Lite nedförsbacke

Det gick ju rätt bra där ett tag, med smärtor etc.
Sen var jag hos osteopaten, som lyckades frigöra mitt fastlåsta bäcken, och då helt plötsligt fick jag ju blodcirkulation där och i benen. Den lyckan. Den smärtan.
Efter några dagar var jag tvungen att ta citodon på kvällen för att ens kunna sova. Låg mest och krampade. Men över lag gick det ändå bra. Tog endast muskelavslappnande eller citodon när jag verkligen verkligen behövde det.
Men så gick veckan, och så kom lördagen, och så kom den lilla herrn till skräddaren igen....
(bra barnbok btw)
 
Allt jag har kunnat tänka på hela veckan har varit att jag längtat till helgen så jag får sova. Jag har varit så ofantligt trött. Försovit mig 2 ggr till jobbet, knappt orkat vara vaken när jag väl varit där.
Så på fredag kväll var jag förväntansfullt trött.
Och så kom lördagen. 07.37. PING. Vaken. Pigg. Kan inte sova mer.
De dagar jag försovit mig vaknade jag tex 9, och var skittrött.
Men nu. En lördag. När jag skulle få sova. 07.37.
Så jag gick upp, städade huset, bakade en kaka, tvättade 6 tvättar, fick besök på eftermiddagen som åt middag och när de åkt och kvällen kom, och jag var supertrött, så kom jag på den magnifika idén att åka in till stan och gå på bio med en annan kompis.
Nu till nedförsbacken då.
Jag hade ont redan på morgonen, lite mer än vanligt. Men brydde mig inte med det. Tog en tablett vid lunch. Tog en ny på kvällen. Kom hem från bion, höll på att dö. Hade så ont att jag nästan kräktes i hallen. Var bara av med kläderna, på med pyamas, i med två citodon, värma vatten till värmeflaskan, bosätta sig i soffan med filt och katt, och andas. Helskotta vad ont jag hade. I och med att jag vant av kroppen citodonet gjorde två stycken tabletter mig totalt groggy, men de tog i alla fall bort den värsta smärtan. Efter 2 timmar lyckades jag somna.
Det var alltså runt 2-tiden på natten.
 
Så kom söndagen, idag, och jag hade förväntat mig att få sova ut, så trött som jag varit. Och så mycket som jag hållt igång på lördagen. Och så ont jag hade.
08.07. PING. Vaken. Inte pigg men inte kunna somna om. Ont.
Att det ska vara så inåt helvete svårt att få sova ut! Förbannade kropp. Jag kan slå vad om att jag imorn kommer försova mig och vara dyngtrött.
 
Tog bara en citodon och en muskelavslappnande för att se om det värsta av smärtan gav sig. Är superlullig i huvudet, ser knappt texten på datorn och slirar över tangenterna och får rätta det mesta hela tiden. Men jag har ju i alla fall inte ont.
 
En annan nedförsbacke är den psykiska. Att jag är ensam igen. Fick frågan av en person om jag skulle vara hemma på påsk. Jag svarade automatiskt nej, jag är ju i fjällen. Påsken är helig förstår du. Den SKA tillbringas där oavsett vad.
Men sen slog det mig. Nä, lilla jag, det ska du inte alls det. Du tillhör inte den familjen längre. Du ska inte alls till er lilla stuga. Ni ska inte alls slåss om spindelkollen. Du ska inte alls köra fast med en skoter i nåt hål. Du ska inte alls sitta på otaliga tjärnar och inte få nån fisk. Du ska inte dit och äta farmors underbara mat.
Nä du ska sitta hemma. I ditt lilla hus. Käka oliver direkt ur burken, ha ostkrokar i håret och spela World of Warcraft dygnet runt. Helskotta vad du är patetisk.
 
Men det är okej. Det kommer ta ett tag att smälta. Alla dessa tidpunkter på året när man brukat göra vissa saker. Det hör till. Och det kommer gå över.

Note to self:

Bara för du klarat dig utan morfinpreparat visst många dagar betyder det inte att du kan ta bort pizza från din "Big no-no"-lista över mat. 

Förbättring på många plan

Livet går sakta men säkert framåt var jag på väg att säga. Men det går snarare fort. Herregud vi är redan i mars. Vad hände? 
Tiden läker alla sår sägs det ju även och visst är det väl så, mer eller mindre. Det gör mindre och mindre ont i själen varje dag. Visst kommer det dagar när jag hatar allt och alla och hur mitt liv blivit. Så mycket tid jag slösat, känns det som. Men. Som sagt. Sakta men säkert framåt. Det är en förbättring. 
 
En annan är sorteringsförmågan. Visst, även den själsliga att man selekterar ut vad som är viktigt att bry sig om och inte. Men mest menar jag faktiskt sop/källsortering. I förra huset hade vi så mycket plats att man liksom kunde hamstra hur mycket som helst och det var sååååå jobbigt att åka till återvinningen 2 km bort. 
Nu bor jag väldigt litet. 1.5 rum och kök på 50 kvm. Till skillnad från 6 rum och kök på 150 kvm. Här märks det på en gång när det blir mycket, av vad som helst.
Så jag plockar undan efter mig på en gång, jag ser till att det är städat och rent. Och jag sorterar allt. Och åker till sorteringen ofta. När en påse med plast/kartonger är full så tar jag med den när jag åker någonstans, och återvinner.
Det som skrämmer en mest är ens plastförbrukning. Fy satan vad mycket som är i plast. Man kunde trott att samhället skulle ha kommit lite längre när det kom till miljövänliga förpackningar. Usch.
 
En annan sak som jag blivit bättre på är att få i mig vätska. Vatten. Jag laddade ner en app en natt när jag inte kunde sova. Hydro Coach. Den räknade ut efter att man matat in lite uppgifter, hur mycket vatten jag bör dricka under den vakna tiden på dygnet, och sen påminner med visst lång tids mellanrum att det är dags att dricka ett glas igen.
Jag ska dricka 1,23 L vatten per dag. Jag får en påminnelse med ca 2-4h mellanrum. Och då är det beräknat på mitt standardglas på 200 ml.
Otroligt nog har jag lyckats hålla det där, alla dagar utom en när jag var superförkyld och hade hög feber. Men 1,23 L är verkligen min maxgräns. Som mest har jag fått i mig 1,6 L och då ansträngde jag mig verkligen. Men mådde förbannat dåligt. Det är som att kroppen inte kan hantera mängden.
 
Men vidare då till förbättring och att tiden läker alla sår.
Jag har, sen torsdag förra veckan, alltså 9 dagar, INTE behövt ta något morfinpreparat mot smärtorna. Jag har klarat mig på Alvedon.
Förhoppningen är att klara mig utan Alvedon också men iom att jag ätit citodon varje dag i nästan 2 år kan man inte bara sluta rakt av. De innehåller ju paracetamol och kodein, så jag "trappar ner" paracetamolet just nu.
Vad beror det på då?
Ingen aning. Många bäckar små?
  • Högre intag av vatten = renande
  • Bättre mat - tänkt mig för lite vad jag stoppat i mig
  • Gått ner några kilo = fått bort en massa slaggprodukter etc
  • Separation - gråtit ut livet, slippa oroa mig = inre lugn
  • Fokus helt på mig själv
  • Gjort saker helt i min egen takt
  • Haft 2 riktigt ordentliga förkylningar som rensat ordentligt

Jag säger inte att jag inte har ont. För det har jag. Men från att ha kanske 6-8 i smärta trots tabletter, ligger jag nu kanske på 4-5 utan tabletter. Det är en klar förbättring.
Vissa stunder gör det ont eller retar liksom inne i kroppen, vilket gör att jag har mindre tålamod och är mer lättretlig. Det har hänt att jag fått raseriutbrott i bilen eller hemma, men efter en stund har det lagt sig.
Det är ju helt klart en form av beroende som jag haft. Det är så enkelt att bara ta en tablett och må bra. Men det är ju ett behövande beroende eller vad man ska säga. Har jag inte haft ont har jag inte behövt ta en tablett. Och klarat mig. En "narkoman" eller vad vi ska kalla någon som har ett beroende skulle inte klara att från en dag till en annan helt plötsligt sluta ta vad de än tagit.
Som sagt, varje dag i nästan 2 år har jag tagit nån form av smärtstillande. Det finns i kroppen hela tiden. Och trots det hade jag inga problem att "sluta ta dem".

Det är inte så att jag tänker plåga mig och vägra ta något om det verkligen behövs. Nä jag har allt hemma och med mig vart jag än går. Men så länge jag kan hålla i det här desto bättre.