Dior, the path to velvet skin

Igår hade jag jättemycket jag ville skriva och berätta om, men inte hann. Och idag är allt som bortblåst. Jag har suttit och stirrat på skärmen i en halvtimme nu och försökt komma på nåt att skriva. Men vi tar väl lite allt möjligt som jag kommer på.
 
Igår tog jag av omslaget på armen och suturtejpen, och det hade läkt finfint. Jag har fortfarande ganska ont och är blågul där nålen kördes in, men i övrigt lugnt. Humörsvängningarna var under kontroll igår. Det enda var att jag blev svajnförbannad när jag kom i rondellen vid Ö&B och mötte en vanlig, tråkig, ej utsmyckad lastbil, som satt ett emblem fram där det stod "Optimus Prime". Jag blev skitsur och skrek rakt ut i bilen "Så fan heller att det där är Optimus!!! Vänta du bara tills de RIKTIGA transformersarna kommer och tar dig!! VÄNTA DU BARA!!!"
........ kanske inte riktigt normalt.
Idag vaknade jag med migrän igen och jätteont i sidan, så jag bestämde mig för att lyssna på kroppen och inte jobba alls idag. Sov vidare till 11 ca men hade fortfarande migrän. Tog mig ner till duschen och spenderade en timme där i omväxlande kallt och varmt vatten i håret, som brukar funka. Men icket. Och nu sitter jag här och förbannar solen att den valde att lysa så fint just idag. Och klockorna som tickar. Varför tickar de för? Det gör ju så ont.
 
Förra veckan eller om det var två veckor sen ringde min vän och fotograf och frågade om jag kunde ställa upp lite akut som modell då han fått en avbokning och hade bokat studion och allt. Så jag hoppade dit i det jag hade på mig, så använde vi den rekvisita som vi kunde hitta. Han hade med sig två kassar lönn-löv bland annat. Nu har han redigerat bilderna en del och mixtrat med ögonen, så ni vet. Jag ser inte alltid ut sån ;)
 
 

Bara som en liten kul grej.
 
Och sen då så är ju senhösten/vintern här och man försöker låtsas att huden inte faller i småbitar men det är kört. Totally. Jag har provat lite allt möjligt men kommit fram till att jag måste ha mitt fuktserum. Som inte tillverkas längre. Det finns en annan variant, men jag tror inte den funkar samma.
Men igår gav jag upp och åkte till Kicks och bad om hjälp. Fick med mig en liten provburk med det serumet som är istället för den jag haft, som jag ska prova också. Men efter mycket om och men blev det den här:
 
 
En kombinerad ansiktskräm med fuktserum, för torr till extremt torr hud. 600 kronor. Än så länge, efter två användningar, är det helt klart värt det. Mitt ansikte kliar inte, jag känns inte torr, huden är len och mjuk, och det håller sig väldigt länge känns det som. Ska se om jag klarar av att sminka mig idag och prova om jag märker nån skillnad, eller om jag tar det imorn, Men ja, jag tror det här kan vara något.
Ser ni den orange-gula saken bredvid? Det är en sån där modern sak, en Tangle Teezer. Som jag hela tiden hånat och tyckt att det spelar väl för fasen ingen roll vilken borste man har. Jag har haft en "normal" borste hela mitt liv och det har funkat finfint. Men sista tiden har jag tyckt att den slitit så i mitt hår. Fastnar liksom fast det egentligen inte finns nåt att fastna i. De där nya borstarna är rätt dyra tycker jag och har därför aldrig köpt en, men så såg jag på Ö&B en dag en sån där för 99kr, originalet alltså. Ingen kopia. Och tänkte att jag kan ju prova.
Vilken skillnad. Vilket hår. Ni ska se mitt hår. Det är blankt och fint. Borsten sliter inte i håret så det gör inte ont. Vi med tjockt hår får ju borsta i omgångar liksom, lager, för att få igenom allt. Men annars, ja, den är skitbra. Det tar emot att säga det. Men den ÄR skitbra. Prova!!
 
Nu är tiden inne för att få ta nya tabletter, så jag ska ta dem, invänta mörkret, och sen försöka ta mig till affären och köpa cola och lime, så jag får ner den här jävla huvudvärken.

So how u doin?!

I fredags satte jag in en p-stav, den som de skrev ut i Lycksele.
Jag började morgonen med att gå upp tidigt och duscha så jag hade det överstökat, och sen bedövade jag området på armen där hon skulle sätta in staven med sån där Emla-kräm. So far so good.
Kommer dit, ställer lite frågor, får lägga mig på britsen och hon tar fram allt som hon ska använda. Innan hon lägger snittet frågar hon om jag har svårt för sånt där för då borde jag vända bort huvudet.
- Nej nej nej, jag tycker sånt där är skitintressant så jag kollar gärna. Om jag får alltså?
Så hon skar upp ett litet fint snitt i armen, kanske 1cm långt. Sen tog hon den där applikatorsaken som staven fanns i, eller ja, staven fanns i nålen som fanns på applikatormaskinen. Så körde hon in den ca 5-7 cm långa nålen in i snittet, längsmed huden, och när den var på plats tryckte hon på nån knapp på applikatorsaken och POFF så åkte nålen in i maskinen och lämnade kvar staven i armen. Jag hade bedövat bra så jag kände inget. Jo iofs, lite grann längst in, för nålen gick lite lite längre än vad jag bedövat, men det var hanterbart. Sen smocka hon på två suturtejpar och ett förband, och la sedan ett tryckförband för att jag inte skulle få sån blånad.
 

På kvällen tog jag av förbandet som hon sa att jag skulle göra, alltså tryckförbandet. Då hade även bedövningen gått ur ordentligt och jag kan säga att det gjorde ont. I armen. I hela armen. I armbågen. I Insticksstället. I armen.
 

 
Som vanligt blödde jag en hel del, så det var först senare på kvällen som det koagulerade. Och sen kom migränen. Kroppen pallade nog inte med mer smärta, även en sån liten grej som en ond arm. Så kvällen låg jag bara och ville dö. Trots två citodon i kroppen.
 
 
So far so good.
Sen kom söndagen. Jag höll på att göra nya gardiner till huset, och stod och strök i godan ro inför att sy just den panelen. Och då började jag störtgrina. Helt oprovocerat. Så jag sa högt för mig själv "Är det såhär det ska va alltså, kul". Barnmorskan hade "varnat" mig för att jag till en början kan vara väldigt ledsen eller arg, helt utan anledning, så jag visste om det och var beredd och att det var "helt normalt". Kul. On top of everything else. Sambo kom hem från fjällen på eftermiddagen och frågade hur det var med armen och smärtan och jag började grina igen. Kul.
So far, half that good.
Sen kom måndagen. Idag. Börjar med att försova mig, vaknar halv åtta. Alltså när jag egentligen börjar jobba. Känner mig konstigt nog förbannad på mig själv, vilket jag aldrig gör annars över en sån skitgrej, för lets face it, jag är rätt slut, min kropp behöver sömn.
Kommer mig iväg mot jobbet, tar upp jobbtelefonen och ser jag har ett missat samtal, lyssnar av mobilsvaret och får pyskbryt. Kollar jobbmailen och ser ett mail från en att vi skulle ta upp just det ärendet på fredag på mötet vi är kallade till. Jag ringer min chef som inte heller har en aning. Vi har inte fått kallelse. Jag....flippar ur. Men lugnar mig och tänker att jag löser det där när jag kommit in till kontoret.
Sen jag kom fram har jag blivit argare och argare för varje sekund som gått. Jag var så arg att jag nästan började grina, bara för att jag var så arg utan anledning. Okej lite anledning, men inte för att vara så arg.
So far not so good.
Skyndar mig iväg till min craniosacral-terapeut för behandling efter jobbet. Sitter i bilkö på E4an och lyssnar på:
 
 
Har känt lite av och till under dagen att jag har ganska ont, både nervsmärta och i magen/buken. Är på behandlingen och säger att jag nog har mensvärk, eller endosmärta, osäker på vilket. Men i och med att jag satt in staven kan man få en ny blödning, även om man nyss haft en. Och sen kan man ju givetvis blöda en hel del, eller inget alls, i fortsättningen. Det märks.
So far not good at all.
 
Ska vi sammanfatta?
Jag har alltså nervsmärta, dagligen, som senaste tiden varit en 5-8a på skala 1-10.
Jag har haft två veckors menssmärta/endosmärta på ca 9 av samma skala.
Med stark smärtlindring i kroppen alltså. Ni hajjar smärtan.
Jag hade PMS för två-tre veckor sen, alltså veckan före mens. Jag har rätt extrem PMS. Det är inte ilska, det är rage. Och brukar ha det i en vecka tills det drar igång.
Nu har jag alltså antagligen en ny omgång på g, bara med att smärtan i buken jag har nu, är den jag har dagen innan det drar igång, vilket betyder att jag har en hel veckas PMS, på en dag eller två.
PLUS
att allting är förstärkt nu pga p-staven.
Jag har alltså extrem smärta sen tidigare+mensvärk/endosmärta+extrem pms+utökad ilska och ledsamhet.
 
So far not good. Ever.
 
Så jag handlade lite på vägen hem. Och strax före jag kom hem började jag störtgrina igen. Skitkul.
 

Så sorry, jag tänker äta chips (eftersom jag åt halva chokladkakan i bilen hem och kommer behöva resten imorn), och sen mölja glass, och hata mitt liv. För evigt.
 
So how u doin?!

Jag ber om ursäkt om jag var otrevlig

Jag var till Lycksele i fredags till en läkare på kvinnoklininken, för att gå igenom allt om jag har endometrios eller inte. Och jag vet inte, vi sa väl inget speciellt. Jag drog det i stora drag, hon frågade inget direkt. Skrev ut en p-stav åt mig som jag ska sätta in nu på fredag. Hon gjorde en gynundersökning för att se så allt såg bra ut, samt ultraljud, och allt såg finfint ut. Sen beställde hon även en remiss för en magnetröntgen för att se om vi kan se någon endo. Känns skönt så jag slipper en operation i första skedet i alla fall. Sen tog de blodprov, kreatin eller nåt sånt. Vet inte.
Får jag röntgen inom 3 månader och de ser nåt vettigt på den hör de av sig till mig, annars ska jag tillbaka om 3nmånader oavsett för en kontroll hur det gått med allt. Så det blir spännande att se.
Lite smånojjig över det där med p-staven dock. Insättningen. De ska ju liksom skära upp lite i armen. Och sen är det ju 50/50. Antingen slutar jag blöda eller så kanske jag blöder ibland, eller hela tiden. Och sen den lilla, lilla biten att jag inte vill ha något preventivmedel i kroppen. Men, onödigt att oroa sig för något man inte kan påverka. Bara smärtan ger sig just nu ett tag är jag nöjd.
Men, nu är den senaste mens-perioden över, och jag borde inte ha så ont. Men jag har haft så ont att jag inte kunnat ta mig till jobbet. Knappt kunnat gå på höger ben. Och huggsmärtor som fan. Det är så pass mycket att jag faktiskt inte kan säga vilken smärta det är, om det är endo eller nervsmärta.
Men sen är det just det där, med ens huvud och tankarna. När jag sitter där i soffan och jobbar, och tänker för mig själv att jag är löjlig, jag har ju inte ont, varför sitter jag hemma och jobbar och ugglar? Det är ju inga fel på mig. Jag är en sån dålig människa.
Och även om jag ändå är väldigt bra på att stötta mig själv och tänka positivt så "glömmer" man bort det. Jag glömmer bort att jag går på dubbla citodon var 6 timme under hela dygnet, att jag sitter/halvligger still så kroppen får vila och inte anstränga sig. Så fort de där 6 timmarna gått och kroppen "kommer ikapp" så kommer även huvudet ikapp. Då förstår jag varför jag är hemma. Då förstår jag varför jag valt att göra som jag gjort. För smärtan är obeskrivbar. Och jag är så trött på den. Så sjukt sjukt trött.
Just nu är jag ingen trevlig människa, och jag ber om ursäkt för att det går ut över en del som inte förtjänar det. Men jag tänker inte be om ursäkt för att jag är arg, less, bitter och förbannad. Jag anser mig ha rätt till det. Alla har och utkämpar sina egna små helveten, så ni ska inte tycka synd om mig och glömma bort er själva. För jag klarar mig. Och gör jag inte det, ja då säger jag till. Då ber jag om hjälp.
Men just nu är det bara mitt huvud som spökar, och det kan bara jag göra nåt åt.