Hittad!

Först och främst hittade jag mina stay-ups. Jag grät av lycka. Äntligen något som går som jag vill! Som jag tänkt!


Men sen hittade jag mig själv igen också. Jag hade visst glömt bort mig någonstans på vägen. Sådär som jag alltid gör. Ja, jag tänker alltid på mig själv i första hand och rum. Men att komma ihåg att plocka med mig själv hela vägen är en annan sak.
Så därför är det just precis det jag gör just nu. Jag går sakta men säkert bakåt i mina egna fotspår och försöker hitta bitar av mig och pussla ihop. Försöker reda ut när jag egentligen tappade mig. Och hur stor skada det gjort.
En del kanske ryker med i bara farten, medan en del som försvann längs vägen kanske plockas upp igen. Det kommer helt att hänga på mitt eget behov. Vad jag mår bra av.

Jag har mycket att reparera. Med mig själv. Inte bara senaste månaderna. Flera och åter flera år. De senaste månaderna var den enkla biten att ta tag i och fixa. Det är den årslånga som är svår. 
Men, jag är den första att erkänna att jag har problem. Så nu gäller det bara att ta reda på vad det är för några och hur jag ska lösa dem.

Det kommer ta tid. Det kommer ta år. Men jag har all tid i världen. För jag ska ingenstans. Livet är här för att levas nu. Så lika bra att göra något vettigt av det. 

Att inte bry sig.

Eftersom jag är lite immobiliserad pga smärtan så tänkte jag göra en snabb update här. Det var ett tag sen och ska sanningen fram har jag faktiskt inte brytt mig. Jag är tyvärr inne i en sån fas nu. Den där hemska som kommer med jämna mellanrum. Jag bryr mig inte. Om något. Jag är inte intresserad. Av något. Det är helt enkelt kort och gott komplett tomt i mitt huvud.

Vill du ha en miljon? Bryr mig inte. 
Grattis du är den förste att lyckas med det här! Bryr mig inte. 
Jag hatar dig. Bryr mig inte. 
Jag tycker om dig. Bryr mig inte. 
Varsågod du får allt du vill i hela världen. Bryr mig inte. 
Helt avstängd. Inget påverkar mig. Och jag önskar på ett sätt att jag kunde säga att det gör mig något. Men, jag bryr mig inte. 

Jag är i en sämre period. Smärtmässigt. Ibland varar de en liten stund och ibland längre. Den här gången verkar det vara en längre. Och det är väl säkert delvis därför jag "stänger av". För det är enda sättet att ta sig igenom det. Att inte bry sig. Ja, det gör så ont att jag oftast har tårarna nära när jag kommer från jobbet. Eller svartnar för ögonen av och till. Det gör så ont att jag måste välja i princip varje dag EN sak att klara av efter jobbet; duscha eller laga mat. Laga mat eller tvätta. Ibland är det bara raka vägen till sängen. Nånstans mellan 17-19 när jag kommer hem. 
Jag vet att ni är oroliga. Jag vet att ni bryr er. Tack. Det är fint av er. Verkligen. Men ni behöver inte. För jag har det under kontroll. 

Jag ska träffa min läkare på vårdcentralen någon gång inom närmsta veckorna. Då ska jag kolla om han har något nytt vi kan prova mot nervskadan.
Jag ska till Lycksele någon gång i februari eller mars för nya cellförändringsprov. Då ska jag  även kolla om man kunde sätta in en till stav eller så för att se om det går att minska smärtan. 

Jag försöker träna. Även om det bara är 10 squats en dag så är det iaf något. 

Men framför allt tänker jag bara på mig själv. 
Jag vet att ingen tror på mig när jag säger det. Men det är så. Den enda jag bryr mig om är mig själv. Jag kan inte göra annat. För jag är viktigast. Jag och min fantastiska hälsa.

Så om ni upplever mig kort, avståndstagande, bitter, tvär och sur, well... det stämmer. Jag har ingen ork till annat än mig själv just nu.

Jo, nu kom jag på två saker jag verkligen bryr mig om. 
Jag bryr mig om att sorten av mitt dagliga morgonkaffe i bilen snart är slut. Jag har ingen lust att ta en annan sort.
Och jag bryr mig så inåt helvete över att jag inte kan hitta mina stay-ups och mina bästa strumpbyxor måste tvättas. 

Thank you for listening. Over and out.