hänför mig, varje gång. 
Det är magi.
 
Så kom filmen Divergent. Som jag hade så otroligt höga förväntningar på. Som verkade så bra. Som man efteråt när man gick ut ur biosalongen bara tyckte var en halvokej rulle. Besvikelse.
Men av någon anledning, ca ett halvår efteråt, fick jag för mig att läsa böckerna. Med tanken i huvudet "Det stämmer bara inte. Det är något som fattas."
Och visst fasen var det så. Vi var i fjällen och jag hade så himla ont en natt och kunde inte sova, så jag köpte en e-bok och började läsa. Och kunde inte sluta. Bokstavligen talat. Jag läste hela natten. Efter en vecka hade jag läst alla böcker och jag grät de största krokodiltårarna över en bok sen "Sagan om drakens återkomst" (vilken också borde tas upp här men är för stor och värdefull historia att den förtjänar ett eget inlägg).
Det var en av de mest fascinerande och fängslande böcker jag läst på länge. Och jag är stensäker på att jag kommer läsa dem flera gånger. 
Det är magi.
 
Och för nåt år sen stod jag på Ica och kollade dvd-filmer i brist på annat. Jag fastnade för en film som hette "Beautiful Creatures". Jag hade läst nån recension om den filmen där de lovprisade den och jämförde med Twilight men att den skulle vara än bättre. Så med stora förhoppningar såg jag filmen. Och redan 20 minuter in hade jag tröttnat. Tyckte den var rena smörjan. Och ju längre in i filmen jag kom desto mer övertygad blev jag att regissörerna inte visste vad de höll på med. Total chaos. Inget sammanhang. Det kändes som de hoppade över en massa och den släpiga sydstatsdialekten hade kanske funkat om de inte valt helt fel skådespelare.
Så kom det en dag när jag och en kollega pratade bra böcker man fastnar i. Och hon nämner Beautiful Creatures. Lovordar den. Hennes absoluta favoritböcker. "Läs dem, det finns inga bättre böcker". Jag sa bara kanske, med filmen i åtanke fortfarande. Inte en chans att de kan vara bra.
Men då är jag ju en sån där som inte kan låta bli om någon rekommenderar något. Så jag köpte bok ett och två på rean nu i vintras. Men lät dem ligga. Hade ingen lust. Tvekade fortfarande. 
Tills igår. Det var dags att börja en ny bok och jag valde den. Den liksom skrek på mig. Ni vet hur det där kan vara. Jag började läsa. Och kunde inte sluta läsa. Efter 22 timmar var jag klar. Då hade jag räknat in 8 timmars sömn, 6 timmar övrigt. Då hade jag alltså läst ut boken på 8 timmar. 
Så. Fantastiskt. Bra. Bok.
Men jag kunde inte låta bli att se filmen igen direkt efter jag läst klart. Jag ville se om jag verkligen mindes rätt. Inte kunde väl filmen vara så dålig när boken var så förbannat bra? 
Men shit så dålig. Fruktansvärt dålig. Det var vissa saker som överensstämde med boken, några meningar hit och dit, men i övrigt fanns det inget som stämde. De hade ändrat handling, slut, känslor, ja allt egentligen. 
Jag satt där och tänkte för mig själv hur sur jag blev. Hur kan man som regissör, ta en bok, läsa den och tänka "hey det här gör vi film på, shit vad bra bok", och sen ändra allt och ta bort det viktiga.
Jag vet att man inte kan ta med allt, det blir för mycket. Men att inte ens få med själva storyn. Det är ett misslyckande i mina ögon. 
Det står ju alltid "Based upon the novel Beautiful Creatures by......" i eftertexterna, men i det här fallet kan de inte läst boken. Ingen skulle mangla sönder en sån bra story. 
 
Så filmen är egentligen anledningen till att jag skriver. Filmer är till för att hänföra oss. Ta oss till platser, visa oss platser vi inte visste fanns. Träffa personer vi kan identifiera oss med, bli rädda för, visa oss vägen och vara en tillflykt. 
Och det är de. 
Men jag ber er att inte glömma böckerna. Att läsa lyfter en till helt nya nivåer. Låter hjärnan skapa alla karaktärer och platser, så som man själv vill. Författaren hjälper oss bara att se.
Att se magin. 
 
Så om ni ursäktar så ska jag förlora mig själv i fortsättningen om Ethan och Lena och den fantastiska och hänförande resa de precis dragit in mig i.
Ett tips, gör det ni med.