She's alive

Halvsovit från typ 9-tiden till 11.00. Det var så länge tabletten höll nere smärtan. Nu har jag legat still sen dess och väntar på att jag ska få ta en ny tablett. Fast tror jag ska ta två, så kanske jag klarar mig längre, och kan röra mig.

Så fascinerande

Jag vet ju att dag ett och två inte är något i smärtväg i jämförelse med dag tre. Men ändå glömmer jag det på något sätt och tycker det nog är lugnt.
Klockan ringde första gången för snart en timme sen, kvart i sex. Då molde det rätt bra men jag tänkte att det nog är lugnt. Gick upp tio minuter senare. Gick på toa. Ställde mig upp. Kände graden på smärtan. Insåg att det är nog bäst att ta en tablett, och det snabbt.
Hivade en, började gå tillbaka upp till sovrummet. Halvvägs trodde jag att jag skulle kräkas. Och sen dess ligger jag i fosterställning i sängen och har smärtfrossa. Väntar på att tabletten ska kicka in.
Det är sjukt hur kroppen kan skapa sån smärta, för nåt så litet, och så oerhört snabbt.
Jag hade ju tänkt jobba idag, men det sket sig. Känner mig fortfarande Skitdum och löjlig som inte klarar av det. Speciellt nu, jag borde ha klarat de första två dagarna, eftersom den smärtan, som vanligt, inte ens är i närheten av den här. Men men. Gjort är gjort.
Vet ni förresten vad svårt det är att skriva ett inlägg här på mobilen, i fosterställning under ett täcke? Ca 25 minuter.

Fortsättning följer

Jag trodde att jag kanske skulle klarat mig, men efter jag duschat imorse kände jag hur det började göra mer och mer ont. Till slut bestämde jag mig för att stanna hemma. Och tur var det, för knappt en halvtimme senare låg jag på köksgolvet och tyckte livet sög.
Nu ligger jag i soffan med Lillkissen istället och försöker slappna av.