Att ännu en gång vara otillräcklig

Nu i helgen (torsdag-lördag) är jag på ledarträning med jobbet. På ett spa mitt ute i de norrländska skogarna. Lugnet, den friska höstluften, utsikten som är rätt oslagbar... ja det var ett bra val. Nu kanske det låter som vi slappar runt i ett bubbelbad och bara glassar, men icke. Det är pressat schema från 7 på morgonen till 22 på kvällen. Fullsmockat med bra och givande aktiviteter.

Det är inte ofta jag väljer att skriva om mitt jobb, eftersom jag separerar de liven helt. Jag har ett privatliv och ett jobbliv. Och jobblivet har ingen som helst anledning att framstå här. Men. Att integrera dessa två med varann är både skitläskigt och obehagligt, men samtidigt väldigt nyttigt, roligt och intressant. Vi är ett så vansinnigt bra gäng att allt, precis allt, känns bra och tryggt. Vi håller varandra hårt om ryggen och finns som stöd, vad det än må vara.

Vi jobbar efter en särskild modell som är sjukt framgångsrik, och jag förstår att folk vänder sig till oss. Vi är verkligen ett VI och inte De/Dem. Och det skapar en trygghet även för kunden.



Jag ska erkänna att jag mest skriver nu för att försöka distrahera mig. Jag är ju fortfarande väldigt sjuk men har ändå försökt vara med på allt så gott jag kunnat. Jag förstod innan jag kom hit att det troligen inte skulle funka, men med en positiv inställning, och bra folk runt en, så kan man komma väldigt långt.

Hela dagen idag (fredag) har jag haft en nojig känsla i kroppen. Som om det är ett vulkanutbrott på väg men du vet inte riktigt när. Men som vanligt väljer jag att inte tänka på det och gå och oroa mig för NÄR det kommer hända, utan jag pular på och tar vara på tiden fram till det eventuella utbrottet.

Och nog jävlar blev det ett sånt.

Vi knatade upp på ett berg och fikade och pratade lite. Allt gick bra. Allt kändes bra. Några drog iväg för att gå upp i ett utkikstorn, men jag valde att stanna kvar där vi var. Så satt vi där, 6 stycken, och pratade och njöt av solen och utsikten. Och BAM! Som vanligt, på 3 minuter mådde jag så dåligt att jag nästan tuppade av. Och då kom den där "skammen" igen som jag pratade om sist. Att man inte ens ska klara av en enkel promenad och umgås utan att falla platt med huvudet före.

Det roliga (läs ironiska) var att vi väntade in de andra för att sen ha en aktivitet där vi alla skulle ha med en personlig pryl som på ett eller annat sätt symboliserar oss som person. Jag hade med en bok. Skräll va? Stolthet och fördom av Jane Austen. Och eftersom jag inte var med där så kan jag ju ta det här istället, bara för att.

 


Boken kännetecknar ju mig väldigt bra. Jag älskar böcker och har "byggt" ett eget bibliotek hemma. Ca 430 böcker och fler ska det bli. Men stolthet och fördom är även den titel och historia som passar in på mig som personlighet. Även om jag vill tro mig inte ha fördomar och inte vara stolt, så är det ju precis det jag är. Jag är så vansinnigt stolt att det blir till en nackdel. Kanske inte mot omgivningen men mot mig själv. Om jag slutade vara så stolt och fördomsfull skulle livet nog förenklas ordentligt. På många sätt.

Och där på berget fick jag svälja min stolthet och illusion av styrka, fördomen att man måste vara stark och "okej" för att vara en bra person och medarbetare, ta undan chefen några meter och börja gråta och be om dispens och få gå tillbaka. Delegerade åt han att meddela ledaren mitt beslut och varför. Och sen helt enkelt spatsera, storbölandes, hela vägen ner.



Jag vill så gärna tro och intala mig själv att jag mår bra. Att jag kan. Att jag orkar. Men ju mer jag stretar emot mig själv desto hårdare blir fallen.

Jag gick och duschade och bara stod där, i en halvtimme, och försökte vänja mig vid situationen och acceptera den. Men det är först nu flera timmar senare som det börjar landa.

Jag fick avboka mig från resten av kvällens schema och helt enkelt fokusera på mig själv. Försöka landa och komma tillbaka upp. Problemet eller vad man ska säga med att vara sjuk på insidan är ju just att ingen ser det. Och det blir automatiskt svårare att förstå. Det går inte att ta på. Ett brutet gipsat ben ser alla och förstår hur det troligen gått till. Men invändig smärta som i mitt fall, eller för all del psykiskt mående, är så abstrakt att det på ett sätt inte finns för andra.

Lite luddigt jag vet. Mitt morfin börjar kicka in så jag kanske är lite rörig. Säkrast är väl att avsluta i tid, innan man spårar ur åt nåt håll.

Jag hoppas att det värsta lägger sig nu över natten så jag iaf kan vara med på avslutningen imorgon.

Jag tänker göra som jag alltid gör när jag mår såhär... ligga och titta på min favoritfilm. Som trots att jag sett den snart 100 gånger fortfarande är lika bra. Det är inte bara boken som är jag. Filmen finns också.

 

 



Sov gott världen, nya tag en annan dag.

When you really can't find the words

Så då var det gjort då. Nu är jag färdigflyttad. Eller ja, det är en enda skruvjävel till en konsol i köket jag inte får loss, men jag jobbar på det. Annars är allt flyttat och städat.
Och även om det känns väldigt bra att som sagt få bo lite större så är det med vemod jag flyttar. Jag har trivts så otroligt bra där i lillhuset. Det är mysigt, ombonat och hemtrevligt på något sätt. Och världens bästa hyresvärdar. Alltså jag har ju avverkat en del genom åren, och de här är helt klart de mest bästa och gulligaste. Det är svårt att hitta folk man verkligen klickar med.
Men, nu är det som sagt gjort. Nu ska jag bara komma i ordning på nya stället ordentligt.
Det saknas nån bokhylla, lite pärmar, gardiner och köksbord... Ja ett större köksbord alltså. Bestick. Men sakta men säkert... Jag har all tid i världen. Det får ta den tid det tar.
 
Igår fick jag upp ett sånt där minne på facebook. Hur jag för 5 år sen själv skrev en rapport från sjukhussängen efter operationen. Då hade jag varit utslagen i  5 dagar. Jag var så ofantligt dålig att jag inte ens klarade av att starta mobilen, mitt ex var min kommunikationslänk till omvärlden då. Men hela den där lilla notisen satte känslorna i rullning. Hur dålig jag var, hur dålig jag är, men samtidigt hur långt jag har kommit. Som många säger rätt så ofta, att jag ens lever.
Men jag gör det, lever. Även om det vissa dagar känns som att det är på håret och nätt och jämnt. Men jag gör det. Hur jobbigt det än är så sätter jag ena foten framför den andra, och försöker mig på att le. Dock pendlar jag extremt mycket i humöret. Ena stunden känns det bra och jag mår bra, för att sen minuten efter må sämre än sämst och inte förstå hur jag ska orka med. Jag antar att det där är en balansgång som är lite svårare att hålla jämn än för en frisk person. Så jag försöker tänka att det är okej, när det inte är okej. Det går bra ändå.
 
En annan "knäpp" sak är det här med språk igen. Idag har jag en sån där engelsk dag. Hur mycket jag än försöker kan jag knappt formulera en svensk mening. I huvudet är det enbart engelska. Det här inlägget har tagit mig en halvtimme att skriva bara för jag inte riktigt kan formulera svenska ord och meningar. Superkonstigt egentligen. Hjärnan är en fascinerande sak.

Skammen som inte finns

30 år. 5 års helvete. 10 turbulenta år före det. Jag får ibland höra att det är ett under att jag ens lever. Dels saker man varit med om men även sjukdomar. Jag kan inte annat än hålla med. Jag är en som ändå vill tycka att jag är positiv och glad till det mesta. Men på sistone har det känts tvärtom. Det går lite för fort utför för mig. Med mig. 30 år och jag kan inte leva ett ”normalt liv”. 
 
Smärtan är något man snabbt vänjer sig vid och lär sig att leva med. 5 års konstant, extrem smärta är väl mer än vad någon ska behöva uthärda, men man gör det. Uthärdar. Av den enkla anledningen att man inte har något val. Det som verkligen är jobbigt, det som verkligen knäcker en, det är skammen. Missförstå mig rätt nu. Skammen att man inte kan leva normalt. Skammen att alltid vara den där som inte dyker upp. Skammen att vara den som inte kan planera eller boka. Skammen att inte kunna vara som alla andra normala 30 åriga kvinnor. Det känns som om man drar ner alla andra "av sin art". Som om man misslyckats med den enda uppgift man hade.
 
Men jag vet att det inte är så. Det är ingen skam i att ha ofrivilligt blivit sjuk. Det är inget jag kan rå för. Hur mycket jag än försöker styra över min kropp så vinner den ibland. Och på sistone väldigt ofta. Jag har varit sjukskriven ett tag pga smärtor. Först på heltid och nu på halvtid. Förhoppningen var att kunna börja ”leva på riktigt” snart… Men vägen dit är lång, kurvig och guppig… med många dolda fallgropar.
Det är ju så svårt att se, för andra menar jag, att någon är så sjuk, när det sjuka sitter på insidan och inte är ett dugg synligt. En del kanske tänker ”men, hon såg ju så pigg ut för en timme sen”… när man sedan ligger helt utslagen och kämpar för att ens orka ta medicinen. Men det är så. Vi med kronisk värk. Vi försöker, så himla hårt, att leva normalt. Vi försöker att inte visa hur ont vi har eller hur trött vi är, för om det inte syns så kanske det inte finns. Medveten förnekelse till max. Ibland funkar det, ibland inte.
 
Jag går hos en kbt-terapeut sen i somras. Det började av en annan anledning men mycket på sistone har kretsat runt min smärta och min rädsla för mer smärta. För jag är trött. Så ofantligt trött. Och jag låter inte mig själv landa i chocken och sorgen över hur mitt liv blivit. Jag är alldeles för pragmatisk.
Här har du situation – okej det är situationen. Fine. – här ska du känna något men hoppar över – och så går vi vidare och löser situationen efter bästa förmåga.
Delvis handlar allt det där om att jag inte hunnit med. Det här hänt alldeles för mycket i mitt korta liv att så fort jag egentligen ska ha tagit hand om en slags sorgeperiod över vad som hänt så händer det något nytt. Jag hinner aldrig landa. Jag biter ihop och går vidare, för att jag måste. Och i långa loppet ät det inget bra.
 
Så att jag känner en slags skam över min oförmåga att leva som en normal 30 åring har delvis med att göra att jag inte fått en chans, och inte gett mig själv en chans, att faktiskt KÄNNA något över vad som hänt.
 
Jag jobbar halvtid som sagt. 4 timmar. Igår när jag kom hem och skulle göra soppa tog det mig 6 timmar... För att göra soppa. 3,5 timme var vilopauser mellan momenten. Idag var jag så dålig att jag tog mig iväg till jobbet 2 timmar senare än planerat. Och efter mina 4 timmar åkte jag för att vila i 3 timmar, för att sen orka med en middag med några. Inget ansträngande eller hur? Vem som helst kan äta en middag liksom. Men inte jag. Än en gång, i sista sekund, fick jag avboka för att jag inte orkade med. Trots att jag legat och vilat 3 timmar. Jag fick välja mellan att gå på middagen och inte klara av att jobba imorn, eller strunta i middagen och kunna jobba. Valet var ju enkelt även om det var svårt. Jobbet går före. Men där är skammen igen. Att vara den som avbokar. Den som inte klarar av en så enkel sak som en middag. Med några som verkligen känner en och vet hur det är och allt är okej.
 
När jag sen väl tagit  beslutet och gråtit över mitt värdelösa liv en stund insåg jag att jag måste duscha…. Ännu ett moment som kan förstöra för mig. Duscha och lägga sig på en gång, eller försöka få i sig någon mat och göra något. Tro mig… man kan bara skjuta upp  den där duschen visst länge. Till slut måste man verkligen tvätta håret.
 
Jag har en ny läkare som är väldigt bra och vi har påbörjat en behandlingsplan för att göra mig opiatfri till jul. Det känns bra men samtidigt skrämmande. Hur ska jag orka klara av smärtan jag måste gå igenom vid avvänjningen? När jag i nuläget inte klarar något alls? Tålamod. Det löser sig. I sinom tid. Att lära kroppen att hantera smärta är ett mer långsiktigt hållbart alternativ än att ”missbruka” den stora mängden narkotikaklassade preparat som jag nu gör och annars måste öka och göra om jag ska klara det här. Som läkaren sa, jag är en ung kvinna på 30 år som bör ha 2 tredjedelar bra år kvar av livet. I den här takten kommer jag inte ha det. Opiaterna måste bort. Att endast tas vid behov.
 
 
 
Men det här är jag. Hon som inte orkar. Hon som är 30 och går och lägger sig klockan 18 av ren utmattning. Hon som har 2 olika nagellack på tårna för att nagellacksborttagningen tog slut och det är alldeles för krävande att stanna på en affär på vägen hem vissa dagar när man väl kommer ihåg det. 
Det är tur det är vinter snart så ingen behöver se ens tår.